Jag har en favoritackord-växling. Om tonarten är E-dur, så är växlingen från E-dur till ciss-moll. Den finns i alla poplåtar från början av 1960-talet, jag måste ha hört den när jag var bebis. Ackordväxlingen gick in i en försvarslös och ännu tom hjärna, och sitter kvar där 50 år senare. Det visar sig ofta när jag tycker riktigt mycket om en låt, att den här ackordväxlingen finns med.
Det handlar om en växling från dur till moll.
– Jag älskar Schuberts kammar-musik, framför allt hans piano-stycken. Man vet aldrig om det är en tragisk dur eller en märkligt glad moll, han är skitskicklig på det där. När jag skriver eftersträvar jag också den här skiftningen mellan dur och moll. Ibland har jag sagt till nära vänner, att nästa gång ska jag skriva en feelgood-roman. Men så blir det inte.
Varför inte?
– Alla har vi grundackord eller grundstämningar i oss, som sitter väldigt djupt. Man kan inte göra något åt det utan att det blir falskt. Precis som en skicklig komiker har sinne för det humoristiska i tillvaron. Det skulle bli falskt om han plötsligt skrev en tung tragedi. Kanske skulle jag bli tillgjord om jag försökte skriva komedi.
Tidigare kunde han inte ha gitarren på rummet, den tog tid från skrivandet. Men nu säger Kjell Westö att han blivit mer disciplinerad.
– Efter en väl genomförd skrivdag belönar jag mig själv med att spela gitarr. Men jag spelar också om jag är frustrerad eller sorgsen. Ibland känner jag hur det dåliga måendet strömmar ut genom fingrarna.
Kan det fungera på samma sätt när du skriver?
– Jodå. När man hittar flowen i berättelsen, om man har startat med ett blindspår. Man känner att det funkar. Då har jag nästan samma glädje i fingertopparna.
Foto: Martin Stenmark
Publicerad i 1/2014.
