Kulturkatolikerna

Birgitta Trotzig och Torgny Lindgren har gjort det. Birgitta Stenberg och Sven Stolpe också.
(Liksom Fredrik Hammar.) Vad är det som är så lockande med katolicismen?
Illustration: Malin Rosenqvist

Kulturkatoliker kallades de, den lilla gruppen svenska konvertiter som slog igenom runt andra världskriget. Några var verkligt framstående konstnärer, och blev med tiden viktiga opinionsbildare. Alla var de en gång främmande fåglar i den svenska enhetskulturen: Gunnel Vallquist, Sven Stolpe och Birgitta Trotzig. För det visste ju alla människor: katoliker var i grunden skumma …

Man skulle passa sig för papister. Det hade stöd i svensk lag sedan reformationen. Under hundratals år var det belagt med dödsstraff för svenskar att anta den katolska tron. 1781 införde Gustaf III toleransediktet som lät katoliker flytta till Sverige. I samma veva gavs också vissa rättigheter till judar. Men det dröjde länge innan katoliker fick fulla medborgerliga rättigheter. Fram till 1951 fick de inte avlägga lärar- eller sjuksköterskeexamen.

En lika populär som otäck katolsk prototyp är Pater Hieronymus i Zacharias Topelius spännande skröna om stormaktstiden, Fältskärns berättelser (1853). Han har präglat bilden av lömska jesuiter, med en sylvass dolk dold i silverkrucifixet.
En specialgjuten kula av guld bär han i fickan, beredd att skjuta den lutherske hjältekonungen Gustaf II Adolf! Att patern är jesuit gör honom extra farlig. De högutbildade, skärpta jesuiterna kunde disputera sig ur varje besvärlig situation, och de lät »ändamålen helga medlen«.

Författaren och Proustöversättaren Gunnel Vallquist berättar i Katolska läroår att det just var all desinformation om den katolska tron i skolans läroböcker, som satte henne på spåret. Alla groteska uppgifter kunde bara inte stämma, tyckte Gunnel, och tog reda på fakta. 1939 antog hon den katolska läran.

Att konvertera i slutet på trettiotalet var ingen barnlek.

Att konvertera i slutet på trettiotalet var ingen barnlek. Gunnel Vallquist beskriver det som »en inre emigration«, konvertiterna ansågs och kände sig som de avsvärjde sig »fädernas tro och det svenska arvet«. Myterna var utbredda. Den svenska protestantismen antydde att katoliker »inte fick läsa bibeln, tillbad helgon, lydde påven mer än samvetet, älskade Maria mer än Kristus, måste köpa syndernas förlåtelse« – förutom det där med dolkar i krucifixen. Även ärkebiskopen Nathan Söderblom, som var en stor ekumeniker på tjugotalet, ansåg att katolikerna avsvor sig personlighet och fri vilja.

Gunnel Vallquist gör ingen hemlighet av att kärleken till franska språket var avgörande för hennes vägval. Hon berättar också om den gregorianska sångens starka dragningskraft. Men politiskt kände den vänstersinnade Vallquist inga locktoner, tvärtom.

Kyrkan under påven Pius XII präglades närmast av »paranoid antimodernism« på alla områden, liturgiskt, teologiskt, socialt. All opposition förföljdes. Misshaglig litteratur förbjöds, »sattes på index«. Denna tradition med anor från inkvisitionen fanns kvar till 1948, och några av de sista som prickades var Jean Paul Sartre och Albert Camus.

Efter kriget studerar Gunnel Vallquist i Paris, och där kommer hon i kontakt med benediktinerklostret Solemnes. Det blir hennes hemmakyrka, och hon frossar i gregoriansk sång. Men hon har också blivit nyfiken på de franska arbetarprästerna i förorten. Det är unga killar i blåblus och kofta, som förättar mässan bland proletärer utan all sofistikerad rekvisita, långt från den eleganta gregorianiken. Arbetarprästerna delar sina församlingsbors villkor – och ofta deras politiska sympatier – vilket skrämmer kyrkans konservativa ledare, både i Paris och Rom. Arbetarprästerna får sparken, och Gunnel Vallquist gnisslar tänder. Men hon har blivit katolik med öppna ögon, och tänker vara from i opposition! Och nya tider väntar om hörnet.

I fyrtiotalets Paris trängs skandinaver och amerikaner. Kriget är äntligen slut, man kan resa och roa sig. Rota bland antikvaristerna i boklådorna längs Seine, och dricka surt rödvin på rutig duk. Eller sitta på Café Les Deux Magots och spana på Sartre och Simone de Beauvoir. Allt är möjligt. Francen kostar ingenting, och Gunnel Vallquist, liksom Stig Claesson, Pär Rådström, Lars Forssell och Birgitta Stenberg, kan alla »leva gott en månad i Paris, på arvodet av en enda essä i Bonniers Litterära Magasin«. Det var tider det!

I sin allra sista intervju, publicerad i Vi Läser, berättar Birgitta Stenberg om hur hon kom i kontakt med den katolska tron : »Det viktiga var friheten.«. Den katolska kyrkan stod för »öppenhet, världen, konsthistorien. Något större än inskränktheten på hemmaplan«.

Den katolska kyrkan stod för öppenhet, världen, konsthistorien. Något större än inskränktheten på hemmaplan.

Väl i Paris lever Birgitta Stenberg ett helt annat liv än Gunnel Vallquist. Kanske har hon lite mer att bikta när hon väl sätter sig i båset. Hon lever ju efter maximen att en författare måste ha något att skriva om, helst erotiska, och gärna extrema, upplevelser där den egna, trogna kroppen är bästa vittnet! Om detta läser man gärna i hennes Kärlek i Europa, en modern klassiker.

Även Sven Stolpe söker sig till Paris, och introduceras för benedikterna av Gunnel Vallquist. Sven Stolpe var fram till sin död 1996 en av Sveriges mest kända kulturpersonligheter. Men minnet är kort. I dag skulle han vara helt glömd, om inte idéhistorikern Svante Nordin just ägnat honom en rejäl biografi. Det var Stolpe som uppfann ordet »rödskägg«, ett skällsord för sjuttiotalets kulturradikaler. Stolpe var en kolerisk stöt och konservativ katolik, men hans personlighet gjorde honom folkkär. I dag vet ingen vad vi ska ha Sven Stolpe till. Men han lär vara morfar till Alex Schulman.

Stolpe slog igenom 1930, med romanen I dödens väntrum. En stark skildring av lungtuberkulos, i Thomas Manns anda. Hans temperament var berömt, och han odlade gärna fiender. Han kom på kant med Eyvind Johnsson, som skrev ett elakt porträtt av Stolpe som Dr Tollius i Krilons resa.

Som kulturhistorisk nörd stöter man ofta ihop med Sven Stolpe i dammiga bokmagasin. Han har skrivit om katolska märkeskvinnor, som Jeanne d’Arc, drottning Kristina och den heliga Birgitta. Och precis som Ingmar Bergman tog han starka intryck av den katolske författaren Georges Bernanos, inte minst En prästmans dagbok.

Sven Stolpe var radikal som ung, men blev med åren allt mer kritisk mot det nivellerade folkhemmet. Den »lutheranska vattvällingen« var samma soppa, tyckte han. Stolpe sökte starkare kryddor, och fann dem hos katolikerna. Antagligen blev han inte förvånad när den stora religionskalabaliken bröt ut i Sverige 1949.

Det var en het sommar. Filosofen Ingmar Hedenius hade suttit på kammaren i Uppsala med bibeln och en trave avhandlingar i teologi. Om detta tyckte han:

»Det var en ljuvlig känsla att sitta med humbug ända upp till halsen och kalasa på den. Jag kände mig som en prins i en bagarbod.«

Så brakade den lös i Dagens Nyheter, Tro- och vetande-debatten, den största kulturfejden sedan Strindbergs dagar. Hedenius ville visa att man inte samtidigt kunde kalla sig intellektuell och kristen.

Han tvingade biskoparna att gå i svaromål, och de gjorde bort sig. Katolikerna hade nog försvarat sig bättre.

Hedenius banade väg. Snart dånade Guds tystnad genom Sverige, och Ingmar Bergman fick bränsle till Nattvardsgästerna. Det skulle dröja till sent sextiotal innan någon kunde avväpna Hedenius. Men sedan kom ett koppel kvantfysiker in på scenen och dömde ut Hedenius ateism som gammalmodig. Ingen människa borde uttala sig tvärsäkert om Guds icke-existens, för riktigt säker kan man aldrig vara …

»Varför blev jag katolik?« När Gunnel Vallquist ställer frågan för sig och de svenskar som konverterade före Andra Vatikankonciliet på sextiotalet (mer om det strax) anger hon fyra skäl: sanningssökande, helgelselängtan, kulturellt-estetiska motiv och auktoritetsbehov.

Man kan utgå från att svenska kyrkan inte räckte till. Under trettiotalet sköljde för övrigt en sekulär våg över Sverige. Folk flyttade till stan, kyrkorna tömdes, och präster stod allmänt lågt i kurs. En ny sekulär våg följde sedan under Hedenius femtiotal. Gudstjänsten ansågs allmänt lite träig: lång predikan och släpig psalmsång. Nattvard förekom sparsamt, i vissa församlingar bara till påsk! Att slaska med kalken och knapra oblater i tid och otid sågs som ett katolskt oskick, onödigt frosseri.

Nu har mycket ändrats. I dag firas daglig mässa på många håll inom svenska kyrkan, åtminstone i storstäderna. Folk gör korstecken och faller på knä och allt möjligt – otänkbart på sjuttiotalet. Och de gör fredshälsning, skakar hand med varandra i bänkarna och önskar Guds frid (pax vobiscum). Allt »katolska« gester.

Många som sökt sig till katolicismen har säkert gjort det i längtan efter klassiskt handfast liturgi.

Att så många feminister med öppna ögon gått till den patriarkala katolska kyrkan kan ju i förstone verka förvånande. Författaren Elin Wägner, som startade Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad, nosade längtansfullt på katolicismen på trettiotalet, innan hon följde sin väninna Emilia Fogelklou till kväkarnas nybildade samfund i Sverige. Men innan dess skriver hon talande om den gamla trämadonna som stuvas undan på vinden i en småländsk medeltidskyrka, föraktad av den hånfulle protestantiske kyrkoherden. Elin och Emilia drog tidigt en lans för Maria. Elin Wägner skildrar också en doktor Cronberger som längtar efter att få överlämna sig till den katolska tron. Men han tvekar av praktiska skäl, kanske tänkte Elin på sitt eget författarliv?

»Vad skulle han göra av sin hustru, hur skulle han försörja henne om han droge sig tillbaka för att öva katolskt författarskap?«

En populär skribent som inte tvekade var däremot Barbro Alving, journalisten Bang. Redan som ung beundrade hon Elin Wägner, och tog intryck av henne och Gunnel Vallquist. Bang konverterade 1959. Hon skriver i ett brev till dottern Ruffa:

»Hur kan man tillhöra en kyrka, en ruskig kyrka, som förbjuder skilsmässa helt grymt, och är emot barnbegränsning i den svältande världen?«

Jo, skriver Bang, om man börjar forska litet i sakerna »har man som katolik all rätt i världen att kritisera kyrkan och inom dess murar kämpa för en annan syn. Det finns en växande falang inom katolska kyrkan som just är radikal och arg på sådana påvebeslut i den sortens frågor, och till den vill jag naturligtvis höra. Gunnel Vallquist gör det i högsta grad, och det är många fler.«

På sextiotalet skakades den katolska världen av en revolution. Det hade ingen anat, efter valet av kompromisspåven Johannes XXIII. Denne ansågs allmänt oförarglig, rentav lite dum. Detta utnyttjade han. Han bjöd in kardinaler, präster och lekfolk i tusental till århundradets möte i Rom; Andra Vatikankonciliet. Under fyra år, från 1962 till 1965, stöttes och blöttes alla kyrkans frågor från grunden. Kyrkans liv förändrades på ett genomgripande vis, och alla andra kristna samfund också.

Gunnel Vallquist följde debatterna på plats, och redovisade allt i Dagbok från Rom. Det är spänstiga intellektuella reportage, ibland högaktuella, som debatterna om den judiska frågan, 27–28 september, 1964.

Nu ska det avgöras om katolska kyrkan äntligen ska avskaffa sina skändliga formuleringar om judarna som »gudamördare«. Vallquist hejar på de skarpaste kritikerna, och redogör med vämjelse för den »antisemitiska paranoian som lever kvar i vår tid«, till exempel i form av småskrifter om »den judiska frimuraraktionen på konciliet«. Vallquist skriver att antisemitismen florerar tydligast i de östkyrkan, och i Mellanöstern, där man protesterar mot alltför »pro-israeliska« skrivningar. Hela debatten har bäring på vår egen tid.

I Dagbok från Rom får vi sedan följa hur moderniseringen av katolska kyrkan sker slag i slag. Nu försvinner antisemitiska skrivningar, nu öppnas för ekumenisk diskussion med alla världsreligioner. Och nu skall mässan firas på folkspråket, överallt i världen. Vallquists älskade gregorianik levde farligt, eftersom franska språket passar illa för gregoriansk sång. Nej, latin ska det vara, som Georges Brassens sjöng: »Utan latinet blir det bara skit med mässan«. På latin – eller på svenska för den delen, som lämpar sig utmärkt för gregorianik. Alla stavelser uttalas tydligt.

Och när vi ändå pratar om 60-talet vill jag passa på att propagera för en fin, udda roman från 1964: 40 dagar i öknen av översättaren och kulturjournalisten Eva Alexandersson. En modern, avskalad ”omvändelseroman” om en psykologisk och andlig kris, som har mycket att ge även dagens läsare. Dessutom är det en av de tidigaste svenska romanerna om lesbisk kärlek.

Varför blev Birgitta Trotzig katolik? »Närmast av kulturhistoriska skäl«, svarar hon själv, i en klassisk intervju med Agneta Pleijel, först publicerad i Ord och Bild 1981.

Hon sökte sig till den kristna tron på femtiotalet i en så ursprunglig form som möjligt, där den rituella handlingen (sakramenten, nattvarden) är det primära, förkunnelsen och tolkningarna det sekundära. För Luther och alla hans efterföljare är det ju Ordet som står i centrum, medan Trotzig betonar Bilden: ikonen, krucifixet. Men i samma intervju säger hon också något av största intresse för alla som intresserar sig för språket. Hon sökte sig till religionen, just för att utmana vardagens språk. Det var livsnödvändigt:

»Det privata språket måste få konfronteras med ett större, mytiskt eller symboliskt språk, för att inte bli trångt, inspärrat eller bara »galet«.

I Birgitta Trotzigs texter ekar inte minst Dostojevskijs ord om lidandet och den villkorslösa kärleken. I alla böcker skriver Birgitta Trotzig om de mest utsatta, Elje i Sjukdomen, flickan Helga i Dykungens dotter, eller prästen Isak Graa i De utsatta. Den fördömande prästen, som inte kan få nåd förrän han själv nått den yttersta förnedringen.

Så här skriver hon i Ett landskap:

»I mitten av mitt liv är det gapande såret. Brist. Och vilken brist! Den djupa blottade hungern…«

Hungern efter Gud, i form av den andre, den som inte är JAG. Det självupptagna jaget som skymmer sikten för allt annat är väl egentligen en form av Djävulen, både hos Dostojevskij och Trotzig.

Att Birgitta Trotzig blir katolik har att göra med att hon var ung efter andra världskriget, säger hon själv:

»Kriget bestämde allt – det totala mörkret, den totala orättfärdigheten som innefattade judarnas parkbänkar i 30-talets Tyskland, tortyren, ockupationen, utrotningslägren, bombardemangen, flyktingarna. Förstörelsens stora tradition.«

Folkhemmets utveckling mot växande självgodhet hade också sin betydelse. Birgitta Trotzig är en starkt samhällskritisk författare. Vad hade hon sagt om förslagen att bussa hem rumänska tiggare – eller tilltagen att bränna ner deras tält i Högdalen – eller införa begränsade uppehållstillstånd för flyktingar från krigets Syrien? Tigit hade hon inte.

Hur det kom sig att så många konvertiter hamnade i Svenska Akademien vet man inte – På Gustaf IIIs tid hade de som sagt hotats med galgen. Birgitta Trotzig, Lars Forssell, Gunnel Vallquist … Och Torgny Lindgren.

Torgny Lindgren är bibelsprängd som den värste lutheran, och han konverterade på åttiotalet. Den avgörande impulsen fick han i ett deprimerat Belgrad, och snubblade in i stans enda romersk-katolska kyrka.

Nästan alla Torgny Lindgrens romaner snubblar in i synden och nåden på ett roligt vis. Gärna i formlöst tillstånd, som i Pölsan. Där möter vi två män som skalar Västerbotten runt, i jakten på den sublima pölsan. De provar många. Ingen är den andra lik. Folket i Morken lagar en mustig viltpölsa på ekorrar … Moderna kvackelmagade läsare sätter kanske i halsen, men de borde vara vana efter Hummelhonung, där man slevade sött var ur heliga fistlar, med bensked och med god aptit.

I Pölsan är allting möjligt. Den är bortom det ordnade och kultiverade samhället, står det i romanen. Den skrofulösa Ellen i Lillsjöliden har lagat sin pölsa av livet självt. Det är när Lars Högström smakat den pölsan som det visar sig att han inte är så immun som han trodde – varken mot tuberklerna eller livet och kärleken. Eller mot Guds nåd. Eller hur det nu var. Man vet ju aldrig riktigt säkert med pölsa heller.

Publicerad i nr 1/2015. Illustrationen är som vanligt gjord av fantastiska Malin Rosenqvist.