Det är svårt att tänka sig en mer hisnande klassresa än den som Yahya Hassan gjort. Hur har det påverkat hans självkänsla?
När jag visas in till Yahya Hassan i förlagets flotta konferensrum, med tjuig utsikt över Riddarfjärden i Stockholm, ligger han och sover på några stolar han ställt bredvid varandra. PR-personen väcker honom, han tar sig sömndrucken upp i sittande ställning och bjuder på en cigarett innan han själv tänder en.
När Yahya Hassan började skriva på vad som skulle bli hans debutbok var han blott en folkhögskoleelev med tonåren intrasslade i kriminalitet och en barndom präglad av fattigdom och stryk. Ett och ett halvt år senare har han fått några av Danmarks finaste litterära priser och diktsamlingen har sålt i svindlande 100 000 exemplar; ett osannolikt rekord. Samtidigt tvingas han ha livvakt, eftersom uppgörelsen med religiöst hyckleri och uppväxtens misär väckt ont blod.
Man kan tänka sig att denna hisnande resa, från samhällets marginal till den litterära parnassen påverkat hur han ser på sig själv. Att den haft inflytande på hans självkänsla. Men mellan cigarettblossen skakar han på huvudet.
– Jag bryr mig inte om det. Det är bara superlativer. Iscensättningar avsedda för någon annan.
Vad hade du för förväntningar när boken skulle komma ut?
– Jag hade inga förväntningar. Ingen utanför förlaget hade läst innan den gavs ut. Men jag förstod gott vad som skulle hända.
Men knappast att det skulle bli så här stort?
– Varför inte? Jag hade självklart räknat med det negativa, att det skulle bli debatt, att många skulle bli förbannade. Jag visste att det skulle bli hot och våld. Jag visste också att några av mina dikter var bra, inte om alla var det eller om hälften var bra, men jag förstod att det skulle bli uppmärksamhet. Det blir det om man skriver om sådana här saker.
Men hur ser du på det överväldigande mottagandet, även beröm kan ju korrumpera ens självbild?
– Jag är inte intresserad av massmedia. Om någon enskild person säger att de har läst min bok och tycker om min poesi blir jag glad, men vad som står i tidningen spelar ingen roll.
Har det här förändrat hur du ser på litteraturen i ditt liv?
– Det vet jag inte.
Om jag säger så här, har framgångarna påverkat ditt eget förhållande till litteraturen och skrivandet?
– Det inskränker litteraturen, till att handla om mig, mig, mig och min bok, min bok. Det blir inte så mycket plats kvar för litteraturen. Till exempel att jag har fått livvakter.
När jag har uppläsningar kommer polisen dit.
När jag har uppläsningar kommer polisen dit. Danmark är ett litet land. Jag har kanske tre, fyra uppläsningar i veckan. Varje gång jag kommer till en uppläsning, exempelvis i Nordjylland, så väntar lokal-tv, så filmar de och så kör de en story om Yahya Hassan och hans livvakter. Nästa dag är jag i Esbjerg, då kommer en annan lokal-tv och gör en story om Yahya Hassan med livvakter och poliser. Det är samma historia, om och om igen. De fokuserar inte på litteraturen, de talar bara om omständigheterna runt omkring.
Kan du skriva med allt som pågår runt omkring?
– Dikterna kommer när de ska komma, det är jag inte orolig för. Och jag är ju glad för pengarna de ger mig. Det är alla de där tomma iscensättningarna jag inte kan fördra. Jag kan inte heller föredra de konflikter som medierna skapar. De vill inte höra på rationella argument, de vill bara ha en konflikt. När de bjuder in mig att debattera i TV är det inte för att höra något som vi kan bli klokare av, utan bara för oenighetens skull. Så snart vi har en lösning, eller säger något pragmatiskt, så är det inte längre någon som vill höra på oss.
När man läser ovanstående replikskifte kan man få intryck av ett ledigt samtal. Det är den journalistiska avsikten, men inte med verkligheten överensstämmande. Yahya Hassan har uppenbarligen slutat vilja spela den roll som förväntas av honom. Det symbiotiska förhållandet mellan press och författare kan enkelt sammanfattas med att författaren är tillmötesgående mot journalisten, så kan en större läsekrets intressera sig för författarens böcker medan journalistens publikation säljer fler exemplar. En cyniker skulle kunna säga att Yahya Hassan kan kosta på sig att uttråkad rycka på axlarna åt frågor han inte känner för att svara på; han har redan nått ut bortom all jämförelse. Pressen behöver honom mer än han behöver den.
Men, tänker jag när jag försöker omformulera en fråga så att han ska bemöda sig att besvara den, det är sannolikt enklare än så. Yahya Hassan var 17 år när han skrev större delen av sitt debutverk. Han är uppvuxen i en miljö renons på litteratur och har inget så kallat kulturellt kapital att ta stöd i. Att som 18-åring intervjuas av oräkneliga väletablerade äldre kulturjournalister måste påminna om en muntlig examen i ett ämne man bara har flyktiga kunskaper i, i ett okänt och hämmande sammanhang.
Blotta tanken på att jag själv hade suttit i samma sits som gymnasist ger mig rysningar.
Så länge han håller sig till sina dikter och vissa svar som erfarenheten visat fungerar går det dock vägen. Med andra ord en mycket defensiv position. Men slutligen också, i sin begränsning, ett fängelse. Att dag ut och dag in ge samma svar på samma frågor har slutligen blivit så frustrerande att han inte längre vill upprätthålla fasaden. Av hans dikter att döma tilltalas han mer av rörelse än stillastående, mer av känsla än förnuft.
När jag frågar vad han läser för tillfället fimpar han cigaretten, ser ut genom fönstret och säger att han inte läser något alls. Verkligen? Jo – han drar på det – lite dikter. Jag frågar vilken författare och hans svar är ingen överraskning – en annan småkriminell, rastlös och hyllad tonåring: Arthur Rimbaud.
En delad erfarenhet.
Och han tillägger med ett litet leende:
–Han är mycket bra.
foto Martin Stenmark
Detta är en längre version av intervjun som publicerades i 3/2014.
