I marschtakt mot undergången

I oktober 1946 drar bedragaren och morfinisten Rudolf Ditzen – mer känd som Hans Fallada – ut det sista arket ur skrivmaskinen. Han är utmattad men lycklig. På fyra veckor han skrivit en mästerlig motståndsroman om stöveltrampets Berlin.

Året är 1946, platsen den sovjetiska sektorn av Berlin. Rudolf Ditzen vet att hans tid är utmätt. Han har levt hårt, missbrukat mer alkohol och morfin än någon läkare har trott varit fysiskt möjligt. Fem gånger har han också varit nära döden, men räddats till livet varje gång. Alltsedan domarsonen Rudolf som artonåring dödade sin bäste vän i en misslyckad självmordspakt, har han åkt in och ut på fängelser och mentalsjukhus. Det har också frestat på, nu är kroppen obönhörligt slut. Rudolf, älskad och hatad av tyskarna under sin pseudonym Hans Fallada, är ett fysiskt och mentalt vrak.

Det är en ödets ironi att han nu, när döden hångrinar mot honom, för första gången på länge känner skrivglädje. Kollegan Johannes R. Becher, drivande kraft bakom Kulturföreningen för den demokratiska förnyelsen av Tyskland, har bett honom att skriva en uppbygglig roman om det civila, tyska motståndet mot nazisterna under andra världskriget.

Till en början har Rudolf känt olust inför projektet. Han inser att en sådan roman kommer att reta många. Han är ju en av få författare på vänsterkanten som valde att stanna kvar i det nazistiska Tyskland. Många betraktar honom därför som en ryggradslös medlöpare. Och om sanningen ska fram har Rudolf också skrivit flera propagandistiska verk som han skäms för. Men efter att ha läst beslagtaget Gestapomaterial – om ett helt vanligt, medelålders par, som avrättades 1943 efter att ha spridit antifascistisk propaganda – skriver han nu i en rasande takt.

Han skriver in sina egna skräckupplevelser av det totalitära, tyska samhället i det tillbakadragna, hårt arbetande arbetarklassparet Otto och Anna Quangels i Berlin.

Från det nazistiska maktövertagandet fram till andra världskrigets slut var Rudolf Ditzens tillvaro fullständigt schizofren. Ömsom förklarades han vara »icke önskvärd författare« och trakasserades av sa och Gestapo, ömsom kallades han »folkförfattare«, och hyllades av propagandaminister Goebbels.

Den osäkra livssituationen frestade på såväl hans hälsa som banden till första hustrun, Suse. Till slut missbrukade han alkohol, droger och sex i en sådan utsträckning att Suse – för sin egen och de två barnens skull – begärde skilsmässa. Rudolf gjorde som han alltid hade gjort. Han flydde till drogerna och en ny kvinna, den unga änkan och morfinisten Ulla, som han omgående gifte sig med.

Många gånger har han frågat sig vad som skulle ha hänt om han hade flytt utomlands som vännerna Kurt Tucholsky och Stefan Zweig. Men hans familjesituation och bräckliga hälsa skulle aldrig ha tillåtit det. Dessutom hyste Rudolf en naiv tro på att hans ställning – som författare till den monumentala, internationella bästsäljaren Hur ska det gå med Pinnebergs? – skulle göra honom osårbar. Han fick bittert erfara att så inte var fallet.

Det är den där känslan av att ständigt befinna sig i ett gungfly som han nu försöker förmedla i romanen. Omsorgsfullt mejslar han fram sitt porträtt av det strävsamma, hederliga paret Anna och Otto Quangel.

Till en början gynnas paret av den nazistiska, ekonomiska politiken och är imponerade av Hitler som ledargestalt. Trots det går de inte med i det nationalsocialistiska partiet. De tycker att avgiften är för hög och gillar inte systemet där partimedlemmar får förmåner. Med tiden blir de alltmer skeptiska till den maktfullkomliga, nazistiska regimen, men väljer att titta bort och tiga still. Tills deras ende son stupar i Frankrike. Då börjar paret skriva kort som manar till motstånd och placerar ut dem på offentliga platser. Men snart är Gestapo dem i hälarna.

Ensam i Berlin är en skakande, moralisk thriller från stöveltrampets tid i Tyskland. Till stora delar utspelar den sig i makarna Quangels hyreshus i Berlin. Där bor – förutom verkmästarparet Quangel – en äldre judinna, en pensionerad domare, en fanatisk ss-man, en inställsam tjallare och några prostituerade. Inom husets fyra väggar utspelar sig händelser som avspeglar det vackraste och fulaste i människan: grymheten och humanismen lever sida vid sida.

Rudolf Ditzens mästerskap ligger i förmågan att kombinera ett storslaget episkt berättande, värdigt de stora 1800-talsberättarna, med ett intensivt thrillerdriv. Han tecknar miljöerna och alla gestalter i sitt stora persongalleri med samma skärpa och omsorg. Och resultatet är ett drabbande, litterärt mästerverk.

När rudolf ditzen i slutet av oktober 1946 drar det sista av 866 ark manuspapper ur skrivmaskinen, är han utmattad men lycklig. Han har klarat det, han har avslutat en fullödig  roman på fyra veckor. För första gången på många år har han skrivit något han själv är nöjd med.

Snart skapar romanen sensation i förlagsvärlden. Familjeekonomin är räddad: rättigheterna till Ensam i Berlin som bok, följetong och film är sålda med god förtjänst. I förlagsvärlden talar alla om att den store Hans Fallada är tillbaka, han som skrev Hur ska det gå för Pinnebergs? Inte han som skrev mediokra, lydiga verk under nazitiden, utan den verklige Fallada. Rudolf Ditzen är älskad och hyllad igen.

Han är lycklig, men går på övervarv. Han är trött, dödligt trött, men förmår inte sova. Det gnisslar i äktenskapet, Ulla förmår inte sluta med sitt morfinmissbruk – trots att Rudolfs barn från första äktenskapet numera bor hos dem. Både Ulla och Rudolf använder alldeles för mycket sömnmedel. Till slut blir situationen ohållbar, paret Ditzen bryter ihop. Släkten träder in, skickar barnen till släktingar och får paret inlagt på sjukhus. Läkarna håller isär dem, eftersom de bedömer att Ulla – med sitt obotliga morfinmissbruk – utövar skadligt inflytande på Rudolf.

Ulla står inte ut, utan ser till att få sig själv och Rudolf förflyttade till ett annat sjukhus. Ett där de får vara tillsammans. Men Rudolf är i så dålig kondition att han inte klarar förflyttningen. I januari  1947 dör han av hjärtsvikt, 54 år gammal.

Paul Mayer, den av Rudolf  Ditzens förläggare som förstod honom bäst, summerade författarens gärning i Demokratisches Post en månad senare: »Den tyska litteraturen har inte många  realistiska författare. Hans Fallada är en av dem. Hans författargärning, stympad av den politiska terrorn, är tillräckligt viktig för att ihågkommas – även om den bara är en torso.«