Den 16 januari debuterar Sara Danius på Selma Lagerlöfs gamla stol. Därmed blir hon den nionde kvinnan i Akademien sedan 1786. Blåser det äntligen nya vindar i Börshusets gamla gubbklubb?
av Peter Fröberg Idling foto: Ylva Sundgren
”Som alla här inne säkert kan förstå har jag undrat var jag ska börja.« Med den meningen inleder Sara Danius sitt första anförande som ny ledamot av Svenska Akademien, under glittrande kristallkronor och i blickfånget för kungafamiljen och några hundra högtidsklädda professorer, ministrar, direktörer, biskopar och andra dignitärer.
Det är ett alldeles utmärkt sätt att inleda ett anförande (och ganska typiskt för Danius lekfulla stil). Ja, så utmärkt att det skulle duga lika bra som inledning för exempelvis en artikel. Som denna.
Alltså: Som alla som läser det här kan förstå har jag undrat var jag ska börja. En kväll i december medan jag var ute och gick kom tanken för mig: det är ju stolen! Sara Danius har invalts på stol nummer sju, den som en gång i tiden innehades av Selma Lagerlöf – Selma Lagerlöf som var den första kvinnan i Svenska Akademien. Möbeln är densamma som då, även glaset, med en ingraverad romersk sjua, är detsamma som Selma en gång i tiden förde till läpparna. Där har vi historien, arvet och kontinuiteten. Och så kunde man ju börja.
Eller så kunde jag berätta om det där telefonsamtalet förra våren, som avbröt Sara Danius just när hon skar grönsaker till en lätt försenad torsdagsmiddag. Hur hon väntade sig att en försäljare skulle försöka turnera hennes vresiga »hallå?«
I stället var det Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, som artigt frågade om det var Sara Danius han talade med. Hur hon sedan på stående fot tackade ja till att bli Akademiens nya ledamot (och därmed äta en ansenlig del av livets framtida torsdagsmiddagar på Gyldene Freden), måhända utan att ens ha släppt kökskniven. Och så kunde man kanske också börja.
Men kanske är det ändå bäst att börja en decembermörk och duggregnig onsdagskväll på ett Stockholmskafé, dit Sara Danius kommit cyklande med cykelhjälmen ordentligt nedtryckt på huvudet. Det är två dagar kvar till Svenska Akademiens högtidssammankomst, då hon ska hålla sitt anförande om sin företrädare på stolen, den i fjol bortgångne Knut Ahnlund. Nu när kaffet hälls från kanna till kopp är texten ännu inte klar. I nio dagar (»och några nätter«) har hon
skrivit och skrivit om (den ska ta exakt
18 minuter att läsa upp). Att teckna företrädarens minne förpliktigar; decennier av intellektuellt arbete ska fångas, ett helt liv ska ställas framför spegeln. Det aktuella fallet är dessutom av särskilt delikat natur. Knut Ahnlund var inte bara en stor kännare av spanskspråkig, dansk och engelsk litteratur. Inte heller blott en skicklig essäist och verksam under drygt sextio år. Han var också i förbittrad konflikt med resten av Svenska Akademien. Ledamöterna är invalda på livstid, utträde beviljas inte, men Ahnlunds stol har i princip stått tom sedan 1996. När Elfride Jelinek 2005 (som blott den tionde kvinnan) tilldelats Nobelpriset i litteratur, något han ansåg hade ödelagt utmärkelsens värde för överskådlig framtid, meddelade han att han var att betrakta som en utomstående. Hur hanterar man en sådan surdeg i ett sådant tal?
– Jag nämner kontroverserna, men jag dömer inte. Det är inte min uppgift att göra det. Men det vore ohederligt att inte nämna dem. De har med hans historia att göra, de har med Svenska Akademiens historia att göra. Och det blir mer trovärdigt när man sedan går över till att förmedla det stora han åstadkom. Och det var en betydelsefull insats han gjorde för svenskt kulturliv, eftersom han var verksam på så många sätt, som kritiker, litteraturforskare, översättare, själv författare och som introduktör. En av dem som bidrog till att vidga den litterära horisonten. En väsentlig insats.
Sara Danius kände inte sin företrädare. Noga räknat känner hon ingen annan heller i Svenska Akademien. När samtalet från Peter Englund kom var hon helt oförberedd och tanken att hon skulle kunna bli en av De Aderton hade inte föresvävat henne. Några bekanta hade visserligen skojat med henne och sagt att hon en dag säkert skulle sitta i Akademien. Men hon hade uppfattat det som försök till komplimanger och sedan inte tänkt mer på saken.
Nu ska medlemskap i Svenska Akademien inte jämställas med ett yrke, men om man ändå gör det är det svårt att i dag tänka sig en anställning på livstid – till och med kungen kan ju hänga av sig kronan. Än svårare att denna befattning besätts utan ens ett sonderande samtal.
Vi lämnar Sara Danius ett ögonblick med sin kaffekopp för att få Akademiens ständige sekreterares, Peter Englunds, syn på saken. Han vidgår det lätt orimliga i processen:
– En anställningsintervju vore ingen dum idé, men det vore att gå emot själva grejen. Akademien får i stället uppbåda den kollektiva intelligens som den ändå besitter. Men de här besluten fattas aldrig lätt, att bestämma ett Nobelpris är ingenting jämfört med att välja in en ny ledamot. Därför är det också en ganska utdragen process, som kan ta månader. Generellt börjar vi inte med namn, utan med vad som fattas oss. Under 1900-talet växte det fram en tradition med stolar som var reserverade för olika ämnen, men nu ser vi till vad slags kompetens vi behöver. Varje inval förändrar Akademien, stämningen skiftar.
Det kan inte anses vara en särskilt djärv gissning att en av de kompetenser som Akademien söker är material till näste ständige sekreterare. I det perspektivet framstår Sara Danius som ett mycket välfunnet inval. Hon är förhållandevis ung, men har ändå gedigen erfarenhet, hon är inte bara en skönande utan är även som professor van vid administration, hon är vitter men samtidigt medialt gångbar. Och, icke att förglömma, för första gången skulle en kvinna träda ut i Börssalen och meddela vem som tilldelats Nobelpriset i litteratur.
Och måhända kan det här vara tillfället att fördjupa sig i den grunda historia som är Akademiens kvinnors?
När gustav III 1786 offentliggjorde beslutet att instifta Svenska Akademien skrev han att han inrättat »ett Samhälle av Aderton Svenska Herrar och Män«.
I stadgarna sägs emellertid inte ett knyst om huruvida ledamöterna ska hämtas från svärd- eller spinnsidan. Trots detta tolkades de i ljuset av kungens brev och därför följde 128 år av kvalmig herrklubb innan Selma Lagerlöf invaldes 1914. Det var inte något kontroversiellt traditionsbrott. På exempelvis Dagens Nyheters förstasida stod att läsa: »Selma Lagerlöfs inval skall givetvis mötas med ett livligt och allmänt bifall!«
Jenny Westerström, professor emerita i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, som tillsammans med kollegan Per Rydén, arbetar med en historik över Akademien mellan åren 1913 och 1977:
– Selma Lagerlöf hade många uppbackare i Akademien. Hon hade fått Akademiens stora guldmedalj redan 1904. Hon fick som första svensk Nobelpriset 1909 efter en stor insats av många ledamöter. Det var också ett nederlag för den besvärlige Carl David af Wirsén som gjorde allt vad han kunde för att kämpa emot. Själv var hon ängslig för att ses som om hon inte längre var en skapande och angelägen diktare om hon trädde in. Väl där tycks hon dock ha trivts väl. Det var egentligen mer uppseendeväckande att det dröjde så länge, 30 år, tills den andra kom med – Elin Wägner. Hon hade varit den naturliga efterträdaren till Selma Lagerlöf, men hon var omstridd och det blev i stället Hans Larsson hon efterträdde 1944. Det dröjde drygt 30 år till innan den tredje invaldes.
Den tredje, det var Kerstin Ekman. Lite fördomsfullt kunde man ha väntat sig ett visst knorrande i konservativa kretsar när Selma Lagerlöf invaldes. Men drygt 50 år senare var det från vänsterkanten kritiken kom. En annan Lagerlöf, närmare bestämt journalisten Karl Erik, skrev i Dagens Nyheter: »Är det något att glädjas åt att detta etablissemang fått en kvinna som gisslan? Knappast. […] Kvinnosaken vinner ingenting på Kerstin Ekmans inval. Men akademin förstärks.« Slutsatsen var att Kerstin Ekman borde ha avböjt.
Kerstin Ekman svarade några dagar senare. Hon menade att hellre än att vänta på att manliga bastioner skulle självdö borde kvinnorna kliva in i »hus och församlingar där manlig självhärlighet och cigarrök gör luften unken. Vädra och käfta emot«. Hon undrade sedan om hennes kritiker på samma vis gått åt de manliga ledamöter som dessförinnan invalts (»Inte ställde du väl det kravet på mig bara för att jag till skillnad från exempelvis Ulf Linde har bröst?«). Och hon ägnade sedan mycket utrymme åt att redogöra för hur patriarkalt pressen
skrivit om hennes inval, underförstått det etablissemang som Karl Erik Lagerlöf själv inte hade några problem med att
tillhöra.
Det historiska manliga mörkret är dock inte helt utan skiftningar i grått. Anna Maria Lenngren (1754-1817) räknades på sin tid som Akademiens »skuggledamot«. 1795 skrev kunglige sekreteraren Carl Gustaf Leopold »Uteslutas fruntimmer av våra författningar? Annars vore visserligen Fru Lenngren en både stor ackvisition och rättvist ämne för Academiens uppmärksamhet«. Uppmärksamheten inskränktes slutligen till en årlig pension och en porträttmedaljong som ännu har en framträdande placering i Börssalen. Lenngren umgicks i stället flitigt med ledamöterna i sitt hem. Och som Kerstin Ekman konstaterar i en nyligen publicerad essä: för Vitterhetsakademien tog det 210 år att välja in sin första kvinna, i Vetenskapsakademien hann det förlöpa 203 år mellan den första och den andra kvinnliga ledamoten.
Kristina Lugn, som innehar stol 14, tycker att det är för få kvinnor i Akademien, men att det aldrig kan bli aktuellt med kvotering.
– Det vore absurt. Jag har aldrig upplevt att det finns ett motstånd mot att välja in kvinnor eller lagt märke till svårigheter för kvinnliga ledamöter att komma till tals, annat än att det säkert finns kvardröjande krafter som är så starka att de blivit omedvetna. Jag tror att det finns tillräcklig medvetenhet eller vad jag ska kalla det, förmåga att prioritera intellektet framför de egna dunkla krafterna, för att göra motstånd mot sådant i Akademien. Men vi ser till att ständigt vara vaksamt uppmärksamma på detta, vid inval och alltid.
Men låt oss för all del nu återvända till Sara Danius – under den här utvikningen har väl kaffet hunnit kallna.
Hur känner du inför den förestående högtidssammankomsten? Är du nervös?
– Jag ser fram mot det. Jag är självklart spänd, det måste man vara. Det är en stor sak. Datumet har tornat upp sig i almanackan länge. Men det är en typ av anspänning som befordrar koncentration. Man skärper sig. Det är generalrepetition dagen före, det är jag glad för. Då är Börssalen uppbyggd, med en scen och sammanträdesbordet i mitten, och vi ska gå igenom hela ritualen. Peter Englund kallar det för »torrsim«. Så då tar jag med mig mina högklackade skor och så får jag testa att gå.
En av dina företrädare på stol sju, Karl Ragnar Gierow, har sagt: »Vad vi ger en ny ledamot är ett oavlönat uppdrag med full anställningstrygghet.« Man kan inte avgå. Man kan inte utan vidare uteslutas. Hur ser du på att det här sannolikt är ett livslångt åtagande?
– Jag har nog aldrig tänkt så mycket på min förestående död som nu! Inte så att min tid är utmätt, det är inte det, utan snarare vetskapen om att det finns något som alltid kommer att vara med mig, ändå till den dag jag inte längre finns. Det är få saker som är på det sättet. Det är som om en ljusstrimma sträcker sig ända bort till min sista dag.
Och så ska du torsdagsdinera med samma gäng resten av ditt liv.
– Tanken svindlar. Det ska samtidigt bli intressant att vara del av en liten krets människor och veta att vi kommer att följas åt oavsett vad som händer. Folk gifter sig och lovar att leva tillsammans för evig tid, men hälften av alla skiljer sig. Barn är på sätt och vis för evigt, men de växer ju upp och flyttar hemifrån. Den här gemenskapen är annorlunda. Man måste samarbeta, oavsett vad. Jag tycker om den tanken, att även om det finns meningsskiljaktigheter och skillnader i personlighet, så är det överordnade att man måste kunna arbeta tillsammans. Utan att behöva tycka samma sak eller ha samma övertygelser. Man måste bidra till ett klimat som gynnar arbetet. Det är nästan som en idealbild för hur mänsklig gemenskap borde vara. Man kan inte välja bort, man kan inte bli bortvald. Jag tackade ja direkt, men sedan var det ganska många dagar då jag undrade om det var rätt.
Kaffet är urdrucket och Sara Danius står åter på trottoaren, under den stjärnlösa regntunga onsdagshimlen. Hon utvecklar:
– Jag låg faktiskt vaken på nätterna och undrade om jag kunde ångra mig. Några dagar senare ringde jag Peter Englund och sade att jag inte trodde att jag var rätt person. Men han var en skicklig psykolog. Tanken på att bara vara en länk i ett långt led är befriande, det lindrar känslan av otillräcklighet. Man får göra så gott man kan.
Att Peter Englund visste att hantera Sara Danius dubier kan kanske förklaras av att inte heller han sov lugnt sedan han blivit invald 2003.
– Det är en normal och sund reaktion, även jag drabbades av den berömda eftertankens kranka blekhet. Det är mitt eget inre kriterium, att den som drabbas av skakningar har också insett vidden av beslutet, säger Englund.
men nu kan det vara dags för den stora stunden. Vi rycker resolut loss ett almanacksblad. Och ett till, så är det med ens den 20 december och i Svenska Akademiens bibliotek i Börshuset i Gamla stan samlas de högtidsklädda ledamöterna med sällskap. Hälsningar och varma handslag utbyts. En liten bar står uppdukad – de flesta väljer champagne – pringles-chips ligger i skålar. Akademiens nya ledamot utgör ett slags försynt nav för de övrigas vänliga uppmärksamhet. Stämningen är familjär och lite uppspelt. Det återstår ännu 45 minuter innan högtidssammankomsten ska börja. Peter Englund frågar om det är någon mer som vill bli sminkad eftersom sammanträdet tv-sänds – Kjell Espmark förklarar att han redan är avklarad medan Torgny Lindgren viftar avvärjande med handen. En tekniker förser Per Wästberg med mikrofon, utan att konversationen störs nämnvärt. Horace Engdahl besväras av en ond rygg och håller sig med tanke på värktabletterna till vatten.
I Börssalen har de inbjudna redan hunnit sätta sig. Ett stillsamt sorl stiger mellan väggarna i gustavianskt grått och guld; övermåttet av kraschaner och medaljer vittnar om ett svunnet ordenssamhälle. (Författaren Sven Lindqvist tycks vara den ende som lämnat fracken hemma. Han konstaterar »ett utmärkt plagg – för kypare och dirigenter«.) Gustav III:s staty i vit marmor blickar ut över församlingen.
I salens mitt står ett sammanträdesbord uppställt, som på en scen. Det är också något av ett teaterstycke som strax ska ta sin början. Framför varje stol står ett stearinljus och ett glas vatten. Allt är i enlighet med Gustav III:s anvisningar och fem minuter före utsatt tid tänds ljusen, utom de två vid stol sju respektive elva, det vill säga Knut Ahnlunds och Ulf Lindes. (Uppenbarligen drar det, lågorna fladdrar, ljusen rinner.) Så tystnar gästerna och vänder uppmärksamheten mot den kungliga tribunen draperad i mörkblått sammetstyg med guldkronor, alla reser sig och kungafamiljen intar sina platser. Sedan öppnas även dubbeldörrarna i salens ena ände och Akademiens ledamöter gör entré, parvis, med Peter Englund och Katarina Frostenson först ut. Ledamöterna stannar upp inför kung och drottning, bugar (utom Kristina Lugn som går blåbloden förbi med ett svårtytt leende) och sätter sig i sina numrerade karmstolar runt bordet. Per Wästberg, som innevarande halvår är Akademiens direktör, slår ordförandeklubban i bordet och säger myndigt: »Akademien sammanträder!«
Kvar i sessionsrummet bakom dubbeldörrarna sitter Sara Danius. Hon har att vänta ännu en stund, innan hon ska hämtas av Peter Englund. Hon är uppfylld av stundens allvar, försiktigt glad och mycket fokuserad. Hennes tal över Knut Ahnlund är klart. Eller ja, nästan klart i alla fall. Hon tar tillfället i akt och ändrar lite, stryker några rader här, filar på en övergång där.
Hon har varit i gång med förberedelserna sedan lunchtid. Hon har fått professionell hjälp med frisyr och påklädning. Ett par vänner kom över under tiden och erbjöd moraliskt stöd, en av dem slängde också förutseende ihop en omelett – det är ännu långt till middagen. (En av vännerna, Hanns Zischler, är influgen från Berlin. Han har missat påbudet om frack och har bara mörk kostym. När han kom in i Börssalen misstogs han uppenbarligen av de lika kostymklädda säkerhetsmännen för en utländsk kollega. De blinkade. Han fann sig snabbt och blinkade tillbaka. Men så är han också skådespelare och spelade Mossad-agent i Steven Spielbergs München. Hela scenen skulle kunna vara hämtad från en roman av Danius-favoriten Stendahl, där kläderna är avgörande för hur deras bärare uppfattas i olika sociala situationer.
I Börssalen avslutar Per Wästberg sitt inledande anförande, vars tema har varit läsande och underfundigheterna fått även majestäterna att dra på munnen. Dagordningens nästa punkt är presentationen av den nya ledamoten. Ledsagad av Peter Englund går Sara Danius långsamt in under de tretton kristallkronorna, intar sin plats vid en mikrofonförsedd pulpet och inleder sitt anförande. Hon tecknar en varm bild av en skarp och mångförslagen Knut Ahnlund, där den infekterade konflikten med ledamöterna framför henne även den sägs ha präglats av hans stilistiska briljans och principfasthet. Det är emellanåt roligt, vid något tillfälle på gränsen till vanvördigt, sammantaget mycket elegant.
Därefter håller Per Wästberg ett spirituellt tal, i vilket han hyllar Sara Danius förtjänster och minns hennes föregångare som »en besvärlig herre« som »väckte blandade känslor«. Han avslutar med
att välkomna Sara Danius i kretsen och hon skriver sin namnteckning i Akademiens tunga sigillförsedda stadgebok (kanslichef Odd Zschiedrich har i förväg med diskret blyerts markerat rätt rad). Peter Englund anvisar henne stol nummer sju, drar eld på en tändsticka
och tänder ljuset framför henne.
Invalet är fullbordat. Stol nummer sju har fått sin tolfte ledamot.
Och så kunde man ju ha slutat. Men Sara Danius första kväll som akademi-ledamot fortsatte, med middag på Djurgården i Villa Bergsgården som ägs av Akademien. Löjrom till förrätt och ett intensivt samtal med Peter Englund och Tomas Riad, mottagaren av Akademiens stora Nordiska pris, Sofi Oksanen, rökandes i en soffa, påsen med talet och nyckelknippan förkommen. Och klockan passerade midnatt.
En vecka senare når jag Sara Danius när hon är på besök hos vänner i skånska Bjärred. Julen är överstökad och in-trycken från föregående fredag har sorterat sig.
– Ceremonin var intressant och vacker, rätt underhållande också. Det finns de som har svårt för högtidliga former, men när man väl förstått poängen med en ceremoni som denna är det bara roligt och lustfyllt att vara med. Tycker i alla fall jag. Förutsatt att det inte händer varje dag.
Svenska Akademien handlar som bekant inte bara om snille utan även om smak. Och då Sara Danius varit professor i estetik förvånar det inte att hon lade ner en del arbete på sin klänning – det är än en gång svårt att inte tänka på Stendahl och hur kläderna hos honom representerar social förvandling. Tillsammans med klädskaparen Pär Engsheden, som formgav kronprinsessan Victorias bröllopsklänning, tog hon fram en fotsid klänning i svart sammet med mantel och släp.
– Pär Engsheden är något av ett geni. Han förstod precis hur plagget skulle svara mot tillfället. Klänningen skulle gestalta stunden och samtidigt underordna sig. Att få följa Engshedens arbete blev en väsentlig del av förberedelserna. Det var verkligen roligt att vara med om processen, att börja med en idé och ett historiskt tillfälle, och se hur han arbetade sig fram till den slutgiltiga formen. Klänningen är så enkel den kan bli, samtidigt bär den på referenser till medeltid, kloster, bibliotek, nattklubb. Och kvinnlighet.
Vad händer med klänningen nu?
– Den är sydd så att den ska kunna användas igen. Den blir min motsvarighet till fracken. Och om man tar loss manteln blir det en klänning rakt upp och ner, som kan varieras med olika accessoarer.
I mitten av januari återupptas Akademiens reguljära arbete, med möte varje torsdag. Just regelbundenheten gör att Sara Danius föreställer sig att uppdraget snabbt blir en del av vardagen. Men vilka hennes uppgifter blir vet hon ännu inte.
– Jag har inte fått någon hemläxa, men jag antar att det kommer. Jag får väl diskutera med de andra vad min insats ska vara.
Och så kanske vi kan sluta – med ett slags inledning.
Peter Fröberg Idling är skribent och författare. Artikeln publicerades i #1/2014. Den 20 december avslöjades det att Sara Danius efterträder Peter Englund som Svenska Akademiens ständige sekreterare den 1 juni 2015.
