Elizabeth Smart sökte dramatik och fann en drummel. Men relationen till George Barker var på samma gång olycklig och fruktbar. Den resulterade i fyra barn och ett mästerverk.
I april 1941 stiger den 28-åriga Elizabeth Smart av ångaren Lady Cynthia vid det pittoreska fiskeläget Pender Harbour på Kanadas västkust. Men det är inte för att beundra kustlandskapets skönhet som hon har tagit sig hit. Elizabeth är gravid och har rest så långt bort från sin rika och inflytelserika familj i Ottawa som möjligt. Hon är rädd för framtiden: andra världskriget rasar, hennes älskare har lämnat henne och familjen kräver att hon ska »sluta med sina idiotiska författardrömmar«.
Vad ska fadern, den framgångsrike advokaten, och modern, den firade societetsskönheten, säga när de får reda på att hon väntar barn? Och inte med vem som helst utan med den utfattige, alkoholiserade brittiske poeten George Barker – som till råga på allt är gift.
Elizabeth hyr en halvt förfallen stuga vid vattnet, målar dörren trotsigt knallgul och sätter upp en skylt med ett William Blake-citat: »Den sönderskurna masken förlåter plogen.« Invånarna i det lilla skogshuggar- och fiskarsamhället betraktar henne som ett excentriskt original.
Elizabeth går förbi postkontoret flera gånger varje dag för att fråga om hon fått post. Men det är långt mellan breven från George, postfröknarna ser på henne med medlidsamma blickar. Var är George och hans fru nu? Den änglalika Jessica som katoliken George inte förmår att skilja sig ifrån. Lika lite som han förmår släppa Elizabeth och låta henne leva sitt liv i fred.
För att inte försvinna in i en depression, bestämmer Elizabeth sig för att skriva om sin kärlek till den opålitlige George. Innerst inne är hon inte helt säker på om det är honom eller själva passionen hon är förälskad i, men det spelar egentligen ingen roll. Känslorna är starka och outhärdliga och måste fästas på papper.
Nyutgåvan av Vid Grand Central Station där satt jag och grät (översättning: Ingegärd Martinell).
Elizabeth skriver romanen Vid Grand Central Station där satt jag och grät i ett svep på sin reseskrivmaskin. Det tar henne fem månader att slutföra romanen, som är en på samma gång högspänt poetisk och smärtsamt naken redogörelse för Elizabeths första möte med George och deras fortsatta relation. Dagen efter det att hon har skrivit klart, föder hon sitt och George Barkers första barn, Georgina. Relationen pågår till och från under mer än tjugo års tid och paret får ytterligare tre barn. (George Barker hade relationer med ett antal olika kvinnor förutom Elizabeth och Jessica, och fick allt som allt femton barn med fyra kvinnor.)
I vilken utsträckning väljer en människa sitt liv? Redan från ungdomsåren verkar Elizabeth Smart ha sin inre kompassnål inställd på äventyr. Hon ska bort från tråkiga Ottawa, se världen och ha kul: livet ska vara en ständigt pågående fest.
Elizabeth börjar skriva tidigt och får sin första dikt publicerad som tioåring. Men hon anses också vara ett musikaliskt underbarn och förutspås en lysande framtid som pianist. Som 18-åring skickas hon därför av sina föräldrar till King’s College i London. Det är där livet börjar på allvar för den äventyrslystna kanadensiskan. Det dröjer inte länge förrän hon är tillsammans med en skotsk lord, får delta i kungens kröning och gå på fester i Buckingham Palace.
När studierna är över, inser Elizabeth att hennes musikaliska talang inte räcker till att för att göra henne till stjärna. Då bestämmer hon sig för att bli författare i stället. Beslutet är inte populärt hos föräldrarna, som kräver att hon genast inställer sig i Ottawa. Elizabeth vägrar. I stället tar hon 1937 tjänst som privatsekreterare åt Margaret Robertson Watt, ordförande i en internationell kvinnoorganisation. Under några år reser hon runt på olika kvinnokonferenser i världen tillsammans med Watt.
Det är under ett besök i London som Elizabeth stiger in i en bokhandel och hittar en diktsamling av en av T. S. Eliots skyddslingar, George Barker. Han är en passionerad, intellektuellt utmanande och originell poet. Hans språk är högstämt, ibland nästan hypnotiskt och påminner om William Blakes. Elizabeth blir drabbad, skriver till George Barker och börjar brevväxla med honom.
Livet snurrar vidare i allt högre fart. 1938 tröttnar Elizabeth på den excentriska Margaret Robertson Watt. Hon återvänder till Ottawa och försörjer sig som journalist, men efter ett halvår har hon fått nog och ger sig ut i världen igen. Under ett och ett halvt års tid reser hon mellan olika konstnärskolonier i Cassis, New York, Mexiko och Kalifornien. 1940 skriver en förtvivlad Barker till henne från Japan, där han har en professorstjänst i engelsk litteratur. Han känner sig alltmer hotad i ett fascistiskt Japan som rustar för krig. Han vill resa hem, men har inte råd. Kan Elizabeth betala biljetten?
Hon ställer upp, överlycklig över att ha blivit tillfrågad. Räknar dagarna tills Barker ska anlända i Monterey i Kalifornien, där de kommit överens om att träffas. Men när George Barker kliver av bussen, visar det sig att han även har sin fru med sig. Det har inte Elizabeth räknat med. Men hon lyckas samla sig, hjälper paret och lyckas skaffa dem alla tre ett hus i Big Sur i Kalifornien där de bor tillsammans. Men snart inleder George och Elizabeth ett förhållande och hon blir snabbt gravid. Efter en kaotisk tid tar hon sig till Pender Harbour, medan George och Jessica far åt sitt håll.
I det idylliska fiskeläget skriver Elizabeth sig ur sin förtvivlan och föder sitt barn. Hon försöker ge ut sin roman i Kanada, men hennes föräldrar lyckas få den stoppad som »osedlig litteratur«. Det blir en nätt liten skandal.
Romanen kommer i stället ut i England, dit Elizabeth flyttat för att komma närmare George. Det är han som ser till att verket trycks i 2 000 exemplar. (Men han ser också till att publicera ett salt svar, The Dead Seagull).
Vid Grand Central Station där satt jag och grät får ingen omedelbar uppmärksamhet, men blir så småningom en kultklassiker i New York och London. När den återutges 1966 får den strålande kritik. Då har Elizabeth Smart givit upp sitt litterära skrivande och i stället blivit Storbritanniens mest välbetalda copywriter. Hon återkommer dock till litteraturen 1977 och skriver fem verk till. Innan hon dör 1986, 72 år gammal, har hon inbjudits att vara poet-in-residence vid Alberta-universitetet och fått uppleva att hennes hemland givit henne den uppmärksamhet hon förtjänar.
