Tänker du ge din pappa eller bror ännu en bok om krigshistoria i present? Tänk om. Henrik Arnstad menar att den ständiga strömmen av krigsböcker är livsfarlig. »Det är en genre som borde ha begravts samtidigt som Hitler sköt sig 1945, om inte förr.«
Den amerikanske komikern Denis Leary driver hårdhänt med den vita medelklassens män i sången
I’m an asshole (»Jag är ett arsle«): »I’m just a regular Joe with a regular job, I’m your average white suburbanite slob. I like football and porno and books about war.« Fotboll, porr och krigsböcker. De tre främsta stereotyperna angående maskulin kulturkonsumtion. Detta är besvärligt för mig. Jag är vit medelklassman – och skriver böcker om krig och historia.
Till saken hör att jag försökt skriva mina böcker med tanke på kvinnliga läsare. Vilket är en omöjlighet som drunknar i fördomar om »manligt« och »kvinnligt« (en »kvinna« vill »möta människor« i litteraturen – inte stridsvagnar). Mina försök har varit misslyckade. Vid varje boksignering upprepas samma scen. En kö bestående av herrar, med någon enstaka kvinna insprängd – som nästan aldrig ska läsa boken själv. Signeringen tillägnas »min make«, »farfar« eller »pappa«.
Detta bekräftas av aktörerna i branschen. Tulle Durling, pr-ansvarig på Norstedts förlag, nämner marknadsföringsevenemangen som ett exempel. Dessa hålls exempelvis på Armémuseum och är oftast mycket välbesökta – av nästan uteslutande män. Själv läste jag en tid militärhistoria på Försvarshögskolan och lade märke till att bland hundratalet studenter fanns enbart två kvinnor. Som författare bör jag dessutom erkänna att jag faller i patriarkala fällor. Exempelvis envisades jag i en bok med att kalla den sovjetiska diplomaten Aleksandra Kollontaj för »parant« – något jag aldrig gjort om hon varit man. Men det finns en viktigare poäng. Synen på krigshistoria som ett manligt reservat – en testosteronfylld lekstuga – är ingenting oskyldigt, vid sidan om det övriga samhället.
Vår tids historiehysteri kommenteras ibland av media. »Vad finns det egentligen att säga om andra världskriget som inte har sagts förut?«, undrade Svenska Dagbladets kulturbilaga i en större artikel nyligen, angående att »en ny våg« av populärhistoriska krigsböcker var på väg från förlagen. Nu för tiden finns det specialiserade förlag och klubbar, som enbart koncentrerar sig på historisk litteratur respektive krigshistoria. Svensk militärhistoriskt bibliotek (smb) tillhör de mer välkända. Titlar på hemsidan är Med Tigern på slagfältet (om den nazityska Tiger-stridsvagnen), Stalingrad (om slaget vid Stalingrad 1942–1943), Slagskepp under 2:a världskriget, Karelska näset 1944 och så vidare i all oändlighet. På tv visas ständigt dokumentärer om andra världskriget. När detta skrivs sänder Kunskapskanalen en (mycket välgjord) serie om motståndsrörelser. Annars finns alltid History Channel, som bland historiker bär smeknamnet »Hitler Channel«. Detta är inte obegripligt. Skribenten på Svenska Dagbladet var omedveten om två saker:
För det första: i dag är Förintelsen och striden mot nazismen västerlandets viktigaste identitetsskapare. Det är händelserna 1939–1945 som definierar vilka »vi« är, därav den ständiga bokfloden.
För det andra: all historieskrivning handlar egentligen om nutiden. Det förgångna har upphört att existera –historien finns enbart som konstruktion i nu levande människors fantasi. Böckerna om andra världskriget handlar egentligen om år 2012.
Historiska skildringar är alltid ideologiskt drivna, inte minst när gångna tiders storpolitik behandlas. Det är inte harmlöst. Tvärtom, eftersom det kollektiva historiemedvetande som konstrueras används när nutidens makthavare fattar beslut om våld, krig och massdöd.
Vintern 2002 –2003 fördes en hetsig debatt om huruvida Irak borde invaderas eller inte. Ständigt jämfördes Saddam Hussein med Adolf Hitler. Till och med mottagaren av Nobels fredspris – Förintelseöverlevaren Elie Wiesel – anslöt sig till detta synsätt. Hans slutsats var att Saddam Hussein, liksom Adolf Hitler, skulle »provocera fram en världsbrand« med sina »massförstörelsevapen« om inte USA och dess allierade gick till anfall. Samma argument upprepades av krigsförespråkande män i hela västvärlden. Till och med den svenske folkpartisten Jan Björklund refererade indirekt till andra världskriget och Sveriges dåtida neutralitet, när han krävde svenskt deltagande. »Sverige kan inte alltid sitta på läktaren och undandra sig ansvar«, skrev han. Den 18 mars 2003 startade invasionen. Inga massförstörelsevapen existerade, men minst 655 000 irakier dödades – motsvarande 2,5 procent av landets befolkning. Det manliga historiebruket var ett av mordvapnen och detta var inget unikt för Irak. Inget större anfallskrig sedan andra halvan av 1800-talet har startats utan historiska argument. Det beror på att krigisk historia med manliga förtecken – kungar och fältherrar – utgör ideologisk grund för den moderna nationalstaten, såsom den utformades efter franska revolutionen 1789. Nationer är unga påhitt som vill ge sken av att vara urgamla. Då blir militärhistoria inte bara viktigt, utan en central del av vår uppfattade existens. Och det gäller både kvinnor och män.
Det förflutna har maskuliniserats de senaste tjugo åren. Ännu på 1970-talet och 1980-talet tilläts historien vara komplex och sedd ur flera perspektiv. På tv sändes historisk populärkultur som Utvandrarna, baserad på Vilhelm Mobergs böcker. Det förflutna sett underifrån och med viss könsbalans – Kristina (Liv Ullman) och horan Ulrika (Monica Zetterlund) var drivande karaktärer i berättelsen. Storpolitiken var generellt ointresserad av historia, under framgångsåren 1945–1973 var i stället framtiden mycket mer intressant för de politiska makthavarna. »Lyckliga folk har ingen historia«, lyder ett klokt tyskt ordspråk. Människor som ser optimistiskt på den tillkommande världen behöver inte det förflutnas falska trygghet. Men krisen kom på 1970-talet och den rekordlånga högkonjunkturen tog slut. Mot slutet av 1980-talet var det dags för en ny historia, då gjorde också journalisten Herman Lindqvist entré som historieberättare. På några år förflyttades synen på det förflutna tillbaka till 1800-talets punschdoftande konservatism och hyllanden av forna konungar samt fältherrar; de stora männens historia. Om Gustav II Adolf, om stormaktstid, om »Axel von Fersen – kvinnotjusare och herreman«, om Gustav Vasa och så vidare i all rojalistisk oändlighet angående »Kungar och drottningar, öden och äventyr i Sveriges förflutna«. Kvinnorna uteslöts inte i historien, men placerades in som anomalier i manliga strukturer (det bästa exemplet på detta är den abdikerande stormaktsdrottningen Kristina). »Den store mannen« gjordes återigen till norm. Maskulinitet var måttstocken med vilken de sparsamt förekommande kvinnorna jämfördes. Och tätt i hälarna på Lindqvist kom en annan historieberättare, journalisten Jan Guillou. Hans nationalism var möjligen ännu mer extrem än Lindqvists, då Guillou via sina Arn-böcker fann vad han ansåg vara Sveriges medeltida födelseögonblick – ett slagfält. I sin tv-serie Arns rike berättar Guillou:
»Det första avsnittet av Arns rike berättar om Gestilren, Sveriges Gettysburg, nationens födelseplats. Ett slag som stod sommaren år 1210 i Västergötland, även kallat slaget vid Gestilren. […] Efter det blodiga riddarslaget uppstod det vi i dag kallar vårt land.«
Synen på »nationen« såsom ett mytiskt väsen, fött i blod på ett urgammalt »ärans fält«, är förvisso en historiesyn som borde ha självdött tillsammans med den tyska nationalsocialismen. Men så blev inte fallet. Guillous fantasifulla tolkning av »slaget vid Gestilren« 1210 anknyter direkt till exempelvis 1990-talets serbiska ultranationalism och dess tolkning av slaget vid Trastfältet 1389. Men föreställningen kan även tolkas utifrån kön och makt. På dessa myternas slagfält stred männen. Nationen föddes ur deras blodsoffer. (Personligen är jag övertygad om att Guillou och Lindqvist inte har en susning om vad de håller på med. De tror säkert, liksom 1800-talets tyska historiker, att det förflutna innehåller en objektiv sanning som eftervärlden har att upptäcka och förmedla.)
Forskningen avfärdade denna vetenskapssyn för snart 100 år sedan. Men bland amatörer lever den vidare ändå, både inom fack- och skönlitteratur om historia. Till stor del beror detta på att historikerna fjärmat sig från sin traditionella roll som statens och nationalismens ideologiska budbärare i offentligheten. Då blir det fritt fram för charlataner. Den akademiska forskningen har parallellt blivit mer svårtillgänglig, men också allt mer spännande.
I den fascinerande boken War and gender (»Krig och genus«) presenterar professor Joshua S. Goldstein krigets stora gåta. Könsroller och genus uppvisar de mest dramatiska variationer inom historiens olika kulturer angående allt från barn–omhändertagande och livsmedelsproduktion till samhällets absolut tyngsta arbetsuppgifter. Även kriget uppvisar enorma kulturella, sociala och politiska skillnader bland historiens flora av samhällen.
Men en sak är gemensam för den absoluta majoriteten av historiens krig – de stridande har nästan alltid varit män, trots att det inte finns någon logisk förklaring därtill (kvinnor kan generellt döda lika effektivt). Dock existerar kvinnor inom krigshistorisk populärkultur; ibland som stridande men oftast som förälskelseobjekt, fruar eller mödrar. Som sådana kan de få epitetet »starka kvinnor« men oftast är de tjatiga, kärlekskranka eller pjåskiga. Det stora flertalet av de yngre kvinnorna blir gravida och representerar därmed »nationens« livmödrar snarare än individer. Intressant ny forskning angående fenomenet hjältar i historien visar på att hjälteskapet för män är en process där individen blir vuxen.
Bästa exemplet är den extremt mytologiserade Raoul Wallenberg, en slarvig playboy som blir man i Budapest 1944. Den kvinnliga hjälten är tvärtom tjej – en Pippi Långstrump med krumelurpiller. När den kvinnliga hjälten blir vuxen, det vill säga blir gravid, upphör hon att vara hjälte och förpassas in i moderskapet.
Tänk på det nästa gång du ska handla en bok till din pappa eller bror, och står och fingrar på ännu en bok om andra världskriget. Att din present är en bekräftelse av patriarkatet. I en värld där männen har de facto monopol angående det förflutnas krig får de även monopol på makten om framtidens krig. I dag strider Sverige i Afghanistan – ett krig som vi engagerat oss i för »att göra skillnad«. Det är dock oklart hur. Någon vettig militärstrategisk tanke existerar inte. I stället anar vi arvet efter andra världskriget och jag tänker: »Ska fattiga afghaner behöva dö därför att män i svenska regeringen gillar att läsa om Hitler?«
Militärhistoria i sig är inget ondskefullt. Och visst finns det exempel på kvinnor som skriver, läser och recenserar krigshistoriska böcker. Men min artikel behandlar den större strukturen. Någon snabb lösning kan jag inte bidra med. Personligen önskar jag att dagens hysteriska historieintresse kunde svalna – och ersättas med mer historielöshet samt visioner om framtiden.
Det finns ingen vettig anledning att veta vilket år Gustav II Adolf dog, om man inte är med i svt:s På spåret. Ibland sägs det att historia är viktigt för att »vi måste veta varifrån vi kommer för att veta vart vi är på väg«. Men detta är ett falskt påstående. Framtidens vägval bestämmer vi själva, här och nu.
Artikeln publiceras i 4/2012. Illustration: Malin Rosenqvist.
