Inte nog med att de ska bemästra den krävande naturen. De ska även förvalta arvet efter några av våra tyngsta berättare. Så hur ska de nya Västerbottenskildrarna bryta ny mark?
Det första året packar Helene väskan full med böcker om flora och fauna när hon ger sig ut i skogen. Varje ny, obekant art hon möter under sina skogspromenader ska slås upp och läras in. Västerbottens inland är terra incognita för kvinnan som växt upp på en ö i Stockholms skärgård, och nu ska platsen bli hennes. De okända skogsdjupen och den vidsträckta tomheten tar hon sig an genom att – likt en Ronja Rövardotter som aktar sig för faror alldeles intill dem – möta omgivningarna också när det är som mörkast, med månen som enda ledljus. För huvudpersonen i Negar Nasehs debutroman Under all denna vinter (2014) är det inte lokaltidningen, svärföräldrarna eller byborna som blir vägvisare i sambons barndomslandskap – det är landskapet i sig. Skogen. Sjön. Naturen. »Det hon ville var att gå i skogarna och lära sig att känna igen egna platser, namn på olika mossor, känna igen årstidernas alla särdrag. Inte människorna.«
Sommaren 1975 flyttar Sara Lidman hem till sin barndomsby Missenträsk i norra Västerbotten för att påbörja arbetet med sitt stora romanprojekt, Jern-banan. Återkomsten till det vidsträckta, tysta barndomslandskapet ger henne de rätta förutsättningarna för det arbete hon vill utföra, men platsen är stundtals besvärlig att vistas på. I september samma år skriver hon i sin dagbok: »Den där skräcken och tillvaron för ›intet‹ – som kan sammanfattas i ›ensamhet‹. Måste få tag i naturen först när den där boken ska göras. Naturen först. Det är så här uppe.«
Naturen först. Lidmans dagboksanteckning är ett uttryck för en personlig upplevelse av platsen hon vistas på, men den är också något mer: en elegant sammanfattning av en hållning som går att spåra hos flertalet författare som skildrar Västerbotten. I ett glesbefolkat landskap blir omgivningen extra påtaglig, naturen en ständigt närvarande faktor som man måste förhålla sig till på det ena eller andra sättet. Som vän eller fiende.
För Erik, yngsta pojken i en högst dysfunktionell familj i en by strax utanför Umeå i Peter Normarks debutroman Lekarna (2014), bidrar de västerbottniska vidderna till att accentuera hans litenhet på jorden – och i familjen. Efter att ha besökt en fest alldeles för långt hemifrån och som han är alldeles för liten för, cyklar han hemåt och övermannas av en ensamhet som är intimt förbunden med landskapet runt om honom, med en värld som aldrig tycks ta slut: »Storleken på avstånden gjorde något med litenheten inuti honom. Det var så mycket luft för en så liten, för mycket utrymme för så lite innehåll.«
Det litterära västerbotten har sina eviga fixstjärnor i Sara Lidman, PO Enquist och Torgny Lindgren. Vid sidan av dessa finns namn som Birger Vikström, Kurt Salomonson, Anita Salomonsson, Stieg Larsson och Stig Larsson för att nämna några av de mest kända, även om de två sistnämnda vanligen inte räknas till Västerbottensförfattarna. Sprungna ur inlandets vidder och myrmarker, med sin frikyrklighet och sin bondska kärvhet, har ett i förhållande till folkmängden stort antal betydande författarskap växt fram. Inte alla författare som är födda och uppvuxna i länet har valt att skildra trakterna i sina böcker, men för många nog är hemmalandskapet navet i deras författarskap; en minnesmylla att ständigt gräva ur och återvända till. Malåförfattaren Åke Lundgren frågar sig i sin essä Präglade av landskapet, publicerad i Skellefteåmagasinet Berätta, följande: »Västerbotten, inte minst de norra delarna av länet, har frambringat många författare. Varför? Är det något särskilt med landskapet?«
Ja, det kan man fråga sig – är det något särskilt med landskapet? I samma andetag som man ställer den frågan riskerar man en etikettering som gränsar till den exotisering av Västerbotten, och av Norrland i största allmänhet, som flera av dessa författare velat göra upp med. Eller, för att säga det med Torgny Lindgrens ord: »En lidmanpölsa från Missenträsk är inte alls detsamma som en enquistpölsa från Hjoggböle eller en lindgrenpölsa från Raggsjö. Åt helvete med alla förenklingar och schematiska översikter och allt skärande över en kam!«
Att risk för otillbörlig hopklumpning föreligger innebär dock inte att frågan är irrelevant. Det kan konstateras att Västerbotten är ett län ovanligt rikt på berättande och litteratur, och omvänt: berättandet och litteraturen härifrån är synnerligen rikt på skildringar av platsen och naturen. Landskapet som föder sina författare blir också stoffet som deras litteratur vävs av. Så placerar PO Enquist Hjoggböle i centrum av världskartan, så förvandlar Sara Lidman Missenträsk till Ecksträsk, så låter Torgny Lindgren Raggsjö med omnejd omstöpas i fria fabulationer.
Västerbottens litterära landskap må alltid ha varit spretigt och stort, men har ändå kommit att bli förknippat med dessa tre giganter i svensk samtidslitteratur; de har så att säga mutat in området i det allmänna medvetandet. Kanske kan den bilden nu vara på väg att luckras upp, när en rad inflyttade och utflyttade västerbottningar ur den yngre författargenerationen gett ut romaner där landskapet utgör självklar fond. Västerbottensskildringen har blossat upp på nytt!
Negar Nasehs och Peter Normarks debutromaner hör till den kategorin. Båda böckerna förhåller sig till naturen och platsen som okända storheter att försöka förstå sig på; för Helene i Nasehs Under all denna vinter är det den inflyttades uppgift att göra sig hemmastadd i nya omgivningar som står i centrum, för Erik och hans syskon i Lekarna är det världen som sådan som är obegriplig, och ett oändligt Västerbotten runt den lilla byn bidrar till att förstärka den upplevelsen. När Anton Marklund debuterade med Djurvänner (2011), förlade han sin mörka historia i utkanten av en liten by utanför Boliden, och förra året återvände Ida Linde till uppväxtens landskap med romanen Norrut åker man för att dö – en veritabel roadmovie genom Västerbotten.
Ingen tar dock Lidmans »naturen först« längre än Mikael Berglund, som i början på februari debuterar med Ett föremåls berättelse om obesvar. Till skillnad från sina generationskamrater som huvudsakligen rör sig i en igenkännbar samtid, har han förlagt sin roman till 1600-talet, där tillvaron i norr pågår i skuggan av det krig som härjar i söder. Det är en roman om armod och överlevnad som inte står de klassiska Västerbottensromanerna efter, och som skildrar den unga kvinnan Judits ensamma färder från kusten upp till fjället, fram och tillbaka.
Judit, som gett sig av hemifrån för att leva nomadliv i de karga fjälltrakterna, existerar i symbios med sina omgivningar. Skogens djur är samtalspartner och föda omvartannat, och det marken har att erbjuda tar hon tillvara: »Regnet ersattes av allt friskare vind. Tall mot gran och gran mot björk och älvnära myrar som inte lät sig undvikas. Bären växte glest och Judit pressade dem hon fann och sparade i ett knyte.« Människor korsar hennes vägar, men hon bryter sig ur alla sammanhang för att rastlöst vandra vidare mot odefinierade mål, och det enda som är konstant i hennes liv är landskapets vindlingar och årstidernas växlingar. För Judit kommer inte naturen bara först – den är allt hon har.
Ett föremåls berättelse om obesvar är en roman om Västerbotten före civilisationen, men den är också en roman med iakttagelser som sträcker sina armar från 1600-talet in i vår egen samtid. Längs sin väg passerar Judit övergivna hus och utdöende byar, ett inland som på grund av krig och svält har slutat leva; en närmast övertydlig allegori över dagens avfolkade glesbygd. När Sara Lidman skrev sitt Jernbaneepos var det delvis med avsikten att ge en förbisedd del av landet sitt existensberättigande tillbaka, och Berglunds roman har liknande idéer: »Åtskilliga människor levde och dog på platsen men den blev aldrig någonsin verklig. Den likasom inte fanns, till och med när det skrattades på den, åt någon högst tillfällig lustighet eller uppdagad självklarhet. Berättelserna försvann med folket och så småningom dog platsen ur minnet, i brist på berättelserna.«
Litteratur som medicin mot platsens annalkande död? Ja, varför inte? Ida Lindes nattsvarta thriller Norrut åker man för att dö bär sitt »budskap« redan i titeln – en drift med den gängse bilden av Norrland – och trots att Lindes roman är den minst naturromantiska bland dem som behandlas i den här texten, innehåller den också den mest svidande samhällskritiken. Linde skriver om brottslighet i vår samtid, men det är brott bakom vilka ett ännu större brott står undanskymt: sveket mot Norrland. I kölvatten av skogsindustrin och skövlingen, utsugningen och utarmningen av landsbygden, växer ett motstånd mot koloniseringen av landsänden som tar sig desperata och brutala uttryck.
I Anton Marklunds Djurvänner funderar mamman Mona, som flyttat till byn utanför Boliden för kärleks skull, över platsen hon har hamnat på: »Mitt nya hem används ibland som ett skällsord i media, i alla fall om man lyssnar noga: norra Västerbottens inland, en plats där inget händer för arbetslösa inavlade skoterfamiljer. (…) Jag vet bara att det finns något annat här. Något som inte gills när man använder ord, men som när man upplevt det inte kan slå ifrån sig.« Så fångas koncist dubbelheten i många Västerbottensförfattares förhållande till platsen: den ständiga kampen i en del av landet som ingen verkar bry sig om och, samtidigt, den fascination inför naturens storslagenhet som löper vid dess sida; ett slags platsens magi.
Om den äldre generationens Västerbottensförfattare hämtat sin näring ur familje- och bygdehistorien, ur de bibliska berättelserna och de muntliga skrönorna, så har de yngre författare som skildrar Västerbotten i dag dessutom fått ett digert litterärt arv att förhålla sig till. På gott och ont finns föregångarna och deras verk där, och i några fall kommenteras det helt öppet: Negar Nasehs Helene har hyllan full med Sara Lidman-böcker utan att vara särskilt förtjust i dem, och i Anton Marklunds roman diskuteras vid ett tillfälle PO Enquists Musikanternas uttåg. Det senare ter sig dock mest som en pedagogisk redundans, eftersom Djurvänner med sin tragiska berättelse om särlingen Johannes och hans ödesdigra potatisar, redan är ett slags samtida svar på Enquists roman. Peter Normark låter sin Erik fantisera om hur »parasiterna skulle välla ner över jorden, gripa efter varandra i luften och bilda en klättetråd från himlens rymder ner till Västerbottens kustland«, och bilden blir ett slags monstruös pendang till Enquists återkommande symbol »Himlaharpan« – de spända telefontrådarna mellan husen som sjunger de kalla vinternätterna igenom. Och, förstås, den vrede som pyr över förräderiet mot Norrland i Ida Lindes bok, har sin uppenbara jämförelsepunkt i Sara Lidmans romaner, essäer och debattartiklar.
Man brukar säga att den västerbottniska berättelsen är den om den lilla människans kamp för överlevnad, och det är en röd tråd som uppenbart spinner vidare. Mikael Berglunds Judit är emblematisk i det avseendet, men tematiken går igen hos såväl Normark och Marklund som hos Linde. Med den skillnaden att svärtan tycks ännu svartare hos den yngre generationen än hos föregångarna – möjligen som ett resultat av den tilltagande sekulariseringen av det förr så gudfruktiga Västerbotten. Den lilla strimma hopp som präglat den äldre generationens verk – minns Enquists »det gives alltid något bättre än döden«! – kan lite tillspetsat sägas ha slocknat hos Västerbottens nya författare.
När Gud inte längre är någon att hålla sig i, eller ens förhålla sig till, och när de muntliga skrönorna runt lägereld eller köksbord tystnar alltmer för varje släktled, är det först och främst landskapet som sådant som förbinder författarleden med varandra. Västerbotten – som plats, som natur – fortsätter att hänföra och gäcka sina författare. Att få tag på naturen först är ett sätt att lära känna och förstå platsen man befinner sig på. Men, det är också ett sätt att från det som brukar kallas periferin förankra sig i och upprätta förbindelser med världen utanför, som när Sara Lidman konstaterade att »jag har ett Vietnam i Västerbotten också«. Och precis som Helene i Negar Nasehs roman gör, när hon gång på gång upprepar sitt mantra:
»Jag bor vid A- och O-träsket som mynnar i Kålabodaån som mynnar i Burträsket som mynnar i Kvarken som är en del av Bottenviken som är en del av Östersjön som leds ut i Nordatlanten som tillsammans med Sydatlanten utgör ett av världshaven som alla blandas med varandra och täcker större delen av jordklotet. Jag ser bara mitt träsk, min utsikt är det isiga träsket utanför mitt hus, men jag anar allt. I varje utblick skymtar jag världshavens vågor, hör havsvindarna.«
Therese Eriksson är litteraturkritiker och kulturskribent bosatt i Skellefteå. Av alla Västerbottensförfattarnas romaner håller hon PO Enquists Nedstörtad ängel (1985) främst.
