Under sitt händelserika 86-åriga liv har teaterprofilen Gunilla Palmstierna-Weiss arbetat med alla de stora. Det sätter sin prägel i hemmets många bokhyllor.
Varje vägg i scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss våning på Hornsgatan i Stockholm är täckt av fyllda bokhyllor från golv till tak.
– Utom i sovrummet. Där vill jag inte ha några andra böcker än de jag just för tillfället läser, säger hon, där hon sitter i vardagsrumssoffan, den med utsikt över molnen och söders höjder.
För Palmstierna-Weiss är bokintresset logiskt. Mamma Vera kom från en boktryckarfamilj, båda föräldrarna var läkare, liksom sedermera den holländske styvfadern. I hemmet i Rotterdam fanns ett stort bibliotek på franska, tyska och engelska. Mamma Vera läste svenska klassiker för Gunilla och brodern Hans för att de skulle behålla det svenska språket. Och när Gunilla själv lärde sig läsa vandrade hon med pekfingret längs bokryggarna i hyllan och drog ut de böcker som lockade.
– Min första starka bokupplevelse var Bröderna Grimms sagor, den oförkortade versionen. Den var oerhört grym, men jag uppfattade den inte så. Vid tolv års ålder läste jag Zola. Jag kunde Nana nästan utantill, utan att riktigt förstå vad jag läste.
Läsning i hemmet var alltså påbjudet, men förhållningssättet till litteraturen strängt.
– Det var noga att redovisa vad man läst. Och om jag läste på natten gick det inte för sig att lägga boken på golvet efteråt.
Hur skulle vi annars dela upp böckerna vid en eventuell skilsmässa?
För Gunilla och hennes make under 30 år, regissören och författaren Peter Weiss var litteraturen en ständig källa till samtal.
– Då vi träffades var vi moderna och köpte alltid två exemplar av de böcker vi ville ha. Hur skulle vi annars dela upp böckerna vid en eventuell skilsmässa? När vi insåg att vi inte hade råd längre köpte vi bara en. Så var vi också tillsammans i 30 år, ler hon.
Paret använde dessutom böckerna som en plats för dialog.
– Vi gjorde mycket förstrykningar, tecken och hundöron. När vi hade olika åsikter var det extra viktigt att stryka för och sätta stjärnor på viktiga ställen – ”Det här bör Du läsa!”.
Vid fyllda 86 börjar Gunilla Palmstierna-Weiss fundera på om hon inte borde göra sig av med åtskilliga böcker. Själv vet hon inte hur många volymer hon äger, däremot allt som oftast var hon ska hitta en specifik bok om dottern, skådespelaren och regissören Nadja Weiss, frågar. I rummet mot gatan står konstböckerna hon började köpa som ung, i gästrummet allt som har med teater och film att göra, i den stora bokhyllan i inre hallen den franska, engelska och holländska litteraturen.
– En av mina viktigaste hyllor är den där böckerna om kvinnoemancipation på flera språk står.
Numera arbetar Gunilla Palmstierna-Weiss alltmer sällan som scenograf. Däremot föreläser hon om sitt och Peter Weiss teaterarbete samt skriver. I fjol kom den självbiografiska boken Minnets spelplats ut. Och så tar läsningen en hel del tid i anspråk.
– På morgonen läser jag svenska och tyska dagstidningar, lite senare köper jag kvällstidningarna för kulturmaterialets skull. Och så läser jag alltid 1,5 timme på kvällen, annars kan jag inte sova.
Med åldern har hon börjat intressera sig alltmer för religioner, jordens uppkomst, genetik, historia och politik.
– Just nu planerar jag att läsa Svante Pääbo; jag hörde hans sommarprogram och läste om honom i Svenska Dagbladet. Det han skriver om passar precis in i de diskussioner jag brukar ha med min holländske halvbror, som är fysiker, biokemist samt genetiker.
Artikeln är publicerad i nr 1/2015
Född: 28 mars 1928
Yrke: Scenograf, kostymtecknare, keramiker, bildkonstnär, föreläsare
Familj: Dottern Nadja Weiss, sonen Mikael Sylwan, fem barnbarn, barnbarnsbarn
Bor: Lägenhet på Hornsgatan i Stockholm, sommarhus på södra Gotland
Aktuell: Sommarpratade i P1 den gångna sommaren, kom förra året ut med boken Minnets spelplats
Särskilt betydelsefulla författare: Harriet Löwenhjelm, Aksel Sandemose (”Peter och jag var skilda ett år, han skyllde det på Sandemose”), Simone de Beauvoir (”henne har jag haft turen att träffa”), 40-talsförfattaren Eva Neander. Bertolt Brecht (”går inte att förbise¨), Heinrich Böll (”mycket viktig humanist”), August Strindberg (”han har ett fantastiskt språk”), Cora Sandel, de finlandssvenska författarna Ralf och Oscar Parland.