Hej, Lars Yngve! Du är aktuell med din andra bok, precis som debuten är den skriven på österlendialekt.
– Ja, även förra boken Kossijissenamn, var skriven på österlendialekt, skriven på sättet som min morfar Tage pratade. Han hade en speciell humor som jag inte riktigt uppskattade som liten men som jag nu i vuxen ålder ofta skrattar högt åt när jag tänker på. Han kom fram till saker och ting på sitt eget speciella sätt, exempel: Morfar drack lite väl mycket kaffeljög om dagarna varpå prästen i byn skulle försöka att tala honom till rätta och påtalade att om han inte skötte sig i detta jordelivet så kom han kanske inte till himmeln. Morfar frågade prästen om himlen var uppåt och helvetet nedåt? Ja, intygade prästen. Då svarade morfar: ” Då kvittar det ju hur de bär sig åt i Kina, de hamnar ändå i helvetet!”. Hans speciella humor var torr, rå men hjärtlig. Landsbygds-action i ultrarapid med dragning åt Bröderna Marx, och är inte att förväxlas med vad som kallas för bonnakomik. Dessutom så gjorde Jonas Jonasson i bob hund signaturmelodin till Halleda, världens första bok med egen signaturmelodi, den heter Nils-Udes trudelutt.
Vad har du fått för reaktioner på den? Folk från Österlen och annorstädes?
– Reaktionerna har varit oerhört positiva och böckerna tillhör de mest sålda genom tiderna i i Ystad och Simrishamns bokhandel. Kossijissenamn sålde 3.100 exemplar, lika många som den trycktes i, och efterfrågas fortfarande. Men jag trycker inte fler eftersom jag är så glad över att boken sålde i en sådan, med mitt mått mätt, stor upplaga, att jag nöjer mig med det. Nya boken Halleda trycktes i 5.000 och går samma väg till mötes som Kossijissenamn, det vill säga den säljer slut. Jag vill inte se mina böcker på rea, det är bättre att de stora författarna ligger med skamfilade omslag i rea-backarna för halva priset, det vill jag inte att Nils-ude ska göra. Boken betyder någonting speciellt för de som köpt dem, det gillar jag, och folk kommer fram i princip dagligen och kommenterar någonting ur böckerna. Karaktären är så osannolik och bara namnet: Nils-Ude, det är ju inte någonting som är kommersiellt självklart direkt! Jag var helt övertygad om att inget bokförlag skulle vilja satsa på någonting så smalt som en rolig bok skriven på österlendialekt, därför startade jag och min hustru Maria själv Bokförlaget Håll Truten, med Maria hållandes de uppstoppade truten, som jag ärvde efter min morfar, i famnen, som logotyp. Tidigare föreläste jag oftast om vår tidning Nya Upplagan, men nu anlitas jag flitigt och berättar om morfar, boken och har högläsning. Böckerna har faktiskt skickats iväg över landet men det är ju främst i Skåne som de efterfrågas. Många har efterfrågat böckerna som ljudböcker, därför har jag beslutat mig för att läsa in dem och ge ut dem på dubbel-LP nästa år. Dessutom är det lite kul att ett bokförlag som heter Håll Truten ger ut en ljudbok! Den kommer naturligtvis även på cd, och kassette, för alla dem som glömt att man kunde använda en blyertspenna till att reda ut trasslande band med.
Hur trogen var du dialekten? Kände du tvingad att gena och fuska för att det inte skulle bli obegripligt för en utomstående?
Folk har ju skrivit på bygdemål under många år, men jag ville inte att det i första hand skulle bli en bygdemålsbok utan har skrivit den exakt på det sättet så som min morfar pratade. Österlendialekt kan vara lite lurig att förstå därför trodde jag inte att den skulle efterfrågas på det viset som den gör. När jag bestämde mig för att skriva boken på detta speciella sättet så tänkte jag inte i kommersiella banor utan ville bara i första hand bara bevara morfars sätt och humor att uttrycka sig. Men när jag satte mig ner och skrev så började många minnen och saker som han sade att dyka upp och som jag själv skrattade högt åt när jag tänkte på dem, det är en bok om att leva på landsbygden. Min morfar hade bara en tand i munnen i ovankäken som han polerade med Häxan kopparputs, men det bästa han visst var spegekyd (spickeskinka) på en kavring, men med bara en tand i munnen så blev det komplicerat. men han rutade spegekyded med en skarp kniv, ställde in underkäken på raksöm och körde smörmad så det stod härliga till. Det var ingen vacker syn och det tog si lilla tid… En del av mina vänner har haft oerhört svåra bardomar och blivit framgångsrika genom att skriva om dem, jag själv hade en, tror jag!, lycklig bardom, och om den inte var lycklig så förstod jag det inte då. Jag växte upp hos mormor och morfar och sysselsatte mig själv om dagarna, jag sprang ut i skogen och hittade en pinne som jag kunde slå mig själv i huvudet med tills jag tröttnade på det, därefter gick jag hem igen och kivades (bråka) med tocken (tuppen) lite, så hade den förmiddagen gått, och så gick dagarna under min barndom. En ganska okomplicerad och hyfsat händelselös barndom, får man säga.
Finns det någon mening i den nya boken som du kan citera för att vi som inte har koppling till österlen, kan få ett smakprov?
”Sunna såm e lajja å galeda di töll allri så myed udan di e mest mungvär” = Den typen av människor som är elaka och för väsen tål sällan så mycket, men skryter gärna och vill väcka uppmärksamhet. Kan även liknas vid uttrycket: Tomma tunnor skramlar mest.
Har du någon inspirationskälla när det kommer till att skriva på dialekt?
– Jag har ingen direkt inspirationskälla rent dialektalt, men jag har ju växt upp med Hasse & Tage, Tårtan, Bröderna Marx, Steve Martin, Woody Allen, Mel Brooks, Jonas Hallberg och… ja, en typ av humor som är ganska långt ifrån dagens stå upp-komik, med fokus på röv och kön, som jag inte kan se det geniala eller roliga med. Humorn i Nils-Ude är av en helt annan karaktär, en något smalare, torrare, som dock hittat sin plats, och framförallt sin publik.
Någon bok du kan tipsa om?
– Tvingas jag välja någon favoritbok är Groucho Marx självbiografi Groucho och jag.
