Njugga redaktörer, missunnsamma kollegor och tafsande författare. De första kvinnliga kritikerna som vågade utmana gubbväldet med sina skarpa stålpennor fick betala ett högt pris.
En mild majkväll 1825 flydde skalden och biskopen Esaias Tegnér hals över huvud från godset Sireköpinge i Skåne. I soffhörnet lämnade han en frustrerad kritiker, friherrinnan Martina von Schwerin.
Detta är inte bara en känd skvallerbild av tidens kulturelit, utan kanske scenen för den moderna kritikens uppkomst. Just i den soffan.
Fru Martina var irriterad på Tegnér, som inte kunde nöja sig med hennes kloka kritik, utan prompt skulle in och fingra under bluslivet. Hon var inte helt ovillig. I ett brev erkänner hon: »Hade mitt hjärta talat, och detta har jag ofta sagt honom själv, hade kanske även jag halkat på förförelsens och känslans slippriga väg.« Kanske avskräcktes hon av det faktum att Tegnér förtjust tafsade på alla kvinnor han mötte. Biskopen var en klassisk Kulturman, av sin tid. Fru Martina var inte lika klassisk, hon representerade något helt nytt: den moderna
litteraturkritiken.
Martina von Schwerin blev berömd för sin litterära salong och sitt snille, en svensk motsvarighet till madame de Stael. Kollegan i Uppsala hette Malla Silfverstolpe. Salongsvärdinnorna var ju sin tids kritiker, lektörer och introduktörer. De tipsade de upptagna skalderna om nyttig läsning och läste deras manus med skarp blick. Martina von Schwerin var den första svenska läsaren som begrep sig på lord Byron. Malla Silfverstolpe i sin tur introducerade Walter Scotts historiska romaner för Geijer och Atterbom. Skolad med hög-läs-ning i hemmet lade Martina grunden för ett helt nytt sätt att läsa och tänka som litteraturkritiker. Hon stirrade sig inte blind på estetiska regler, utan funderade på vilken effekt verket hade på läsarens egen psykologi och personlighet. En infallsvinkel som fortfarande lockar oss.
Fredagen den 10 november 1820 är ett viktigt datum i den svenska romantiken. Då öppnade Malla Silfverstolpe sin första officiella salong i gula förmaket i sitt hus vid Stora torget i Uppsala. Där svärmades för franska revolutionens och amerikanska frihetskrigets hjältar. Man läste, musicerade, skrev och spelade teater, och utvecklade vänskapskult i Goethes och Rousseaus anda. Erik Gustaf Geijer satte stort värde på Mallas omdöme. Han var ingen tjejtjusare som Tegnér, i alla fall inte på nykter kaluv. Då var han å andra sidan en riktig torrboll, skriver Malla i sin dagbok. För att komma till sin rätt måste Geijer rentav »fuktas«, helst med portvin. Malla Silfverstolpe reste till Berlin med Geijer och tonsättaren Lindblad, och i dagboken jämför hon sina reskamrater med de tyska herrarna hon just träffat: »Jag fruktar att männerna äro mera bildade utom Sverige och hafva mera sinne för konst och kunskap.«
Jag fruktar att männerna äro mera bildade utom Sverige och hafva mera sinne för konst och kunskap.
Det är inte sista gången en kvinnlig svensk kritiker undslipper sig denna suck …
Både Malla och Martina var rika kvinnor, de kunde försörja sig själva och utöva mecenatskap åt fattiga skalder. Fredrika Bremer tillhörde samma förmögna överklass. Sina honorar skänkte hon till välgörenhet. De manliga författarna, å sin sida, var antingen försörjda av kyrkan eller av universitetet. Både Tegnér och Johan Olof Wallin var ju biskopar, medan Geijer och Atterbom var professorer. Romantikens värsting Carl Jonas Love Almqvist var både rektor och prästvigd, och gjorde allt han kunde för att få ett fett pastorat. Men alla dörrar stängdes 1839, då han gjorde skandal med Det går an, boken om den modiga glasmästardottern Sara Videbeck, som ville ha både näringsfrihet och fri kärlek! Almqvist blev Satansprästen som ingen ville ta i med tång. Han blev piskad att försörja sig på sin penna, den första svenska yrkesförfattaren.
Almqvist räddades av Lars Johan Hierta, liberal riksdagsman och entreprenör, och vår förste moderne tidningskung. Han hade startat Aftonbladet 1830. Privat var Hierta också mångsidig, och levde i ett gott äktenskap med fru Vilhelmina – och ett annat, minst lika gott, samvetsäktenskap med pennskaftet Wendela Hebbe, Sveriges första kvinnliga professionella journalist.
Det finns en berömd karikatyr av Hiertas gäng, gravyren Stora murvelpolkan, tryckt i Folkets röst. Där ser man Hierta drilla på flöjten, och locka alla sina vittra råttor, eller möjligen apekatter, i en lustig ringdans. Där skuttar Djävulsprästen Almqvist hand i hand med dansens enda kvinna, Wendela Hebbe.
Almqvist och Hebbe verkar ta det första ivriga steget mot vår mediemoderna epok – där vi kanske snart dansar den sista turen.
Wendela Hebbes make hade varit en slarver, som gjort konkurs och lämnat henne med tre små barn och rymt till Amerika. Därmed klassades hon som änka och blev myndig, till skillnad från en gift kvinna, som aldrig blev myndig. Men hur skulle hon försörja sig? Esaias Tegnér (ständigt denne Tegnér!) tog chansen och idkade närmast sexuell utpressning mot henne i passionerade brev, men Hebbe sa nej tack.
Hon flyttade till Stockholm och Aftonbladet, där hon blev Sveriges första kulturredaktör, ansvarig för lätta sidan, följetongen och »recensionsdepartementet«. Inte minst blev hon Sveriges första socialreporter som skrev inträngande porträtt av nöden och de utfattiga. Det blev effektiv kampanjournalistisk med insamlingar som följd. Lars Johan Hierta märkte förnöjt att de kvinnliga läsarna ökade i antal. Kvinnor hade också börjat läsa och köpa romaner. Klokt insåg han att en kvinnlig redaktör kunde höja redaktionens samlade kompetens.
På det amorösa området hade Wendela Hebbe nobbat Tegnér, men hon accepterade Hierta. Hon blev hans trofasta älskarinna så länge han levde, och födde hans son. Mångsysslaren Hebbe använde sig av olika signaturer, och även av anonymiteten. I sin bok Hvad gör väl namnet? skriver Åsa Arping att kvinnliga skribenter vid den här tiden ofta väljer att vara anonyma – inte minst för att slippa kvinnoförakt och fördomar.
Signaturen -n (Magnus Rosén) attackerar de emanciperade kvinnorna med ironi: »O stålpennor, stålpennor, hvi gjorden I oss detta?« gnäller han fyndigt. Arping låter oss veta att de moderna stålpennorna – tillverkade av flinka kvinnofingrar i engelska fabriker – gjort det lättare för kvinnor att skriva! Stålpennorna behöver inte formeras ideligen, som gåspennorna – de geniala männens attribut.
Hebbe går in i stålpennestriden, men svarar anonymt. Kanske inte så konstigt med tanke på hennes delikata ställning. I ett brev suckar hon över att hon utöver allt annat bråk också måste gå i svaromål med Herr Rosén, som »gjort sig kvick över kvinnosaken«.
Åren runt 1840 kliver kvinnorna ut ur den anonyma garderoben. Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén beslutar sig i stort sett samtidigt för att sätta ut sitt namn på titelsidan. Det var Flygare-Carlén och Bremer som var mest älskade och lästa av publiken, till Almqvists ohöljda avund. Han var flitig som litteraturkritiker i Aftonbladet och andra tidningar, och passade gärna på att (anonymt) berömma sina egna böcker, och ge sina farliga kvinnliga konkurrenter ett tjuvnyp! En av hans roligaste artikelserier är Tråkigheten, stadd på uppvaktningar, där Tråkigheten är en envis gubbe som erbjuder svenska författare sina tjänster. Den snälla mamsell Bremer tar emot, därför att Tråkigheten hade tagit på sig en gudlig uppsyn, »fällde en blågrå tår och hälsade från de fattiga«.
Men hos Emilie Carlén blir han inte insläppt.
Biskop Agardh i Svenska Akademien hade berömt henne för »den i Sverige sällsynta förmågan att skriva ett arbete i flera toner utan att dessa bliva mördande genom sin tråkighet.«
Biskopens litterära omdöme står sig och Almqvist höll tydligen med, även om det smärtade.
Ännu dröjer det några år innan kvinnorna vågar visa sig ute på redaktionerna. Pionjären Hebbe jobbade helst hemifrån. Men på 1890-talet börjar det hända saker. Då blir journalist ett möjligt yrke även för kvinnor. Tidigt ute är Klara Johanson (1875–1948), vass och personlig kritiker under signaturen K.J. i Stockholms Dagblad och senare i den liberala veckotidningen Tidevarvet. Hon var en av Sveriges allra första studentskor, hemstaden Halmstads första. Hon var lesbisk och övertygad feminist, även om hon inte gillade ordet – tyckte att det lät som »en fransk korsett«.
Framför allt var K.J. rolig.
Hennes skarpa kritik av genuskategorierna återkommer i alla tonfall och sammanhang. Ett av hennes roligaste kåserier i Tidevarvet är Sexualsystemet, som handlar om något så oskyldigt som att handla julklappar. I butiken påminns kunden om att könsdemonen spökar överallt, inte minst i de döda tingen, där allting finns för »henne eller honom«. Tillvaron är sexfixerad! Det går inte att köpa ett bläckhorn till en bättre person utan att ens hjärteangelägenheter dras fram i ljuset, skriver K.J. syrligt.
Tillvaron är sexfixerad! Det går inte att köpa ett bläckhorn till en bättre person utan att ens hjärteangelägenheter dras fram i ljuset.
Som kritiker verkade Klara Johanson som en liten giftsvamp i den mäktiga ekens skugga. Och eken var Svenska Dagbladets berömde Fredrik Böök, professor i littteraturhistoria. Böök älskade offentligheten, K.J. avskydde den. Böök älskade samtiden och han hoppade på allt som var modernt, från bilismen till nazismen K.J. avskydde Hitler. Mest för att han hade stulit Goethe och Schiller från henne. Böök satte en ära i att vara smakdomare, K.J. föraktade det. Så här skriver hon i En recensents baktankar: »Kunstrichter – smakdomare – kallade sig på 1700-talet med obrottsligt allvar alla slags recensenter. Jag undrar om det någonsin funnits en roligare titel, det skulle då vara barnavårdsman eller likkistreparatör.«
Vad menar hon egentligen? Ungefär att smakdomaren har spelat ut sin roll, inte behövs alls. Vad som behövs är känsliga läsare som kan locka fram verkets andning, som kan slå bryggor mellan författare och läsare, mellan andra tider och rum.
K.J. säger själv att en kritiker i litteraturens domstol varken ska tjänstgöra som domare eller åklagare, utan som vittne. Här föregriper Klara Johanson en ny tids kritikerideal, ja, det liknar vår egen tid, där vi inte längre mäter och väger konstverk strängt hierarkiskt, utan försöker bedöma varje verk efter sina förutsättningar.
I början på nittonhundratalet blev allt fler kvinnor synliga som kritiker, inte minst som barnboksrecensenter, där pionjären hette Gurli Linder. En mångsidig journalist var Hjalmar Brantings styvdotter, Vera von Kraemer. Hon skrev själv rader av flickböcker, och var en djärv och modern kritiker. Bland annat vågade hon som få andra recensenter förklara att hon begripit vad Karlfeldts erotiskt frispråkiga diktsvit Häxorna handlade om, och att hon gillade den.
Men det dröjde länge innan de stora tidningarna släppte in kvinnliga kritiker i spalterna. Åke Lundqvists bok om Dagens Nyheters kulturredaktion, Kultursidan, är skakande läsning. Inte en enda av de många stora kulturdebatter som rasade i dn under sextio- och sjuttiotalen rörde genus- och kvinnofrågor. Inte en enda!
Och det är upprörande att läsa hur tidningens första kvinnliga kritiker Ingrid Arvidsson behandlades. Bonniers förlag protesterade när hon var kritisk i överkant: »ett olämpligt fruntimmer bland dn:s medarbetare«. 1956 erbjuds hon fast anställning på konkurrenten Stockholms-Tidningen med goda 20 000 i årslön. Olof Lagercrantz lägger – efter stor tvekan – ett motbud. Han bjuder under, och erbjuder henne 15 000! Ingrid Arvidsson accepterade den större tidningens skambud. Senare blev hon en oumbärlig röst på Sveriges Radio och är fortfarande verksam, som poet. För behandlingen 1956 förtjänar hon ett skadestånd.
Nästan tvåhundra år efter Mallas och Martinas genombrott kan de patriarkala stormarna ännu skaka det litterära landskapet. Särskilt när författaren och kritikern uppträder i en och samma (kvinnliga) skepnad.
Jag väljer året 2007 och Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar. Romanens rykte hade kommit rullande som ett lågtryck under sommaren, med antytt åskmuller i fjärran. Viskningar och halvkvädna visor följde korrekturet. Många kulturmän fick där sina fiskar varma. Det är en sorgsen och rasande uppgörelse med kvinnoförakt, verbalt våld och gangsterism, både i camorrans Neapel och kulturmaffian i Stockholms litterära medievärld.
Jag skrev då i min recension att Lundgren hade mejat ner gästlistan på Bonniers förlagsfest på Nedre Manilla med en verbal kulspruta. Offren var samtliga män, kritiker och författare. Deras brott var att de oreflekterat förringat kvinnors språk, stil och genrer, i generationer. Eller inte sett dem alls. Författarjaget dolde inte sina avsikter. På sidan arton varnas det ordentligt:
»Jag är rätt känslig. Det riskerar alltid att slå över i paranoia.«
Debatten kom i hög grad att handla om vad som var sant och vad som var påhitt, vad man ostraffat får skriva om andra i litteraturen. Dessutom kom det att handla om författarens psykiska hälsa. Kvinnliga kritiker i allmänhet var inte mer förstående än manliga på den punkten; mobbningen var jämställd. Den ende manlige kritikern som chevalereskt blottade strupen var Nils Schwartz i Expressen: »Vi män som jobbar på konkurrerande kulturredaktioner … Vi vet – hur mycket vi än skyller ifrån oss – att det lika gärna kunde ha varit vi som legat där med riven hals och röven bar.« En omläsning av Myggor och tigrar ändrar inte mitt första intryck: »Sant eller icke sant i detaljerna? Det stora mönstret är skarpt, tydligt och sant.« Hätskheten i Lundgrendebatten föregrep våra dagars kvinnofientlighet på webben. Men vad som syns tydligt i dag, sju år senare, är att Lundgren skildrar en marginaliserad värld. I pressdödens spår är kultursidorna allt färre, och dess folk ett underbetalt och hunsat släkte, oavsett kön.
på nätet uppstår nya litterära salonger titt som tätt – inte alltid med Martina von Schwerins skärpa, eller Malla Silfverstolpes överblick – men ofta med gott hjärta och stor entusiasm. Bloggarna tipsar om stort och smått, och vittnar om stor kärlek till litteraturen.
Men var den nyskapande, spännande och utmanande litteraturkritiken ska utövas i framtiden, det är en öppen fråga. Men vi kommer nog att känna igen den. Som Klara Johanson sa i en av sina aforismer:
»Författare och kritiker – var och en skriver sig själv domen.«
Artikeln publiceras i 5/2014.
Illustration: Malin Rosenqvist
