»Jag är som ett skelett!« utbrast Lord Byron nöjt. Precis som Kafka och Ekelöf såg han ett samband mellan en smal kropp och vasst intellekt. Men vad händer när en kvinna ansluter sig till samma asketiska gäng?
Det finns en paradox i Joan Didions ansikte som omedelbart träffar betraktaren. På foton tycks hon samtidigt spröd och suverän, samtidigt lidande och stark. Det är ett ansikte som signalerar stor sensibilitet. Här finns också ett mod att inte le mot kameran i enlighet med den fotografiska bildkonvention för kvinnan som slog igenom under 1950-talet, det stora hemmafrudecenniet då det kvinnliga idealet var behaglig anpassning och tillmötesgående förnöjsamhet. Tillspetsat kan man hävda att detta leende, insmält i den korrekta kvinnligheten, var en stor framgång.
Skönhetsnormen för dåtidens kvinna var definitivt inte anorektisk smalhet – det kan vem som helst notera genom att studera foton av enskilda kvinnor, flickskoleklasser, de kultförklarade Idlaflickornas gymnastikuppvisningar eller olika skönhetstävlingar. Mått och vikt för Anita Ekberg när hon i 1950-talets början vann Fröken Sverige och deltog i Miss Universum får oss i dag att häpna.
Den leende, mer eller mindre kurviga kvinnan – antingen som hemmafru i förkläde och högklackat eller öppet sexualiserad som vamp – har alltså stått för en kvinnlighet utan anspråk på de manliga privilegiernas domäner. Men vid sidan av detta ideal har givetvis andra odlats, som det sportiga, bräckliga eller professionella, alla med sina kroppsliga regelsystem. Ett antal kvinnliga 1900-talsförfattare har utvecklat en egen kroppsestetik som närmar sig normen för det intellektuella (manliga) utseendet: tunnhet.
Fyra exempel är särskilt påtagliga: Virginia Woolf (1882–1941), Karen Blixen (1885–1962), Joyce Carol Oates (1938–) och Joan Didion (1934–). Porträttbilderna av dem visar alla en slående avvikelse från en sexualiserad, reproduktiv och underordnad kvinnlighet. Med sin tärda framtoning tillför de en ny dimension till det anorektiska temat – och med viktiga kulturella och feministiska förtecken.
När jag betraktar dem gör jag det inte via deras biografi- och verkhistoria, inte via deras livs- och kroppshistoria, inte ens via deras eventuella sjukdomshistoria eller kända förhållande till mat (annat än i någon detalj), utan just genom ikoniska foton av dem.
Med tunna ansikten och kroppar tycks de iscensätta sig som skrivande konstnärer. De är den späkande kroppen, men utan de vanliga associationerna till fett och hull som något fult eller skamfullt. De gestaltar sig som tänkare snarare än som svältare. Därmed ansluter de sig till en estetik för författar- och konstnärskroppen med djupa historiska rötter.
Deras ansikten innehåller också en annan utmanande dimension. Ristade av fåror och djupa linjer upphäver de bilden av åldrande som något nedbrytande och förfulande – en norm som särskilt gällt för kvinnan. I stället är det som om just dessa bokstavligen köttsliga livsspår ger författarskapet sitt djup. Som konstnärer tycks de befriade från det åldersstigma som Simone de Beauvoir (och Tomas Tranströmer) formulerat: en mask som vi tvingas bära. De framstår som kompromisslösa, självrättfärdiga: detta har jag levt, detta har jag genomlevt. Genom att vägra den släta huden illustrerar de sin intellektuella makt. Åldrandet är inte en passagerit mot förlorat kvinnovärde, utan mot fördjupad insikt.
Intellektuell och konstnärlig identitet bygger på en asketisk tradition. »Håll dig mager«, skriver en 1700-talsläkare till sin protegé, »tunn som en råtta och med svälten i ansiktet, men också skärpt och mentalt lika vass som en rakkniv.« Lord Byron (1788–1824) ansåg att ätande och skapande inte hörde ihop. Han avskydde fett som han förknippade med dumhet och svälte sig metodiskt för att hålla hjärnan klar. Han skryter med sin smalhet. »Har du sett någon lika smal som jag och ändå inte sjuk? Jag är som ett skelett!« Han drömmer om att vara genomskinlig. Ibland förfaller han till hetsätning för att efteråt ångestfullt balansera med laxermedel, gymnastik och kräkning. »Jag känner mig alltid bättre när jag kräkts«, bekänner han. Skammen över maten och rädslan för fettet förföljde honom alltid, liksom skräcken att förlora sin skaparkraft.
Samma svält som intellektuell identitet och konkret kroppspraktik finner man hos författare som Nietzsche, Hamsun, Rilke, Kafka, Wittgenstein, Vilhelm Ekelund och Gunnar Ekelöf. Kafka drev sig själv till undernäring och förstod inte hur man samtidigt kunde skriva och äta. »Jag är tunnast av alla människor«, skriver han. En svältkonstnär kom ut två månader efter hans död 1924.
Till författaridentiteten knyts också en annan kroppspraktik, vad som kan kallas kreativ sensibilisering. När den känslighet som värderats högt under 1700-talet feminiseras under 1800-talet, behålls den intressant nog som legitim manlig identitet i några särskilda professionella sfärer: de intellektuella och konstnärliga. Nervig sårbarhet – en hypersensibel kropp kring ett hypersensibelt psyke – kopplas alltså ihop med det skapande jaget.
Denna känslighet kunde göras till en lönsam identitet. Exemplen är många bland Europas intellektuella ännu under 1900-talets första decennier. Ofta högt produktiva (som till exempel Nietzsche, Rilke, Proust och Wittgenstein) tycks de både starka och sårbara, ibland neurotiskt upptagna av sin aversion mot mat. Med sina äcklande lukter och dallrande konsistens, sitt fett, flott och mögel, sitt tuggande och sväljande och pinsamma relation till tarmfunktionen – är mat intellektets antites. Vit mat som fisk, ris och ljust vin, ostron, druvor och en kycklingvinge går bra, annat inte.
Överkänslighet, kroppslig abstraktion, ätstörningar och ritualiserat ätbeteende har alltså påfallande ofta knutits till den kreativa. För att själen skall brinna måste kroppen hållas på sparlåga. Nästan alltid gäller dessa berättelser män. Just därför är det möjligt att tolka det kvinnliga författarjagets (medvetna eller omedvetna) val av den anorektiska kroppen som en väg att erövra manligt kodad status. En tunn kropp är en tankekropp.
Att pröva en sådan tes på namngivna författare är naturligtvis svårt. Det tycks kräva full biografisk tillgång och samtidigt ligga utanför vad som går att belägga. Utväxlingen mellan kropp och identitet sker sällan programartat. Här stannar jag bara vid ytan, fragmentet.
Virginia Woolfs vackra ansikte är evigt magert. Hennes dokumenterade självsvält är kopplad till depressiva, men också skapande perioder då hon kan gå ner i vikt dramatiskt. Hela sitt liv har hon en komplicerad relation till mat. Hon tar droger. Samtidigt framstår hennes magerhet som aristokratisk snarare än anorektisk; redan som barn är hon innesluten i ett hårt bälte av kroppsdisciplin.
Karen Blixen hävdade att »en kvinna aldrig kan vara tillräckligt mager«. Hon personifierar en avancerad ätstörning med både feministiska, kulturella och möjligen medicinska förtecken. Hon lever på druvor, ostron och champagne, ett exklusivt val som förnekar matens näringsvärde och upphöjer dess symbolvärde. Hennes ambition är att vara »den magraste kvinnan i världen«. Hon gestaltar sig spektakulärt. Med upphöjd ironi placerar hon sin kropp bortom det vanligas attraktion. Ansiktet är starkt förtunnat. Med sotsvarta ögon liknar hon en faun.
Joyce Carol Oates ansikte är det mest kryptiska. Det uttrycker ett slags daterad filmstjärnelook i kombination med inåtvänd melankoli. Magerheten framhäver de överdimensionerade, starkt kupade ögonen. Det är ett ansikte som tycks urholkat av hektisk produktivitet; bara det seende ögat blir kvar. I sinnenas hierarki anses just ögat var det sinnesorgan som har direktuppkoppling till intellektet.
Men tydligast illustreras detta nerviga intellekt i Joan Didions tärda ansikte. Ett år av magiskt tänkande och Blå skymning, som båda beskriver en stor förlust av en älskad människa, framstår nästan som pendanger till detta ansikte. Texterna är sakliga, på gränsen till torra. De redovisar känslor, stämningar, vardagsaktiviteter, drömmar och minnen som utifrån. Det är som om smärtan inte skrivs in i texten, utan i hennes kropp och ansikte. Att följa foton av Didion över tid är att följa en alltmer sublimerad gestalt. I en film (finns på Youtube) som gjorts i samband med lanseringen av Blå skymning tycks hon helt förtunnad, nedskalad till naken känsla.
Joan Didion tillhör – som Blixen och Oates – de kvinnliga författare vars kropp alltid kommenteras. (Och kanske är just detta meningen.) Hon beskrivs som spröd, skör, eterisk. Jag föreställer mig att det är beskrivningar som tillfredsställer henne. Det är uppenbart att hon inte ser sin känslighet som en svaghet, utan som en styrka. »Jag var helt upptagen av att intellektualisera, av mina tvångsmässiga påhitt, min projicering, mina reaktioner och min somatisering«, skriver hon i Att lära sig själv att leva. Hon rör sig bortom anorexins traditionella kärna av identitetsförlust. Hennes tunnhet är inte ätstörning, utan självgestaltning. Mot den asketiska kroppen står också hennes upptagenhet av exklusiv mat. Hon lagar bouillabaisse och bœuf bourguignon till vännerna. I alla sina böcker, också de som handlar om förlust, droppar hon namn på eleganta hotell, restauranger och affärer där hon inhandlar gourmetmat och äter lyxiga middagar. Som kroppslig motbild till ett konventionellt kvinnoideal avvisar hon varje schablon, varje könsblick. Hon är en intellektuell, en författare.
Artikeln publicerades 2/2012
Illustration Malin Rosenqvist
