Pappan var litteraturprofessor, mamman hyllad författare. För Lydia Davis är skrivandet ett av livets måsten. Problemet var att hon länge avskydde det hon skrev.
Den amerikanska novellförfattaren Lydia Davis väger varje ord på guldvåg. Hon knackar bort byggsten efter byggsten i sina texter och undersöker vad som händer. Hur mycket kan man komprimera en berättelse utan att den blir obegriplig? Mininovellen Nästan slut: Vad heter det nu igen …? består av en enda mening: »När jag träffade dig trodde jag inte att du skulle visa dig vara så … konstig.« Pang. Läsaren anar en relation på upphällningen.
Utan att ha fått paret eller omständigheterna presenterade för sig.
– Strukturen är allt i en berättelse. Om man har en klar och redig struktur, kan man berätta en historia med förvånansvärt få ord. Och oj, vilka draman som kan uppstå i en text bara du flyttar ett kommatecken eller kursiverar ett ord! säger Lydia Davis och ler illmarigt.
Den 65-åriga amerikanskan växte upp i ett hem där litteraturen stod i centrum: modern var upp-buren författare, fadern professor i litteraturhistoria. Lydia började tidigt att läsa, men framför allt att skriva. Ordrikt och adjektivstint. Målet var att efterlikna idolerna – Anton Tjechov och Katherine Mansfield.
Men kära hjärtanes, det var ju inte jag!
– Men kära hjärtanes, det var ju inte jag! Jag spände mig så att jag höll på att få blodstörtning – och skrev pretentiös smörja. Men så läste jag prosalyrikern Russell Edsons surrealistiska dikter och insåg att man kan skriva precis hursomhelst. Vilken befrielse!
Nu har Lydia Davis humoristiska, ordknappa berättelser bildat skola. Något som gör författaren lite generat stolt.
– Jag är glad om jag har kunnat visa att författare inte nödvändigtvis måste utgå från sin fantasi. Jag är en skattletare i vardagsspråket. Jag hittar något att skriva om varje dag – i mina konversationer med andra människor. Språket är en outtömlig källa att ösa ur.
Foto: Martin Stenmark
