Landskapet består av ändlös is och karga klippor. Klimatet är ogästvänligt, rentav livsfientligt. Ändå fortsätter författarna att drömma om polartrakterna. Hur kommer det sig?
Jag vet hur det skall bli. Jag kommer alltid att längta tillbaka.« Så avslutar PO Sundman sin krönika Ishav, över de 99 dagar han sommaren 1980 tillbringade i Arktis, ombord på isbrytaren Ymer.
Det är en till synes märklig sak att säga. Vad är det han kommer att sakna? Det ogästvänliga klimatet, direkt livsfientligt för alla utom några få extremt specialiserade arter? Landskapet, som blott består av ändlös is och karga vindpinade klippor. Sommarens konstanta ljus, vinterhalvårets kompakta mörker?
Sundman var den förste författaren som reste med vad som skulle komma att bli Polarforskningssekretariatets konstnärsprogram. Sedan dess har ett trettiotal kulturarbetare deltagit i olika expeditioner. Och en sak tycks de ha gemensamt: Den kvardröjande längtan efter att få återvända till isvidderna ovan 75:e breddgraden.
De är nu inte ensamma om att fascineras av polartrakterna. Man kan tänka sig att den allmänna lockelsen bottnar i 1800-talets upptäcktsresor, med sin underförstådda ambition att betvinga själva naturen. Upptäcktsresanden var ju ett högmodigt sändebud från den civiliserade världen, som genom att resa sin flagga på en farlig och svåråtkomlig plats bekräftade att människan förmått höja sig över resten av skapelsen. Därför är också de misslyckade expeditionerna så drabbande – det är inte bara enskilda människor som dukar under, det är även ett nederlag för civilisationen i kampen mot urgamla otämjbara krafter.
När poeten Gunnar D Hansson, som 2009 reste med isbrytaren Oden, ska beskriva känslan när fartyget stävade in i det isblandade buteljgröna polarvattnet refererar han följaktligen till Harry Martinsons epos om rymdskeppet som kommer ur kurs och döms att för evigt färdas ut i tomheten (»O, kunde vi nå åter till vår bas, / nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är: / en liten blåsa i Guds andes glas«):
– Det var en Aniaraliknande upplevelse, som saknar allt motstycke i annat resande eller andra tillstånd jag har varit med om. Det finns ju många andra mystiska reseupplevelser, men det här är i en genre för sig själv. Man befinner sig helt onåbar, tillsammans med ett antal människor. Händer det något är det inte bara att ringa, utan man är hänvisad till det lilla samhälle man befinner sig i.
Till upplevelsen ska också läggas att fågelinfluensan rapporterades ha nått Stockholm samtidigt som Oden lade ut från Svalbard. Att färdas ombord ett onåbart fartyg där en efter en i besättningen insjuknar i en smittsam och dödlig sjukdom är ett ämne för en thriller. Eller alternativet att hela mänskligheten går under i farsoten, medan endast de ombord på isbrytaren klarar sig – se där stoff till ett existentiellt drama.
Att polartrakternas eviga tjäle är bördig litterär mylla nästan oavsett genre finns det många exempel på. När 1700-talet mötte 1800-talet diktade Mary Shelley och Samuel Taylor Coleridge om de okända polarvidderna. I Sverige skrev Esaias Tegnér 1817 den första arktiska dikten i svensk litteratur, »Polar-resan« (»Hwilken slätt! En grafhäll, skuren / af Albaster för naturen! / Här har intet wäsen andats / allt sen skapardagen randats. / Lif ej rör sig, wäxt ej gror; / Döden, Tystnaden, här bor.«) – där »Forskarens« nyfikenhet tar honom till Nordpolen och fördärvet.
Vid förrförra sekelskiftet blev de olika expeditionsrapporterna populära. Fridtjof Nansen skrev om sin strapatsrika skidfärd över Grönland, Adolf Erik Nordenskiöld om Vegas kamp mot Nordostpassagens skruvisar, Ernest Shackleton om sina vedermödor i Antarktis och så vidare. S. A. Andrées katastrofala försök att nå Nordpolen i vätgas-ballongen Örnen inspirerade även till skönlitterära verk, som Vidar Berges Den hemlighetsfulla Nordpolsön från 1902.
Mer nutida exempel är PO Sundmans drabbande Ingenjör Andrées luftfärd, Peter Høegs rafflande Fröken Smillas känsla för snö, Lotta Lotass märkliga Den vita jorden och förra årets mottagare av Nordiska rådets pris, Kim Leines Profeterna vid Evighetsfjorden. Eller för den delen Josefin Holmströms debutroman Antarktis från i fjol. Eller Bea Uusmas Augustprisade Expeditionen. Min kärlekshistoria. Uusma var en av Polarforskningssekretariatets stipendiater 2005.
– Bortsett från mina två barn är den resan det bästa jag har gjort i mitt liv. Jag var borta i nästan tre månader. Det hade inte blivit någon bok om jag inte hade gjort den resan. Det var så sent på året att det fick vara två isbrytare som gick tillsammans, så att de kunde rädda varandra om en frös fast. Men jag hoppades att vi inte skulle komma loss … Jag har varit i Arktis åtta gånger nu och vill dit hela tiden. Första gången jag stod på däcket fick jag hålla i mig för att inte bara glida ner i det där mörk-gröna iskalla vattnet. Det var som att jag blev bergtagen, fast av is då.
Poeten Tua Forsström, som egentligen var skräckslagen för vatten och inte hade satt sin fot på ett fartygsdäck på åratal före sin resa 1998, ville vid hemkomsten omedelbart ut igen.
– När jag efteråt gick i land frågade jag kaptenen om jag kunde få komma tillbaka och jobba ombord på fartyget på någon motsvarande expedition. Städa, skala potatis, enkla sysslor. Arktis liknar ingenting. Man kan inte promenera omkring och säga »så vackert«, »fantastiskt« och sådana saker, det funkar inte, det är en annan kategori, det är överväldigande. Alla sinnesintryck: ljuset, akustiken, luften, en förändrad upplevelse av sig själv i världen. En ödmjukhet, skulle jag vilja säga. Jag längtade efter det och tänkte på det men fick i praktiken inte till det, så där som det kan gå i livet. Men det kanske inte gör så mycket, jag har ju allting med mig ändå.
Och nog kan man ana PO Sundmans längtan när han skriver: »Vi befann oss i den högsta norden och det var lätt att andas och luften smakade som vattnet i en fjällbäck. Man kunde andas sig otröstlig.«
Man skulle också kunna dra en våghalsig parallell mellan färden genom isen och författandets svarta bokstavsspår över det vita pappret. Båda kan te sig lika vådliga och omöjliga, båda är ett sätt att fram-mana en fysisk mening åt den vita tomheten. Flera av författarna som har rest med isbrytarna har också låtit sig inspireras av resan. Majgull Axelssons färd 2005 resulterade i romanen Is och vatten, vatten och is där en av huvudpersonerna är just en författare som deltar i en Arktisexpedition. Jakob Wegelius utgav Teckningar från Antarktis efter sin resa 2007 och Gunnar D Hansson skrev hela sin Lomonosovryggen ombord.
– Den vita terapeutiska omgivningen, utan en massa av konsumtionssamhällets tecken, hade ett slags förlösande funktion för mig. Jag satt i hytten och skrev väldigt mycket – jag är en sådan som annars gör tusen olika saker och hinner därför inte skriva så mycket, men där blev det så intensivt. Ingen blev nog mer förvånad än jag att det blev en bok. Den enda andra bok jag känner till som har skrivits i sin helhet och avslutats ombord på en båt är Jacob Wallenbergs Min son på galejan från 1781, säger Gunnar D Hansson.
Flertalet av författarna vittnar om ett intensivt kreativt flöde ombord. Det kan givetvis förklaras av att de, som Gunnar D Hansson säger, ställdes inför polar-trakternas Intet. Men också av mer banala orsaker. Att författa är ofta svårt och 
kräver obruten koncentration. I vardagen är distraktionerna många. Livet ombord är i den meningen idealisk. Mat serveras på givna klockslag, det finns
en privat hytt att arbeta i, utsikten är vidunderlig men förhållandevis enahanda, alla andra ombord är upptagna med sitt.
Det går knappt att få dem att erinra sig någonting mindre bra från resorna. Majgull Axelsson led inledningsvis av sjösjuka, Bea Uusma blev så överväldigad att hon knappt fick något konkret gjort:
– Jag hade med mig kartongvis med olika papperssorter och pennor, men allt jag kom hem med var en teckning av ett streck. Ett streck som visade lutningen på isbrytaren, i förhållande till horisonten.
Polarforskningssekretariatetskonst-närs-program firade 25-årsjubileum i fjol, men traditionen att ha något slags konstnär ombord är gammal. Ursprungligen handlade det givetvis om att dokumentera och illustrera expeditionen. Men konstnären eller författaren var också central i de bildade samtal och seminarier som hölls ombord. Exempelvis valde Fridtjof Nansen att ordna plats för ett fint bibliotek med samtidslitteratur ombord på sitt skepp Fram. Även i dag finns en tanke om att humaniora och naturvetenskap ska mötas under den gemensamma färden och korsbefrukta varandra.
– Konstnärer och forskare brukar ha väldigt mycket bra utbyte med varandra. Det sker ju någonting i mötena, när man är i en annan miljö. De har också lite samma sätt att närma sig i sitt arbetssätt och det ger nog idéer åt båda håll. För oss är det en del av kommunikations-verksamheten och det ser forskarna också, att de kan nå ut med sitt budskap genom konstnärerna, säger Eva Grönlund, kommunikationschef vid Polar-forsknings-sekretariatet.
Den bilden bekräftas av författarna.
– Tänk dig vilken lyx – de vidunderliga landskapen, och att samtidigt vara omgiven av folk som satt inne med massor av kunskap … det var bara att fråga och de svarade snällt, de var gränslöst tålmodiga, säger Tua Forsström.
Även Bea Uusma hade glädje av naturvetarna:
– Jag hade inte tänkt på att det skulle vara 80 forskare ombord. Men det innebar att det fanns otroligt mycket kunskap ombord. Jag djupintervjuade marina kemister, marinbiologer, om hur djupt det var, salthalten i havet, hur det var med sötvattenbassängerna ovanpå isen och så vidare.
Samtidigt är det skilda världar som kommer att röra vid varandra, där innanför fartygsskrovet. När koreografen Efva Lilja dansade på isen höjdes ett och annat forskarögonbryn vid relingen och Gunnar D Hansson skriver i Lomonosovryggen:
»Det här skulle nog kunna bli
en rätt bra deckare, sa han.
Svarades ödmjukt av den andre:
jag skriver inte deckare. Och då förstod han plötsligt inte.
Det är så det har blivit.
Välvilja och mordhistorier.«
Att under så lång tid befinna sig med tidigare okända människor på en förhållandevis liten yta är också något av ett socialt vågspel. När Majgull Axelsson stävade genom Nordostpassagen fanns även några konstnärer med ombord och hon anade motsättningarna:
– Forskarna var väldigt trevliga mot mig. Det fanns dock en liten spänning mellan sjöfolket och de manliga konstnärerna, som hade helt olika syn på vad det är att vara en man. När de man-liga konstnärerna visade filmer som de gjort fnissades det bland sjöfolket. Konstnärerna å sin sida kunde vara oerhört retsamma, i synnerhet sent på kvällen när de druckit lite vin. Det var nästan som på skolgården.
Skälen för att söka rese-stipendiet varierar mellan författarna. Bea Uusma ville »så långt in i isen att man inte såg land åt något håll«, vilket påminner om Majgull Axelssons önskan att »lämna världen och samtidigt vara kvar i den«. Jakob Wegelius motiv var i sin tur nautiska – och att få vara med om något som liknade de stora klassiska polarexpeditionerna han hade läst om.
Wegelius är den ende konstnären som hittills varit med på en expedition vid Syd-polen. Isbrytaren hade i uppdrag att ta sig till en amerikansk forskningsbas och följde Antarktis kust. En plats som för gemene man är nästan lika oåtkomlig som månen.
– Storslagenheten liknande ingenting jag hade kunnat föreställa mig. Både
vackert och väldigt skrämmande. Ja, helt surrealistiskt. Alla upplevelser av avstånd och rymd blev helt annorlunda. Man kunde befinna sig 50 sjömil från kusten och se ett berg som upplevdes som en kulle ett par mil bort, när det i själv verket var en vulkan som är två gånger Kebnekajses storlek. Och ett otroligt naturliv. Det är så paradoxalt med Antarktis, att över vattenytan är det en fruktansvärd livsfientlig miljö – årsmedeltemperaturen är minus femtio grader – men havet är kanske världens rikaste när det gäller liv.
Wegelius ambition var att åstadkomma en teckning om dagen under resan. Det
visade sig svårt eftersom hans arbetsmetod är tidskrävande och vissa dagar var fulla av andra bestyr. I Teckningar från Antarktis har han samlat sina
anteckningar och bilder. En av dem, föreställande två pingviner som håller upp en bild av en isklädd ö, är resultatet av den mjuka krocken mellan Wegelius lite romantiska bild av upptäcks- resor och de krassa förhållandena för dagens forskningsexpeditioner:
– Jag befann mig mycket på kommando-bryggan, det var så bra utsikt där. Där
läste jag i brittiska amiralitetets farvattenbeskrivningar och när vi befann oss i Amundsen-havet, som är en stor bukt där sjökorten är helt vita eftersom ingenting är dokumenterat, dök det plötsligt upp en liten gul prick, en ö, benämnd »ED«. Det betyder »existence doubtful« och vad faller sig mer naturligt än att undersöka om ön finns när vi ändå var i
närheten? Jag såg genast en »Wegelius Island« på kartan! Men av praktiska
skäl föll den lilla omvägen utanför ramen för den typen av vetenskap som skulle
bedrivas. Det som gjordes ombord var ju delar av större forskningsprojekt om
miljögifter och global uppvärmning. Det man framför allt gjorde var att ta vatten- och luftprover och inte alls den där typen av vetenskapliga upptäckter som jag lite barnsligt hade föreställt mig.
PO Sundmans avsikt med sin Ishav var att sälla sig till den exklusiva skaran författare som skrivit en hel bok ombord. Det misslyckades, boken var klar först något år efter landstigningen (vilket är begripligt med tanke på att all
t från fartygs-konstruktion till enskilda måltider redovisas i tröttsam detalj). Sundman spekulerar återkommande om när nästa istid ska infalla – sannolikt förhållandevis snart – och om vår del av världen än en gång kommer att hyvlas ner till urberget av den framhasande inlandsisen.
En av forskarna som reser med Sundman luftar en farhåga om global uppvärmning och vad det kan få för följder, men 1980 är det ännu ett mycket vagt hot. Men detta väckta intresse för hur människan kommit att påverka polarområdena är också gemensamt hos de kulturarbetare som rest genom ishaven. Inte minst delar de oron för vad en förestående exploatering av områdets naturresurser kommer att innebära.
– Jag blir fortfarande helt andäktig vid tanken på att de där landskapen finns kvar.Därför är det svårt att stå ut med att ana det framtidsscenario vi ser början till, alltså kampen om oljan, säger Tua Forsström.
Och Gunnar D Hansson fortsätter:
– Jag har blivit alltmer medveten om ett slags mänsklig galenskap när det gäller att förse sig med jordens resurser. Det avslöjades att expeditionen jag reste med delvis var finansierad av danska finansdepartementet och ingick i en storpolitisk förhandlingsposition om ekonomiska zoner. Jag insåg att forskningen befann sig ganska långt ner på den hierarkiska skalan. Det är ett maktspel, där militären kommer först och har störst kunskap om bottnarna. De läcker sedan till vetenskapsmän, som inte ser det stora övergripande målet utan utnyttjas i det här spelet. Min föreställning om vetenskapens oberoende fick sig en liten knäck, men med det sagt, inget ont om de personer som var med ombord. Men jag är aningen oroad över vad som sker, vilket också framgår av min bok.
Denna osäkra framtid grumlar även Majgull Axelssons längtan till de djupfrusna landskapen.
– Jag längtar efter färgerna, man kunde närma sig en ö av arktisk öken, först mörkbrun nästan svart, sedan lila, sedan brungul, ju närmare man kom så förändrades färgerna; ett slags optiska fenomen jag inte förstår. Den gamla isen är väldigt vacker, den där klart turkosa nyansen som den får. Samtidigt vet jag att jag aldrig kommer att få se detsamma igen. När jag var där hade isen legat i 15–20 år, nu är det ofta öppet vatten i Nordvästpassagen.
Peter Fröberg Idling
Tidigare publicerad i Vi Läser nr. 4, 2014
