Och här är hela texten om du har svårt att läsa:
Vilket är det ditt favoritord, Lena Andersson?
– Ordet »ansträngning« (i betydelsen bemödande).
Vad får du för associationer av det?
– En människa som försöker, prövar, vågar. Som inte drivs av jämförelse med andra utan mer av ett intresse för att förflytta sig i sitt eget liv, gentemot den egna förmågan. Som vet att det man övar på förbättrar man, och som inte förväntar sig att andra ska passa upp på henne eller göra saker åt henne.
Känner du till ordets ursprung?
– Germanskt, förmodar jag.
Hur tycker du att ordet låter?
– Synnerligen germanskt. Mjukt och melodiskt men ändå med skärpa. »Bemödande« är dock vackrare: Bemühung.
Använder du »ansträngning« ofta?
– Ja, i olika former, oftare som reflexivt verb, att anstränga sig, och inte sällan normativt, att man bör anstränga sig.
Har du använt dig av det i någon av dina böcker?
– Vet inte, men jag skulle tro det.
Vad skulle du säga att ordet spelar för roll i dagens Sverige?
– Mycket liten. Jag tror att det anses moralistiskt och förtryckande, ett ord från Styrkan, att slå i huvudet på Svagheten. Men ingen är bara svag och ingen är utan makt över sitt eget liv. Det är en stor nedlåtenhet att anse människor helt sakna handlingsutrymme och inte förvänta sig ansträngning av var och en. Ansträngning är något av det mest frihetliga och jämlika fenomen som finns. Alla kan anstränga sig jämfört med att inte anstränga sig, och bara individen själv vet om den har ansträngt sig eller inte. Ingen är tvungen att göra det, alla vet att de kan.
Vilket ord skulle du säga är ordets absoluta motpol?
– »Omhändertagande«.
Vem bör använda »ansträngning« mer?
– Var och en som tänker att de själva klarar allt möjligt medan andra är på förhand begränsade och sämre rustade.
Av Jonas Eklöf
I Lena Anderssons Augustprisvinnare Egenmäktigt förfarande förekommer ordet »ansträngning« tre gånger. Lena följer med på Vi:s litteraturbåt 18-20 mars. Läs mer.
