Liv Strömqvist, Sara Granér och Sara Hansson hemma i Malmö.
Långläsning

Streckmästarna i Malmö

av Matilda Gustavsson

Med en ruta på ett par uppkäftiga bröst ritade Liv Strömquist om seriekartan. Det blev starten på det nya svenska serieundret, med en explosion av unga, arga tecknare som ­rörde sig obehindrat mellan det politiska och det privata. Nu, sju år senare, ser vi konsekvenserna.

"När jag började göra serier fanns det inte i min värld att de skulle försörja mig", säger Liv Strömquist.

”När jag började göra serier fanns det inte i min värld att de skulle försörja mig”, säger Liv Strömquist.

Solen lyser rakt in genom takfönstren på Serieskolan i Malmö, belägen i chokladfabriken Mazetti. Det schackrutiga golvet fick skrapas rent från kakao när de flyttade in. Lektionerna börjar aldrig före klockan nio eftersom eleverna, utvalda bland hundratals sökande, printar ut fanzine till långt in på nätt-erna. Kaffe kokas konstant. Dagens gäst är redaktör på förlaget Egmont som ger ut över nittio procent av alla svenska serier. Hälge, katten Gustaf och lumpenkillen 91:an Karlsson. Kommersiella klassiker som fortfarande står i bensinmacksställ över hela landet, men säljer allt sämre. När Fantomen gifte sig på 1970-talet köptes bröllopstidningen av hundratusentals svenskar. I dag faller upplagan fritt.

– Det är ingen hemlighet att vi har det tufft ekonomiskt. Ironiskt nog samtidigt som allt fler människor i Sverige läser serier, säger förläggaren trött och tittar ut över klassrummet. Där syns varsamt formgivna bokpärmar, intervjuer och strippar klippta ur landets största magasin, alla signerade förre detta elever.

– Ingen har väl missat det svenska serieundret.

För sju år sedan drog serieförlagen in på antalet titlar och genren sågs som en smal och ganska grabbig subkultur. Martin Kellerman, upphovsman till Rocky, -summerar att intresset låg »på frimärkssamlarnivå«. Socialdemokraterna hade haft makten i över tio år, det var högkonjunktur och inom kulturen fanns det en syn på politisk konst som något plumpt och plakatmässigt. På tv visades Könskriget, ett reportage om radikalfeminism i Sverige, som över en natt fick många att överge epitetet feminist. I linje med tidens sikte på jaget var de flesta svenska, nysläppta seriealbumen självbiografier. Vardagssmärtan diskuterades och dränktes på otaliga Stockholmsbarer. Uppgivna förläggare och redaktörer gick i väntan på ett nytt uttryck. Vem är vår tids Arne Anka? Socker-Conny? Var är den nya Rocky?

Men om serievärlden de senaste decennierna dominerats av folkkära figurer – en fågel, en tilltufsad man, en mänsklig, supande hund – så var 00-talet på väg att skapa på något helt nytt. Större, spretigare.

Studenten Liv Strömquist var nyinflyttad på Simrishamnsgatan i Malmö och ritade serier nattetid. Hon ville också skildra sitt liv men kände sig blyg i bekännelsetraditionen. Ofri. I stället ritades en svarttuschad stripp där en tjej berättar att »svenska män«, enligt tidningen Slitz, vill att kvinnors bröst ska vara fasta och säga »hej«. Hon undrar vad de egna brösten säger och lyfter på tröjan: »Fuck off!«

Jag ser struktu­rerna och ni kan dra åt helvete. Jag tänker angripa er, slå tillbaka.

– Jag ville inte skämta om att känna sig ful och fel utan säga: jag ser strukturerna och ni kan dra åt helvete. Jag tänker angripa er, slå tillbaka. Länge hade patriarkatet skildrats genom kvinnors utlämnade erfarenheter av misshandel, ätstörningar och destruktiva relationer. Jag tycker om att läsa sådana skildringar, men när jag själv skapar vill jag vara konfrontativ, säger Liv Strömquist.

Hon sitter i sin ateljé på våningen under Serieskolan, omgiven av punkiga popcollage, trött. Natten spenderades vid ritbordet för att få färdigt en stripp till Aftonbladet.

– När jag började göra serier fanns det inte i min värld att de skulle försörja mig. Jag ville bara få min lägenhetskompis Ingrid att skratta. Och vi hade svarta releasefester med mycket öl.

Studenter i djup koncentration på Serieskolan i Malmö.

Studenter i djup koncentration på Serieskolan i Malmö.

Men så ringde telefonen. Viggo Cavling från Dagens Nyheter undrade om hon kunde bli ett stående inslag på deras fredagssidor. Snart skickades reportrar till den spirande konstnärsstaden Malmö för att få intervjuer. Intresset hade nyligen väckts för »Sveriges Berlin«,
där grönsakerna var billiga, lokalerna tomma och konsten radikal.

I Galagokontoret på Bellmansgatan i Stockholm satt värmlänningen Johannes Klenell på sitt nya jobb. Förlagets ekonomi var usel och läsarna svek. De etablerade seriestjärnorna Coco Moodysson och Åsa Grennvall hade länge påpekat att branschen var konform och misogyn. Tack vare dem hamnade Liv Strömquists serier på Galagos skrivbord.

Fortfarande är det Johannes Klenells mäktigaste möte med ett nytt manus.

Det rymde allt som vår trötta bransch saknat: humor, styrka, politiska åsikter.

– Det rymde allt som vår trötta bransch saknat: humor, styrka, politiska åsikter. Några år tidigare hade den punkiga och DIY (gör det själv)-inspirerade tidningen Darling lagt ner. Den fostrade en generation tjejer som borde sökt sig till oss. Men väldigt få röster i Sverige kände sig välkomnade. Liv Strömquists debut ritade om hela seriekartan, säger han.

Läs också:  Den hemlige faktajägaren

 

Hösten som följde vann Alliansen valet. Sara Hansson, som precis tagit studenten i Alingsås och arbetade som städare i simhallen, skrämdes av det nya politiska klimatet. På biblioteket lånade hon hem ett nytt seriealbum.

– Liv Strömquist blev mitt första möte med feministisk analys. Det var en sådana lättnad! Känslan av att någon plötsligt säger som det är. Sedan var det askul och fick mig att tro att jag också kunde göra serier, säger Sara Hansson.

Året därpå flyttade hon till Malmö och Serieskolan. I dag försörjer hon sig som tecknare och dricker kaffe på Simrishamnsgatans kafé, intill huset där Liv Strömquists Hundra procent fett skapades.

 

Enligt grabbtidningen Slitz ville svenska män ha kvinnor med fasta bröst som säger »hej«. Liv Strömquists svar startade en ny serievåg.

När Liv Strömquist framträdde på Kulturhuset i Stockholm tidigare i år tog biljetterna slut på rekordtid. Debutalbumet är inne på tredje upplagan. Likt seriernas status har synen på politisk konst förändrats. Antalet teterpjäser, diktsamlingar och romaner som skildrar det svenska klassamhället har exploderat sedan Liv Strömquists fuck off-strip.

Slående ofta kommer samhällskritiken från vänster. Det ansåg Dagens Nyheters ledarsida som ägnade en artikel åt satir tidigare i höstas. »I den socialistiska myllan finns gott om satir och frän, stundtals träffsäker kritik, till exempel sajten alliansfritt.nu, Galago eller Liv Strömquists bejublade serieskapelser. Från andra hållet är det desto skralare …« konstaterade Susanna Birgersson och avslutade uppgivet: »Tills skojfriska alliansvänner klurat ut satirens essens, gör de nog bäst i att ägna sig åt annat.«

Johan Lundberg är chefredaktör på det den kulturkonservativa idétidskriften Axess och tycker att Sverige saknar en högersatir som finns i andra länder. I den egna tidningen skriver Johan Hakelius krönikor med komisk udd, men annars är exemplen få.

Jag kan inte se att Liv Strömquist och liknande är det minsta roliga, men jag har förstått att andra skrattar, särskilt unga.

– Vilket beror på att kulturvärlden, sedan 68-rörelsen, är vänsterdominerad. Det roligaste som finns är begränsade, låsta människor – och särskilt vänsterliberaler är djupt övertygade om sin egen tankerörlighet. Vilket givetvis inte stämmer, så det finns mycket material att vända emot dem, från politisk korrekthet till språkmaterialistisk poesi. Jag kan inte se att Liv Strömquist och liknande är det minsta roliga, men jag har förstått att andra skrattar, särskilt unga. Och det ger serietecknarna politisk makt, säger Johan Lundberg och efterlyser humor från höger.

 

En av serievärldens största satiriker är Sara Granér. Hennes senaste seriealbum (som legat högt på Dagens Nyheters kritikerlista i flera veckor) har en titel som med all önskvärd tydlighet visar från vilket håll hon slår: All I want for christmas is planekonomi. Sara Granér gick också på Serieskolan i Malmö och försörjer sig i dag på att skapa samhällskritik. Men i stället för en vänstervåg ser hon satiren som ett symptom på att åsikterna saknar andra utrymmen.

– Allt färre frågor och infallvinklar ryms i den vanliga samhällsdiskussionen. Då söker sig de rösterna till satiren och kulturen, blandas med humor och blir mer hanterliga. Vi kan fortsätta tro att allt får sägas, men väldigt många tankar är tabu, säger Sara Granér. Hon vill själv röra sig mot ett mer öppet berättande.

– Nu är ju mina budskap ganska glasklara, säger Sara Granér. Jag skulle vilja måla och gå djupare in i det surrealistiska och absurda … och någon endaste gång få frågan: vad vill du säga med din konst?

 

Sara Hansson upptäckte serieformens sprängkraft genom Liv Strömquist …

Sara Hansson upptäckte serieformens sprängkraft genom Liv Strömquist …

Kaffekokaren och blyerts som skrapar mot papper. Annars är det tyst i klassrummet. Ritborden står i rader och  på dem skapas framtidens serier. Karin Nyberg sitter vikt över sitt ark. Hon jobbade som socionom när hon för ett par år sedan upptäckte serier: »Liv Strömquist och andra från Dotterbolaget«. Väggen bredvid henne pryds av skissade bakplåtspapper och svartvita kvinnoporträtt, som inspiration. Karin Nyberg går utbildningens andra år. Hon tycker att serieformens lockelse hänger ihop med att den saknar en etablerad kanon.

– Jag kan vara journalist, forskare, konstnär och komiker i ett. Och författare.

Läs också:  »Jag tänker mycket på framtiden«

Hennes kommande bok skildrar ett gäng 1800-talsdamer som forskade, flyttade ut i Chicagos slum och förändrade synen på socialt arbete.

Ett långt, vindlande berättande som blir allt mer eftersökt. 2010-talets stora serietendens är romanen. Den tunga romanen, både fysiskt och innanför pärmarna.

Det märker Ingemar Bengtsson på Göteborgsförlaget Optimal press. De har länge satsat på alternativa, grafiska berättelser, ofta i motvind, och ser
först nu en vändning.

... och även för Sara Granér var Strömquists serier viktiga.

… och även för Sara Granér var Strömquists serier viktiga.

– In på 00-talet var det dödsdömt att ge ut album på över hundra sidor. I dag ska de plötsligt väga i näven och vara snygga i bokhyllan, säger han och exemplifierar med den nyutgivna Död kompis. Simon Gärdenfors skildring av att förlora en vän släpptes med ett uppmärksammat slipcase. Galago ser samma rörelse.

– Satiren var en inkörsport som breddade publiken från serieläsande till läsande personer. Romanen är nästa steg, inte som en hajp utan ett faktum: folk vill ha bra berättelser, säger Johannes Klenell.

Och det saknas inte tecken i samtidsutgivningen. Seriestjärnorna rör sig till och med in i den etablerade skönlitteraturen. I höst debuterade Nina Hemmingsson som poet och Coco Moodysson släpper snart en ungdomsroman. Nyutgivna berättelser har också fått lysande kritik. Henrik Bromanders Smålands mörker tränger in i huvudet på en ung fascist och under huden på läsaren. Sara Hanssons Urhundenprisbelönade Vi håller på med en viktig grej är en skildring av Spice girls-uppror, bästisskap och klass. De är båda romaner som rymmer en politisk klangbotten.

– Och de säljer lika bra som satiren, säger Johannes Klenell.

Parallellt med realismen har en annan inriktning tagit fart, en som aldrig passerat diskbänken. Nystartade Malmöförlaget Apart ger ut zombieserien The walking dead, och släpper snart serieversionen av fantasyäventyret Game of thrones. Epikens pionjärer på Kolik förlag satsar sedan år 2005 på erotik, skräck, manga och magasinet Utopi. Genrer som varit stora i Europa men nästan osynliga i den amerikansk-svenska, manusdrivna traditionen. Om fransmännen kallar serier »konst« säger vi hellre »litteratur«. Sedan starten har Kolik dubblat sin omsättning för varje år och vill ge ut allt vi förut missat.

– Saftig, episk, dystopisk, fantastisk. Det har funnit ett uppdämt behov av det här, av eskapism, säger förläggaren Josefin Svenske på kontoret i Mazetti-huset. Hon jobbar också som lärare på serieskolan och åker hiss mellan våningsplanen.

Samtidigt som serierna gör avtryck i samhället, formas branschen av sin tid. De senaste åren har konstnärsrollen uppdaterats. Under lång tid dominerades svenska serier av ikoniska figurer. Skaparna stod i skuggan. Martin Kellerman, som i femton år ritat sitt alter ego Rocky, skriver att man kunde »sjunka in bakom seriefiguren«. Han svarar på frågor via mejl. Att få till någon annan form av intervju gick inte, trots att redaktören på Kartago, Rolf Classon, tjatade.

– Att vara lite medieskygg utmärker serietecknare, som är ett mycket märkligt släkte. Men det där förändras nu. Tecknarna måste vara mediala, säger Rolf Classon, som startade Galago på 1970-talet och har varit i branschen längre än de flesta.

Kanske är Martin Kellerman en av de sista som kan sjunka in bakom seriefiguren. Den nya konstnärsrollen har lämnat pojkrummet och gått ut i offentligheten, mer eller mindre stapplande. Ett generationsgap vidgar sig.

– Joakim Pirinen är inte direkt bekväm med att stå på någon scen på bokmässan. Och de äldre, de som debuterade på 1980-talet ringer mig och är oroliga: Vad händer? Måste jag skaffa mig en blogg nu?

 

Som svar på frågan om vad som öppnat upp branschen pekar Rolf Classon på en praktisk aspekt: serietecknare måste inte kunna rita särskilt bra längre.

– Det började med Mats Jonssons spretiga självbiografi. Och Liv Strömquist som inte direkt använder sig av perspektivlära. Men de har ett starkt bildberättande ändå, det händer mycket mellan rutorna. Konsekvensen är att många känner sig välkomna. Om ton-åringar skrev dikter förr ritar de serier i dag, vilket märks i hur många manus vi får in. Serier har blivit en folkrörelse. Det gör Sverige helt unikt, säger Rolf Classon.

 

Dags för Liv Strömquist att sätta pricken över i:et.

Dags för Liv Strömquist att sätta pricken över i:et.

Eftermiddagen övergår i kväll inne i Mazettihuset. Eleverna sitter kvar. Serieskolans grundare och huvudlärare Fredrik Strömberg ber om uppmärksamhet och förklarar att grannarna klagat på elevernas ciggande. De måste hålla sig till rökrutan, prata tystare.

Han konstaterar att Serieskolan ska svara mot en snabbare och mer uppkopplad värld. Aldrig tidigare har det funnits så stora möjligheter att nå ut och försörja sig på serier. Varje fredag anordnar de fika med inbjudna redaktörer och förläggare.

Läs också:  "Priset för Min kamp var högt"

– Syns du inte så finns du inte, och det är alltid på gott och ont såklart. Många röster har svårt att göra sig hörda, säger han.

Om serievärlden gjort upp med mansdominansen så återstår andra strukturer. De senaste åren har flera teckningar väckt debatt: Lars Vilks Muhammedhund, Georges Remis koloniala Tintin-äventyr och Stina Wirséns Lilla hjärtat. Tre figurer skapade av människor med vit hud. En tendens som går igen i förlagens kommande titlar och ansökningarna till Serieskolan, men som först det senaste året uppmärksammats inom branschen.
I Malmö startade Seriefrämjandet nyligen »Tusen serier«, som vill rikta sig till nya ungdomsgrupper. Serieskaparna Amanda Casanellas och Mattias Elftorp driver projektet.

– Som i stora delar av det svenska kulturlivet är social tillhörighet och kontakter avgörande. Det handlar om var man är född, i vilken samhällsklass, och om självförtroende, säger Mattias Elftorp.

Arbetet är långsiktigt, men »Tusen serier« hoppas starta en egen utgivning redan 2013.

– Sådana här förändringar tar tid, men vårt mål är att om fem år ha en seriescen som speglar Sverige.

Kvällsmörkret sänker sig över Malmö. Det lyser från alla våningsplan i Mazetti-huset, som fortsätter att vara Serie-sveriges nav. Några kvarter ifrån den gamla chokladfabriken ligger en tom lokal. En ateljé. Liv Strömquist, Sara Hansson och Sara Granér har precis skrivit på kontraktet ihop.

Publicerad i nr 6/2013
Foto: Johan Bävman

Matilda Gustavsson väljer: 10 svenska favoriter
Om någon vrålar i skogen av Malin Biller. »Håll tyst om det här! Ingen skulle tro dig ändå« står det på ett nattsvart uppslag. Läs överlevarbiografin om familje­övergrepp, fattigdom och djungelns lag i skolkorridorerna.
Så jävla normal av Nina ­Hemmingsson. Skapat i tillståndet mellan vakenhet och sömn. Skeva skisser, rasande upprepningar och ett undermed­vetande som säger som det är.
Mats kamp av Mats Jonsson. Rakt upp och ner om att vara människa på 00-talet. Skildringen av ett föräldrakooperativ i Stockholms innerstad är ett enastående samtidsutsnitt.
Vi håller på med en viktig grej
av Sara Hansson. Att vara 11 år gammal är på största allvar. Att hitta en bästis, dyrka Spice girls och skämmas över att kanske älska sina föräldrar olika mycket.
100 noveller av Joakim Pirinen.Tecknade konstverk kompas av korta, prosalyriska och pirinenska texter som är så associativa att man blir yr.
Prins Charles känsla av Liv ­Strömquist. Svensk serieklassiker som bryter sönder den romantiska tvåsamheten i miljontals små, bisarra bitar.
Hungerhuset av Loka Kanarp & Carl-Michael Edenborg. Två systrar, ett övergivet hus och en intrikat, psykologisk spökhistoria, som går igen långt efter läsningen.
Frances 1–3 av Joanna Hellgren. Föräldralösa Frances tvingas lämna landet för sin faster Ada och 1900-talsstorstaden. Spröjsade fönster, ciggmunstycken och ett berättande som fångar dramatiken i detaljer.
Elfriede av Åsa Grennvall. Kvinnan som ser ut som Nobelpristagaren lever ett helt annat liv, på kontor och med barn på avstånd. Teckningarnas skarpa kanter tar med en långt ut i natten.
Maran av Lina Neidenstam. Nora ska skriva Den Stora Generationsromanen men inser att sex är roligare. Genuin gladporr och orgier med näcken, vättar och skogsrån.
Här är nästa generation svenska seriestjärnor
Hanna Gustavsson: Tecknar oemotståndliga drifter med allt från kapitalism till queer. Debuterar till våren med serieromanen Nattbarn, som skildrar utanförskap, tonårstid och nätporr. Tyra Blomster: 15 år och Sveriges första tunga 90-talistnamn. Uppvuxen med den nya seriegenerationen skapar hon stenhårda citat och fantastiska figurer i flippade färger. Aida Ghardagian: Tillsammans med Mauritz Tistelö hon har nyligen kommit ut med sin första bok, Sista hållplatsen, om en papperslös flyktings resa genom Europa. Svarttuschade bilder möter poetiska ord. Hanna Stenman: Skapar ur en storkonsumtion av popkultur och färdigställer snart ett utforskande av hår. Religion, makt och myter möter Britney Spears rakade huvud. Henri Gylander: Förför med ett dovt, melankoliskt bildspråk. Släppte nyligen romanen En helt ny människa om syskonkärlek och syskondöd. Eva Björkstrand: Har fyllt otaliga gallerier med sin egensinniga grafik på gränsen mellan dikt och verklighet, surrealism och självbiografi. Nästa år släpps en ny roman. Pontus Lundkvist: I undergroundkretsar har han länge varit känd för sina grova enrutingar och sitt galna/geniala alternativmagasin Det grymma svärdet. Genombrottet är en tidsfråga. Frida Ulvegren: Den hajpade fanzinesnickraren som i sin kommande roman skildrar erfarenheten av att slå igenom och bli modell vid 14 års ålder. Och sluta vara det. Marco Leal: Malmökonstnärens originella och detaljerade bilder ska enligt rykten synas i en nyss påbörjad bok. Julia Thorell: Ritar svart, vilt och vint. Dessutom kan ämnen som (hippie)uppväxten, sex och relationer skildras så psykologiskt intrikat att det känns som att möta dem för första gången. Ny bok till våren.

Du kanske också gillar