Du har precis köpt en fin, dyr inbunden bok. Du är sannolikt grundlurad. Redan vid första genombläddringen börjar limningen släppa, pärmarna lossna och sidorna falla ur. Med andra ord: Du har köpt inbundet skitpapper.
Det var jag som hade hand om huggkubben i Fröken Julie. Yxan också, för den delen. Alltså den som kom till användning när Jean, som ett förebud om slutet, högg huvudet av grön-siskan som Julie ville ta med sig på flykten undan vanäran. Peter Stormare högg, Marie Göranzon grät. Året var 1986 och pjäsen då snart hundra år gammal; jag var attributör på Dramatens lilla scen och kom på så vis att betrakta just Fröken Julie ur ett väsentligen tekniskt perspektiv. Rekvisitan var kanske inte så komplicerad, men regissören var inte att leka med. Inte rakkniven heller. Jag ryser ännu när jag tänker på den.
Ändå vande jag mig någorlunda vid vassa knivar av det skälet att jag senare det året råkade gifta mig med en bokbindare som hade verkstaden full av de skarpaste eggverktyg man kan tänka sig. Lämnade så teatern, vek in på ett annat spår. Strindberg är dock inte den man skakar av sig utan vidare; han hängde i och återkom ständigt, inte minst genom det där skådespelet, som dök upp igen efter bara några månader, i bokbinderiet. Jag minns alla svordomarna. Johanna kan inte lika många som jag, men hon använde hela registret när hon första gången fick in Fröken Julie, originalutgåvan från 1888.
Problemet var papperet. Boken skulle bindas om, renoveras, men detta var lättare sagt än gjort, för under 1800-talets andra hälft hade bokförlagen börjat använda sig av undermåligt, ligninhaltigt papper som nu ett sekel senare var så surt och skört att man knappt kunde vända blad utan att bryta sönder dem. Boksidorna var spröda som potatischips och alltsammans en olycka för alla som uppskattar att läsa litteratur i original. Femhundra år! Hon blev alltid på dåligt humör när sådana böcker kom in, och brukade utbrista i långa haranger om att förstaupplagor ska hålla åtminstone femhundra år.
När jag ett par år senare debuterade som författare, trycktes detta nu lyckligtvis bortglömda verk på just sådant värdelöst papper, och till råga på allt var boken inte heller trådhäftad, utan limmad i ryggen med ett syntetiskt lim som kan förmodas mista sin funktion redan innan papperet pulvriseras. Den dagen var man inte mycket värd. Sträv kritik har jag fått många gånger, men aldrig har väl domen varit hårdare än då. Johanna bedömde kort och gott min bok som skräp, och eftersom husfriden sålunda var hotad kom jag från den dagen att foga mig och ta hjälp av henne som torped gentemot ovilliga förläggare. Femhundra år. Det var inte förhandlingsbart.
Vad som hänt sedan dess är intressant. Bokbranschen förändras hela tiden, säkert snabbare nu än förr, och även om somligt går åt fel håll så finns en del att glädja sig åt just vad beträffar böckernas tekniska kvalitet. Parallellt med e-bokens inträde på scenen och pocketböckernas oupphörligt växande massmarknad, pågår en gradvis förbättring av originalupplagorna. Än är målet inte nått, men standarden är formulerad och Kulturrådet ligger i startgroparna för att styra utvecklingen via litteraturstödet.
Kanske, vad vet jag, är just bokförläggare ovanligt rädda för arga unga kvinnor med kniv och krav på kvalitet, eller så var botten helt enkelt nådd. Det höll inte längre. Hur som helst var det bokbindarna och bibliotekarierna som såg problemen först och slog larm. På Library of Congress i Washington, d.c. blev situationen till sist så ohållbar – hundratusentals titlar höll på att gå förlorade – att man kontaktade nasa med vars hjälp man utvecklade en metod för konservering av sura böcker. En gigantisk vakuumkammare byggdes, där böckerna behandlades med en speciell gas (dietylzink) som skulle motverka förfallet. Förhoppningar väcktes – men säg den lycka som varar. Gaskammaren exploderade. Som sagt, botten var nådd.
Alla som visste något om arkiv och bibliotek insåg att det vore idiotiskt att fortsätta produktionen av självförstörande böcker. Men eftersom surt papper är billigt, och kunskapen bland konsumenterna låg, lyckades marknaden inte reglera saken på egen hand. Det behövdes en standard, och här i Sverige nappade Kulturrådet på idén att hjälpa förlagen och tryckerierna på traven. Om böcker under en viss teknisk nivå får lägre litteraturstöd, eller inget alls, är spelplanen plötsligt förändrad, lika för alla. Fasta bokpriser vore naturligtvis också en välsignelse, men det är en annan fråga, och större.
Något förenklat går alltsammans ut på att nya böckers första upplaga, eller en del av denna, ska tryckas på arkivbeständigt papper samt vara trådhäftad, alltså bunden enligt samma princip som var väl beprövad redan på medeltiden, före Gutenberg. Undantag lär bli möjliga, men detta är grundprincipen. Papper som håller i minst femhundra år och en trådbindning som till skillnad från limmade ryggar öppnar för framtida renovering. Själva standarden, som är mer detaljerad än så, ligger nu för slutbehandling på standardiseringsinstitutet sis.
Läsplattor och enklare pocketböcker utgör därför inte, som ibland påstås, något hot mot den traditionella boken. Snarare tvärtom. Billiga produktionsmetoder för massmarknaden ger utrymme, både ekonomiskt och känslomässigt, för originalutgåvor av högsta klass, ämnade för bibliotek och bokälskare som vet att värdesätta kvalitet. De så kallade inbundna böcker som i dag dominerar utgivningen (rygglimmat skräp med hårda pärmar) kommer förhoppningsvis att försvinna mer och mer; på sikt lär sådana böcker bli lika otidsenliga som de enkla men tråkiga förortslägenheter man byggde av billigaste betong under miljonprogrammets glansdagar.
Möjligen är det på sin plats att här inflika ett par ord om vad en bok är. Vad den består av, eller borde. Kunskaperna är klena, som sagt, om vad som skiljer en bra bok från en sämre. Inbunden – vad betyder det egentligen?
Förr var det så här: En inbunden bok hade hårda pärmar och skuren inlaga, medan den så kallat häftade boken hade mjuka pärmar och var oskuren. Man fick sprätta den själv med kniv. Alla böcker var trådbundna, det vill säga uppbyggda av ett antal tryckark (vanligen med 16 boksidor på varje) som efter invecklad vikning syddes ihop med tråd, först för hand och senare mest maskinellt. Gick boken sönder var den lätt att plocka isär och binda om. Häftade böcker var lite billigare, men tack vare konstruktionen var de i princip lika långlivade som de inbundna, åtminstone om papperet var beständigt.
Sådana böcker görs fortfarande, lyckligtvis, men oftare är kvaliteten betydligt sämre. Förfallet inleddes alltså med surt papper på 1800-talet, och senare, vid mitten av 1900-talet, började tryckerierna skaffa maskiner som limmade böckerna i ryggen i stället för att trådbinda dem. Först var det mest pocketböcker som limmades, men efter hand spred sig oskicket också till förstaupplagor med hårda pärmar. Dessa kallades fortfarande inbundna fastän de inte var det. Att laga dem är svårt. Och de går mycket lätt sönder, ibland redan vid första läsningen.
Det bästa vore om termerna inbunden och häftad helt enkelt slopades. De säger inget väsentligt längre. Skiljelinjen går i stället mellan trådbunden och rygglimmad. Pärmarna är bara en bisak utan större betydelse i längden. En trådbunden bok med mjuka pärmar är oändligt mycket bättre och starkare än en rygglimmad med hårda, oavsett om dessa är klädda med tyg, papper, skinn, pergament eller allt vad nu en bokbindare kan hitta på.
De allra förfärligaste böckerna går under beteckningen kartonnage, en term som har kommit att stå för billiga böcker med hårda pärmar men utan löst skyddsomslag. Själva omslaget är alltså tryckt direkt på pärmen. Och eftersom kartonnageband vanligen är limmade i ryggen är de i praktiken inte mer än pocketböcker med hårda pärmar – som ville de vara något de inte är. Det ska dock sägas, att kartonnageband med trådbunden inlaga är att föredra framför så kallat inbundna, rygglimmade böcker. Skyddsomslaget är bara utanverk, bokstavligen.
Mina egna böcker blev med åren mycket bra (jag talar nu om den tekniska kvaliteten) på grund av att jag hade en skicklig torped, ett råskinn i frågor som dessa, men också tror jag på grund av att bokförläggare innerst inne är ungefär lika fåfänga som författare. Ingen vill skämmas över skräp. Dessutom är det inte så särdeles mycket dyrare att göra rätt från början. Några kronor per bok, mer är det inte. Tanken att någon skulle vilja läsa mina böcker på 2500-talet är visserligen förmäten, men möjligheten finns.
Till syvende och sist är det läsarna som bestämmer, konsumenterna, men i någon mån också författarna själva – vi, de hårt prövade råvaruleverantörerna som sliter längst ner i den litterära gruvans osunda tvärmörker. Vår förhandlingsposition är ofta svag, det är sant, men när vi väl börjar ställa krav på dem som jobbar ovan jord, i förädlingsledet, brukar man åtminstone lyssna. Sedan behövs bara elementära tekniska kunskaper, samt svordomar.
Även Ingmar Bergman svor. Hela tiden. Strindbergs böcker i originalutgåva må vara i bedrövligt skick, men texterna lever ändå, delvis tack vare uttolkare som han. Fröken Julie på Dramatens lilla scen blev en legendarisk uppsättning. Göranzon och Stormare var lysande, liksom Gerti Kulle som spelade Kristin, och anledningen var mer än delvis att Bergman aldrig nöjde sig med det som är näst bäst. Han skulle alltid ha högsta kvalitet, också i fråga om scenografi, material och teknik. Jävlar vad han härjade om någon
försökte fuska.
Fredrik Sjöberg är författare och biolog. Hans senaste bok är Varför håller man på?
Illustration: Malin Rosenqvist Artikeln publicerades i 5/2012.
