Sfinxen i Rio

Hon var flyktingbarnet som förnyade den latinamerikanska litteraturen. Hennes dramatiska liv präglade allt hon skrev. Nu är brasilianska Clarice Lispector mer läst än någonsin.

Året är 1960, platsen Rio de Janeiro. Författaren Clarice Lispector står vid fönstret i sin lägenhet i det exklusiva bostadsområdet Leme. Hon har en strålande utsikt över hela Copacabana, men lägger knappt märke till den världsberömda stranden. Den fyrtioåriga Clarice lider av svår depression. Hon har separerat från sin man, karriärdiplomaten Maury Gurgel Valente, lämnat honom i Washington och rest hem med barnen Paulo och Pedro. Maury skickar visserligen ett generöst underhåll varje månad, men Clarice är orolig för att pengarna inte ska räcka till.

Bekymren är inte bara av ekonomisk art: sonen Pedro mår inte bra psykiskt. Han har alltid varit lite egen, men nu säger han sig höra röster och toner i huvudet. För omvärlden blir det allt tydligare att Pedro är på väg in i en svår schizofreni.

Det är för att rädda sonen, råda bot på sin hemlängtan och den avsomnade författarkarriären, som Clarice Lispector har beslutat sig för att återvända till Brasilien. Till en början är det en lättnad att komma hem efter sexton år som diplomatfru i ett krigssargat Europa; Clarice älskar sitt Rio. Men det går trögt att skriva och ännu trögare att få något publicerat. Hon dövar sin ångest med lugnande medel och starka sömntabletter och drar sig undan omvärlden. De brasilianska kritikerna ser henne som en excentrisk föredetting och kallar henne »sfinxen i Rio«.

I fem, nästan sex års tid har Clarice Lispector förgäves slitit för att försöka få ett helt färdigskrivet verk utgivet, novellsamlingen Familjeband. Men inte ens nu, när hon själv är på plats i Brasilien, vill någon ge ut hennes alster.

Sexton år tidigare var situationen en helt annan – då slogs förläggarna om henne. Då hade den tjugotreåriga Clarice Lispector skapat sensation med sin debutroman, Nära det vilda hjärtat. I en tid när det litterära modet i Latinamerika föreskrev socialrealistiska skildringar i lantlig miljö, kom hon med något helt nytt – såväl tematiskt som stilistiskt.

Den unga författaren skrev om en stark, modern kvinna som trotsade konventionerna och gick sin egen väg. Romanen om den rebelliska Joana – som bryter upp ur ett själsmördande äktenskap – blev en kioskvältare. Redan i debutromanen utkristalliserar sig det som är kännetecknande för författaren Lispector: hennes lekfulla och intensivt sinnliga språk, intresset för att skildra människors inre liv och användandet av en närmast magisk vändpunkt i berättelsen. I dag räknas Nära det vilda hjärtat som ett av de mästerverk som banade väg för den moderna, latinamerikanska litteraturen.

Författaren kallades snart »Orkanen Clarice« och en välkänd kritiker skrev entusiastiskt: »Nära det vilda hjärtat är den främsta roman en kvinna någonsin har skrivit på portugisiska.« Clarice Lispectors litterära stil och språk ansågs så annorlunda, så exotiska, att hennes utländska bakgrund ständigt underströks i recensionerna – till författarens stora förtret. »Jag är brasilianska in i själen«, kommenterade hon förnärmat. Men faktum är att hennes bakgrund spelade en mycket större roll för hennes författarskap än hon ville erkänna.

Clarice föddes den 10 december 1920 som Chaya (»Hopp«) Lispector i den lilla staden Chechelnik i Ukraina. Dit hade den fattiga, judiska familjen Lispector – fadern Pinkhas, modern Mania och barnen Leah och Tania – tagit sin tillflykt undan de fasansfulla pogromer som drabbade Ukrainas judar runt första världskriget. Efter svåra umbäranden och en dramatisk resa genom halva Europa, lyckades familjen så småningom ta sig till Brasilien. Där försökte Lispectors snabbt att assimilera sig och bytte namn till portugisiskt klingande: Pinkhas kallade sig Pedro, Mania blev Marieta, Leah fick heta Elisa och Chaya blev Clarice.

Som vuxen hade den vidskepliga Clarice svårt att förlåta sina föräldrar namnbytet. Hon tycktes nästan tro att de hade tvingat på henne två identiteter, en dubbelnatur: den lydiga, hänsynsfulla judiska familjeflickan å ena sidan, å andra sidan det hänsynslöst egocentriska människodjuret. Dubbelidentiteten människa–vilt djur är ett ständigt återkommande tema i Clarices böcker.

Under de kommande årtiondena skulle den rika, judiska kulturen i Östeuropa praktiskt taget utplånas. Men på den brasilianska landsbygden försökte Clarices mor och far hålla sitt kulturarv vid liv så gott det gick. De berättade för sina barn om övernaturliga väsen som dybbukar och Golem, prisade heliga män och mirakler. De firade troget de judiska högtiderna och försökte intressera barnen för judisk mysticism.

Hela livet brottas Clarice med Gud: hon säger sig inte tro på Honom, men förmår heller inte kalla sig ateist. I sina verk är hon en ömsom sekulär, ömsom religiös mystiker som i sina berättelser destillerar fram livets essens.

Nu, 1960, står hon vid fönstret och förbannar Gud för att han i vanlig ordning har övergivit henne. Det är då det stora miraklet inträffar. En vän ringer och berättar att novellsamlingen Familjeband – som hon skrivit på under sina många år utomlands – har fått en förläggare. Clarice jublar.

De tretton, mästerliga novellerna i Familjeband handlar om människor som är fångar i sina egna liv och sociala roller. Men plötsligt händer något främmande, mystiskt i vardagen: de drabbas av insikt och kan ta itu med sina liv. Den medelålders Ana möter en blind man och förstår att hon inte står ut i sitt kärlekslösa äktenskap. Laura ger bort en bukett rosor och hamnar i ett underligt psykiskt tillstånd. En lärare sviker en älskad hund och försöker göra sig kvitt sitt dåliga samvete, men inser att det inte går.

På en sensuell, musikalisk prosa lodar Clarice Lispector i människosjälens djup. Hon har liknats vid James Joyce och Virgina Woolf, men Clarice Lispector förtjänar sin egen plats i världslitteraturen.

När Familjeband kommer ut, blir novellsamlingen en monumental framgång. Kritikerna hyllar samfällt boken och Clarice Lispector finner sig för första gången vara en folkkär författare. Hon är så känd att medierna refererar till henne kort och gott som »Clarice«. Några år av framgång och popularitet följer, sedan drabbar katastroferna åter slag i slag: bäste vännen Lúcio Cardoso dör av stroke, sonen Pedro insjuknar slutgiltigt i schizofreni och hon själv konstateras lida av en aggressiv cancer. 1977 dör Clarice Lispector på sin födelsedag, blott femtiosju år gammal.