»Avkopplingsläsning är inget för mig«

Cecilia Uddén upptäckte världen genom Fem-böckerna. Men i dag föredrar hon essäister med blick för samhällets väsentligheter, bibelmetaforer och Pär Rådström

Senast utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén skulle flytta från Sverige blev det krig i Libanon. Resan ombokades, packningen bortprioriterades, halva bokhyllan fick magasineras. Och där har den blivit kvar.

Men den andra halvan – som sitter uppmonterad över två av väggarna i det största rummet i lägenheten i Kairo – är ganska imponerande den också.

– Den är ordnad alfabetiskt, och under ämnen, säger Cecilia Uddén. En hylla för lyrik, en för romaner, reselitteratur, litteraturkritik, essäer, och facklitteratur.

– Det är mycket imponerande, och det är inte jag som har gjort det.

Det är maken Otto Mannheimer, litteraturkritiker, som ligger bakom arbetet. Själv har Cecilia Uddén för många resdagar (180 förra året) för att orka bry sig om bokhyllan och böckerna den rymmer.

– Om jag har någon tid över väljer jag ofta essäer om mitt bevakningsområde. Jag söker mig genom New York Review of Books och gillar journalister som Max Rodenbeck. Han är egentligen författare men skriver om Mellan-östern för The Economist med ett eget djup.

Läser du aldrig för avkopplings skull?

Jag läser så fruktansvärt långsamt.

– Nej, faktiskt inte. Jag läser så fruktansvärt långsamt, så om jag väl tar upp en bok vill jag att det ska ge mig något.

För Cecilia Uddén började det egentligen med brittiska barn, mysterier och Enid Blyton. Fem-böckerna var de första riktigt starka läsupplevelserna och under uppväxten fortsatte hon sitt intensiva läsande. Journalistkarriären inleddes på Sveriges Radios kulturredaktion och som ung reste hon runt i Arabvärlden och sökte upp sina favoritförfattare för att intervjua dem. Det litterära intresset banade väg för ett mer politiskt och samhälleligt.

– I dag, som journalist, söker jag ofta igenom bokhyllan med någon slags nyttoaspekt. Jag letar efter författare att härma och inspireras av. Jag måste ofta beskriva saker som lyssnarna aldrig har sett och då vill jag skapa bilder som gör det lättare för dem att förstå.

Inte sällan är det Pär Rådström och hans lustiga formuleringar som dyker upp i Cecilias huvud. Hon drar sig gärna till minnes hur han beskrev en kvinna och hennes hår – som om det smet ned över hennes huvud som en skrämd filt. Eller hur en man och en kvinna skulle skaka hand och kvinnans försvann mellan hans båda som en Jona i valfiskens buk.

– Bibeln har jag också läst genom livet, för berättelserna men också för liknelserna. Där finns vårt kulturella bagage. Jag vet att många yngre författare förkastar metaforer, men jag gillar dem mycket. 

Foto Mia Gröndahl
Publicerad i Vi Läser 2/2012