”Patrick Modianos Villa triste är en pärla”

Radioprofilen Louise Epstein menar att bra författare har humor. Böcker ska inte vara tråkiga, då är de lite döda i hennes ögon.

Som barn i Limhamn brukade Louise Epstein cykla till biblioteket. Där fyllde hon en plast-påse med böcker.

– Det var dammigt och nästan bara jag var där. Så kom jag hem och lade böckerna i en hög i den ordning jag skulle läsa dem. Det var helt underbart. Ibland när det var varmt ute kunde jag ligga där i mitt svala rum och läsa.

Det var dammigt och nästan bara jag var där.

Hon beskriver det nu, långt senare, som att hon tog det som fanns i bibliotekets hyllor, men om en bok utspelade sig i historisk miljö, »då var det lite bättre«. Laura Ingalls Wilders böcker om kolonialiseringen och nybyggarna i usa är hon fortfarande förtjust i, även om hon är väl medveten om att många har fördomar om dem. Kanske för att de bara har sett tv-serien, Lilla huset på prärien.

– Böckerna håller än i dag, även om man alltid kan diskutera perspektiv och så. Men det var hennes perspektiv och det kan man ju inte klaga på Laura Ingalls Wilder för.

Den unga Louise Epstein tyckte också mycket om Alice Lyttkens romaner som utspelade sig i 1700-talsmiljö.

– Det handlade om en ung kvinnas frigörelse. Lyttkens var superfeminist, var före sin tid och är lite bortglömd i dag. Den venetianska spegeln hette min absoluta favorit. Det var underhållande och lite mystiskt och samtidigt spännande; hur väljer man egentligen sitt eget liv och hur kan man ta kommandot?

När Louise Epstein talar om böcker, språk och läsande, och om utlånade men ej tillbakalämnade böcker, höjer hon sitt verbala tempo ytterligare. Som när hon beskriver det hon kallade för bokservice när hennes barn var små. Barnen låg i sängen och så kom mamma in med en stor hög med böcker. »Sedan fick de välja vad de hade lust med.«

Några böcker och några författare har mer än andra format hennes uppfattning om vad som är bra litteratur. Författare som Patrick Modiano och hans Villa triste, Italo Calvinos Om en vinternatt en resande, Georges Perec och Isaac Bashevis Singer, men också Tove Jansson.

– De flesta bra författare har humor, det är ett mått på kvalitet för mig. Böcker ska inte vara tråkiga, då är de lite döda. Det har jag med mig när jag gör radio, det ska handla om något, men det ska vara lite underhållande också. Jag läser om Tove Janssons muminböcker ganska regelbundet och jag blir alltid helt häpen över hennes stil. Det är roligt, lätt och samtidigt ett oerhört rikt språk.

Hon går fram till den alfabetiskt ordnade bokhyllan, den för skönlitteratur. Hon letar upp en favorit, brasilianskan Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick.

– Det som är lite sorgligt är att några av mina favoritböcker är borta. Jag lånat ut dem och glömt bort det. Ofta har vi middag och så blir jag upphetsad och börjar prata om någon bok och så försvinner den.

 Foto Sofia Runarsdotter

Publicerad i Vi Läser 5/2014