Djuna Barnes Nattens skogar är en av 1900-talets mest fascinerande romaner. Boken älskades av både läsare och kritiker, men för författaren överskuggades framgångarna av krossad kärlek till en bildhuggare.
Greenwich Village, New York 1960. Varje dag börjar på samma vis i den lilla gränden Patchin Place. Den gamle poeten e.e. cummings öppnar sitt fönster, sticker ut huvudet och vrålar: »Hallå? Hallå! Djuna, lever du?« Tvärs över gatan öppnas ett annat fönster. En lång, äldre kvinna vinkar till cummings, stänger fönstret och drar för gardinen. Kvinnan är Djuna Barnes, en av modernismens stora författare.
En gång var hon en välsedd gäst i de litterära salongerna i New York och Paris och umgicks med alla storheter i »den förlorade generationen«. Efter en olycklig kärleksaffär och ett mångårigt alkoholmissbruk har hon helt dragit sig undan världen. I tjugo
års tid har hon levt som en eremit i sin lilla tvåa. Men hennes ensamhet är självvald, inte påtvingad.
Under den kaotiska uppväxten i en stor och trasig konstnärsfamilj – där hon utsattes för svåra, sexuella övergrepp – lärde sig Djuna Barnes att ensamheten kan vara ens vän. Med åren har hon alltmer kommit att likna de magnifika, monumentalt ensamma kvinnogestalterna
i sina verk.
Med åren har hon alltmer kommit att likna de magnifika, monumentalt ensamma kvinnogestalterna
i sina verk.
Hon lever på existensminimum, men hon är van vid att ha det knapert. Det är betydligt svårare för henne att hantera den oönskade uppmärksamheten. För även om hon har dragit sig undan världen, vägrar den att låta henne vara. Hon är ju en levande legend, vars kändisskap baserar sig på ett enda verk: den mästerliga kortromanen Nattens skogar från 1936. Nu, många år senare, finner sig Barnes till sin fasa vara kultförfattare.
Hon har passionerade fans som dyrkar henne och vägrar att lämna henne ifred. Allra värst är de yngre kollegerna. Som Carson McCullers, till exempel. Hon campade på Barnes yttertrappa i flera dagar. Och envisades med att med att i tid och otid ringa på dörrklockan. Till slut hade Djuna blivit tvungen att öppna fönstret och skrika: »Vem det än är som ringer på, var vänlig och dra åt helvete!« De få människor som kommer över hennes tröskel, vittnar om en charmig, bitsk dam med kristallklara minnen från Greenwich Village på 1910-talet och Paris på 20- och 30-talen.
Året är 1912 när Djuna Barnes anländer från landet till New York. Föräldrarna har just skilt sig och Djuna försörjer sin mor och tre yngre bröder som journalist och tidningsillustratör. Hon gör sig snabbt känd för sin enastående formuleringskonst och förmåga
att hitta talande detaljer.
Det är en befrielse för den bisexuella Djuna att flytta till det frigjorda, bohemiska Greenwich Village, där ingen lyfter på ögonbrynen åt hennes kärleksaffärer. Snart är hon en av de tongivande bohemerna i The Village. 1915 skriver hon sin första bok, The book of repulsive women, en samling dikter och teckningar med lesbiska motiv. Hon skriver också – i likhet med en viss Eugene O’Neill – framgångsrikt pjäser för teatergruppen Provincetown Players.
1921 kommer Djuna Barnes för första gången till Paris som korrespondent för en damtidning. Hon blir kvar och skriver för amerikanska medier om amerikanska författare och konstnärer i Paris. Det dröjer inte länge förrän den långa, vackra kvinnan med de giftiga replikerna är en omåttligt populär gäst i utlandsamerikanernas salonger. Där stiftar hon bekantskap med miljonärskorna Nathalie Barney och Peggy Guggenheim, som sedan blir hennes lojala mecenater. Hon minglar med F. Scott Fitzgerald och hans Zelda, Ernest Hemingway, James Joyce, Gertrude Stein och Alice B. Toklas.
Det är i Paris som Djuna Barnes möter sitt livs stora kärlek, bildhuggaren Thelma Wood. De flyttar ihop hösten 1927. Men det dröjer inte länge förrän Djuna inser att hon aldrig kommer att vara den enda för sin partner. Thelma super och raggar tillfälliga sängkamrater. En svartsjuk Djuna finkammar barerna framåt småtimmarna, super sig full och vacklar hem. Kärleken går i kras och paret går skilda vägar 1928.
En svartsjuk Djuna finkammar barerna framåt småtimmarna, super sig full och vacklar hem.
Somrarna 1932 och 1933 tillbringar Djuna Barnes på Peggy Guggenheims gods i England. Där skriver hon romanen Nattens skogar, som utspelar sig på 1920-talet i Paris. Den handlar om fem unga människor: den svekfulla Robin, den passionerade Nora, den vulgära Jenny och den inbilske Felix. De träffar varandra och den märklige dr O’Connor, ett självutnämnt orakel med oklar könstillhörighet. Därefter sätter ett passionsdrama i gång som förändrar dem för alltid. Nattens skogar säger oss att vi blir till först i mötet med andra, först när någon på allvar berört oss. Men också att vi ofta inser vad kärlek är först när vi har mist den. Djuna Barnes verk är ett läsäventyr med ett överdådigt språk, fantastiska människoteckningar, sorgset allvar och avgrundsrolig humor.
Poeten T. S. Eliot ser till att boken kommer ut och skriver entusiastiskt i sitt förord: »Ett av de mest egenartat fulländade verk som den moderna litteraturen har frambragt.« Kritikerna öser superlativer över verket. Men det hjälper inte Djuna Barnes. Hon kan inte glömma Thelma Wood utan glider in i ett avancerat alkoholmissbruk. Till slut tröttnar även trogna välgörare som Peggy Guggenheim och Nathalie Barney på hennes utdragna självmord. De drar in sina ekonomiska bistånd.
Augusti 1914.Djuna Barnes tvångmatas.
En upplevelse hon skriver om själv i New York World Magazine samma år.
Då sluts cirkeln på ett märkligt sätt i Djuna Barnes liv. När de trognaste av mentorer inte längre orkar, träder den sedan länge frånvarande familjen in. Modern och syskonen gör det som ingen av vännerna har vågat eller velat göra: de låter tvångsinlägga Barnes på ett behandlingshem. Där piggnar hon till av rent ursinne och reser sig ur sitt mångåriga missbruk. Hon vill hämnas den nesa hon utsatts för. Nu ska hon skriva om familjen Barnes: sanningen om övergreppen, de svikande vuxna, syskonen som vägrade se. Det blir den plågsamma pjäsen The Antiphon, som blir en stor succé över hela världen. Sedan är Barnes klar med sina sorgearbeten – hon har gjort upp med både Thelma och familjen. Hon drar sig undan världen i lägenheten i Patchin Place, men fortsätter att skriva – åtta timmar varje dag – trots en allt svårare ledgångsreumatism. Den 18 juni 1982 dör Djuna Barnes, den sista av de stora modernisterna, 90 år gammal.
Artikeln publiceras i 3/2012.
