Ove & Odd

De är uppvuxna ett par mil från varandra. Båda blev tidigt besatta av Svenska Akademien. För den ene blev Kvitt eller dubbelt ett trauma, för den andre biljetten till Börshuset.

Kvitt eller Dubbelt, våga och vinn, kanske den nittonde stolen blir din.«
Så står det i telegrammet som kollegerna i Torsås skickat till tv-huset tillsammans med en Gullabo-höna i keramik. Tävlingsdeltagaren Odd Zschiedrich greppar blyertspennan, ser ned i spiralblocket. Ska han leva upp till deras förväntningar? Det är varmt, varmt inne i buren. Hörlurarna trycker mot tinningarna.
Den första omgången klarar Odd utan problem och blocket fylls, sida efter sida av hans anteckningar. Han klarar även nästa fråga, och nästa. Men sedan frågar programledaren Jan-Öjvind Swahn: »Vilken målande greve avböjde att efterträda Carl Snoilsky på stol tio?«
Sekunderna tickar. Gonggongen slår. Odd skakar lätt på huvudet medan ljussättaren låter det blåmörka skenet övergå i allt vitare lysrörsljus.
»Det känns hemskt att behöva lämna en fråga obesvarad, men jag får inte ihop några grevar som också målar, men jag skulle behöva en nu. Det är verkligen i grevens tid.«
Odd kostar på sig att skämta. Han känner sig egentligen ganska lugn, lugnare än vad han gjort vid de inledande frågorna. Han inväntar svaret från domaren.

I den sydsvenska staden Sölvesborg är klockan strax efter åtta och Ove »Hatt-Ove« Johnsson sitter hemma hos vännen Birger. De dricker kaffe och äter frasiga wienerbröd. Det är den 10 februari 1989. Två kvinnor, Lotta och Elisabeth dansar fram på Birgers tv-skärm, de svänger bekymmerslöst på sina klänningar: »Kvitt eller dubbelt, kvitt eller dubbelt, kvitt eller dubbeeeellt, ikvääääääääll …«
I en portal av kulört showbusinessljus visar sig en högrest man. Han ser lite förlägen ut då de båda kvinnorna armkrokar honom och för honom nedför trappan och fram till tävlingsburen. Frågesporten tar vid. Ove känner hur wienerbrödet blir en klump i magen. Han kan svaret på varenda fråga, till och med den som den så kallade experten och tävlanden inte mäktar med.
– Det här hade du klarat bättre Ove, försöker Birger uppmuntrande.
Men när Ove Johnsson pulsar hem i mörkret den kvällen är han precis som den lilla staden, släckt och tom. Mustaschen slokar. Det ska ta många år innan han kommit över nederlaget.

Ove Johnsson hemma i Sölvesborg.

En oktobertorsdag 25 år senare ringer telefonen bredvid den snart 80-årige Ove Johnssons säng hemma i Sölvesborg. Han häver sig upp med käppen i ena handen, tar stöd mot skrivbordsstolen med den andra, den stol som han suttit och skrivit tusentals dikter på.
– Jag kan gå upp klockan tre på natten och sätta mig och skriva om inspirationen kommer, säger han.
Han skjuter stolen med den nötta stoldynan framför sig, hasar hastigt framåt över golvet, förbi två överfulla kartonger med samlade dikter och fyra skriv­maskiner som folk skänkt honom.
»Ja, hallå, det är Ove Johnsson här.«
Efter samtalet säger han:
– Det var Marcus, bibliotekarie på Sölvesborgs bibliotek. Han ska få ärva all min kvarlåtenskap. Om det skulle bli någon tusenlapp över så får han den också.
Vi är hemma hos Ove Johnsson för att prata om vad som egentligen hände den där februarikvällen 1989, då programmet Kvitt eller dubbelt i ämnet Svenska Akademien sändes.
– Det blev väldigt jobbigt för mig, säger han. Jag var bitter länge.
Ett par månader innan programmet sändes hade en man från Kvitt eller dubbelt ringt hem till Ove och frågat om han kunde tänka sig att delta i ett uttagningstest. »Ja, självklart«, hade Ove svarat. Och han hade då ställts inför slamkrypare som »vilken stol sitter Nils Ferlin på?« och »vilket år valdes Gustaf Fröding in i Akademien?«. Ove hade inte haft några problem med att syna bluffen. Prövningen gick utmärkt. Det tyckte han bestämt.
– Det här är inget jag kan bevisa, men jag var väl inte fin nog. De valde honom.
Ove Johnsson kallar sig förutom kändis – »alla här vet vem Ove Johnsson är« – för fattigpensionär. Som pojke drabbades han av polio och blev delvis förlamad. Om detta, hur mobbad och annorlunda han kände sig som liten har han berättat om i De ovanliga av Åke Mokvist, en reportagebok med människor som lever och tänker bortom normen.
– Medelsvensson betecknar mig nog som en byfåne, men vad de medelsvenssonska tycker behöver man inte lägga någon vikt vid. De med lite högre intellekt är mer benägna att se mig som ett geni.
Nej, Ove fick aldrig chansen att visa sin genialitet i Kvitt eller dubbelt. Och hur han än försöker blir han inte riktigt kvitt den konspiratoriska känslan att elakt by­skvaller bestal honom möjligheten. När de ansvariga för Kvitt eller dubbelt fick vetskap om att deras tilltänkte tävlingsdeltagare i själva verket var densamme som »byfånen Hatt-Ove«, då tog de det säkra före det osäkra och valde en annan tävlande.
– Och vet du vem det var som vann? Jag skrev för säkerhets skull ned hans namn till dig, så blir det rätt, säger Ove och sträcker över en lapp med prydlig maskinskriven text.

Tjänsten som kanslisamordnare är så viktigt att den ibland kallas ”Den nittonde stolen”.

Odd Schiedrich – han som tävlade i Kvitt eller dubbelt – har hösten år 2014 passerat pensionsstrecket. Men almanackan är ändå – precis som vanligt – fulltecknad i början av oktober. Den smarta mobilen ringer konstant. Stegen utanför hans arbetsrum i Börssalen rör sig snabbare, det är möten och överläggningar, chefen verkar anspänd, mejl strömmar in.
En hemsida behöver uppdateras.
Ett gammalt vred till en dörr måste kontrolleras. Jo, det fungerade.
– Ove Johnsson! Oh, ja. Det vet jag mycket väl vem det är, säger Odd glatt igenkännande. Hur är det med honom?
När Odd år 1989 för första gången medverkade i tv hade han ingen aning om att han själv skulle komma att bli den kanske viktigaste kuggen i en av SVT:s årliga direktsändningar. Sin egen tv-debut i Kvitt eller dubbelt kommer han ihåg ganska väl. Han var väldigt nervös inför den första frågan.
– På den tiden arbetade jag inom skol­väsendet i Torsås kommun, och att komma hem utan att ha kunnat svara på den inledande frågan hade inte varit speciellt roligt.
– Frågan var vilken ledamot som en gång efterträtt sin far. Eftersom det bara hänt en gång, nämligen då Dag Hammarskjöld efterträdde sin far, alltså Hjalmar, var det inte svårt att svara på. Efter att jag klarat den så släppte det.
Snart hade han varit framme vid den högsta nivån – 50 000 kronor. Första frågan löd: »En enda gång har det hänt att
Svenska Akademien utdelat ett Nobelpris i littera­tur till en redan avliden person. Vems var det lyckliga dödsboet?« Odd svarade rätt och stod till slut som segrare för hela tävlingen. En delfråga, den om greven, bommade han, men det tillät regelverket.
– Alltså, det ska ju vara … Du är väl van att det står konstiga namn på dina checkar, va? sa programledaren Jan-Öjvind Swahn, då han satte den tjocka tuschpennan mot vinstchecken.

Året är 1989. Programledaren Jan-Öjvind Swahn gratulerar Odd Zshiedrich till vinsten i Kvitt eller dubbelt

Odd och Ove Johnsson växte upp bara ett par mil från varandra. När Ove var 29 år och redan byggt upp en ansenlig kunskapsbank av viktiga årtal, ledamöter, stolsnummer och långa inträdestal från Svenska Akademien i sitt huvud, anlände den yngre pojken Odd till grannskapet. Han flyttade med sin familj till skånska Hässleholm efter att först ha bott i Halmstad.
– Det var mina syskon som anmälde mig till programmet, berättar Odd. Det bara ringde i telefonen en dag och så fick jag svara på ett par frågor.
Intresset för Svenska Akademien började där i Hässleholm på 1960-talet. När nyheten om att ett flygplan med svensk besättning, en DC-6:a, hade störtat var han 13 år. Dag Hammarskjöld hade rest med planet. Odd förstod snart att den avlidne varit inblandad i något som kallades för Akademien.
– Att folk »suttit i Akademien« fick mig att fundera över vad det där var för något.
Eftersom Odd tillbringade en del av sin barndom stillasittande – han hade problem med fötterna och genomgick flera operationer – hade han tid till läsning. Kunskaperna om Svenska Akademien växte snabbt. Han startade en katalogisering där varje ledamot fick en egen A4-pärm. En pärm blev två, tre, arton och en dag fyllde de ett helt hyllplan i pojkrummet. Ett annat stort intresse var bågskytte. Odd tillbringade många timmar på Hässleholms skyttebana. Spände pil efter pil. Siktade mot målet.
Även Ove hade, efter att ha drabbats av barnpolio, problem med fötterna. När han var elva år – och ännu inte fått sitt öknamn Hatt-Ove eller stämpeln som traktens byfåne – bodde han på en gård belägen på halvön Listerlandet strax utanför Sölvesborg. Det var en bygd präglad av bönder, fiskare och minkfarmare. Det var efterkrigstid. Stockholm var mycket avlägset. För Lill-Ove blev det en smärre chockupplevelse när han råkade höra ett inträdestal från Svenska Akademiens högtidssammankomst på radion.
– Det var hemskt vad högtidligt det låter, tänkte jag. Jag förstod att det här med Svenska Akademien var något märkvärdigt.
– Jag borde kanske inte säga det – men jag var den bästa eleven i skolan. Men det var ändå ingenting mot min mor. Det är inte alla gånger helt bra att vara så begåvad, säger Ove och konstaterar att han, på gott och ont, ärvt mycket från modern. Det är förmodligen från henne han fått sina klena nerver. En sport som bågskytte hade inte passat honom.
En träff blev det ändå. Långt senare. Och det började med ett brev.

– Ove hörde av sig till mig efter Kvitt eller dubbelt, säger Odd Zschiedrich. Jag fick ett brev. Han nämnde att också han varit föremål för intresse i samband med programmet. Jag tror att han känt bitterhet inför att han inte kom med, men jag tror aldrig att han varit arg på mig och det är jag väldigt glad för. Jag ser Ove som en vän. Någon gång har jag föreslagit för honom att vi borde göra upp i en ny omgång, att han ska utmana mig.
Mannen med det svårstavade efternamnet, Odd Zschiedrich, är densamme som i dag innehar tjänsten som kanslisamordnare på Svenska Akademien, en tjänst som är så eftertraktad att den ofta kallas »Den nittonde stolen«.
När jobbet utannonserades i början på 00-talet sökte han och fick det – trots att han valde att ligga lågt med tv-meriten under rekryteringsprocessen.
– Jag nämnde inte att jag varit med i Kvitt eller dubbelt, säger han. Men jag tror att flera av ledamöterna kände till det.
Han är säker på att vinsten påverkat hans karriär.
– Jag kom in i helt andra sammanhang efter tävlingen, och jag gjorde bland annat radioprogram om Svenska Akademien. Senare blev jag slottschef i Kalmar. Det fick ju ett väldigt genomslag, programmet. Folk kanske inte tänker på det, men på den tiden fanns i princip inte kabel-tv, det var bara kanal ett och två.
Odd Zschiedrich har numera bostadsadress i samma hus som arbetsplatsen, det vill säga Börshuset i Gamla Stan. En femrummare med utsikt mot slottet.
Och det var här, på bottenplanet på Börshuset, som Odd och Ove möttes på riktigt för första gången. Under en av Svenska Akademiens högtidssammankomster i början av 00-talet.
– Han kände nog igen mig på mustaschen, säger Ove.
Men Ove Johnsson hade varit i Börs­salen förut. 2014 kan han se tillbaka på
inte mindre än tjugofem Stockholmsbesök i samband med Svenska Akademiens högtidssammankomst. Men de senaste tre åren har hälsan sagt ifrån. Han har fått hålla sig i sin landsände, i sin etta i Sölvesborg.

Det är den 9 oktober 2014 och Nobelpriset i litteratur ska tillkännages om några minuter. Odd Zschiedrich gör som han brukar. Han ser på klockan, snart tio i ett. Han tar ett steg framåt, går genom den lilla grinden som står öppen in till »hagen«, fortsätter sedan fram till dörren. Den öppnas sällan och vanligtvis är den låst inifrån. Odd låser upp den, han vet att man måste göra på ett lite speciellt sätt. Det kan låta som en detalj. Men, som Odd senare konstater: »Den ständige sekreteraren ska inte behöva stå där och inte få upp den!«
Han lägger den tunga nyckeln i innerfickan på kavajen. Placerar sig precis till höger om dörren, nära grinden till hagen. Han har inte hunnit äta någon ordentlig lunch, bara en smörgås på stående fot. Han skannar av rummet, kontrollerar att Sveriges Radios reporter står i position för första intervjun, kontrollerar att slipsen hänger som den ska. Sekunderna tickar ner. Tv-tablån bryts. On air.

Just i dag har Ove Jonsson grundat med köttbullar och gräddsås på burk. Han håller hårt i fjärrkontrollen. Lutar sig framåt mot tv:n.
– Nu! utbrister han när sändningen börjar. Det blir nog vitryskan ska ni se …
Då ringer det på dörren. Just som den förväntansfulla tystnaden lägrar sig bland världspressen i Gamla stan, precis när kameran zoomar in dörrvredet. Just då ringer det på Ove Johnssons ytterdörr.
Ove försöker se tv:n samtidigt som en av bröderna i hans ordenssällskap Pegasos ryttare, som bildats med Svenska Akademien som förebild, kommer in med en plastkasse i handen. Sällskapet har aldrig under sina arton år lyckats komma upp i arton ledamöter, men de gjorde nyligen ett nyförvärv då en kulturellt bevandrad lantbrukare valdes in.
– Ojojoj, säger Ove när ordensbrodern avlägsnat sig och han ser hur dörrvredet vrids om och Peter Englund stiger ut i regnet av kamerablixtar.
– Nu ska vi se, kanske kan vi få en skymt av Odd.
Ove Johnsson säger att hans tyngd och sänke i livet har varit utanförskapet och ensamheten. Ändå är han mer social än vad hans många dikter antyder. Numera får han dock besök av hemtjänsten oftare än av någon annan. Två gånger i veckan levereras en färdigförpackad kommunlunchlåda.
Det är roligare att öppna postlådan.
– Titta här, den här fick jag härom­dagen. Odd har skickat den …
– Du skriver väl för guds skull inte att jag har något otalt med Odd? För så är det inte. Han är på alla sätt en god människa.
Ove har stängt av tv:n och visar en nyutkommen bok med tal från Harry Martinsons tid i Svenska Akademien. Talen kommenteras av Odd Zschiedrich. Det kommer regelbundet försändelser från Akademien adresserade till Ove Johnsson. Och en dag för ett par år sedan kom ett speciellt brev.
– Jag tänkte: »Gud i himlen, hur kan han känna mig?« Jag blev så himla glad att jag gick och köpte nya lackskor!
Inbjudan som låg i Ove Johnssons beigegula postfack var från Stockholms landshövding. Det var en biljett till en Nobel-efterfest i Tessinska palatset.
– Åh, en kände sig mallig, högfärdig. Här satt Hatt-Oven bland fint folk, säger Ove och stryker sig över mustaschen.
Han skrattar åt minnet och tillägger:
– Jag tror kanske att Odd hade något med den där inbjudan att göra.
Men lackskorna är utslitna. Och vad gäller Svenska Akademien blev festen år 2011 hans grand finale.
– Jag saknar dem. Man vill ju gärna vara med.
Foto: Fredrik Jalhed
Publicerad i nummer 1/2015