Rysslands mest kända nu levande författare är orolig. Efter valet och vårens historiska protester går landet en oviss framtid till mötes. Men Vladimir Sorokin har en plan. Vi Läsers intervju publicerades 2012, men är skrämmande aktuell.
Vladimir Sorokin öppnar med bonden framför damen. Jag svarar med min egen dam-bonde och låtsas inte se att hans två whippetar Romka och Fomka ägnar sig
åt något slags sexuell aktivitet i soffan alldeles intill.
– De är helt skamlösa, säger Sorokin och gör en gest mot hundarna med pekfingret utan att släppa schackbrädet med blicken.
Vi befinner oss på övervåningen i hans hus i en liten by utanför Moskva. Det är här han bor med sin fru och Romka och Fomka. Huset är ljust och byggt i en stil som känns svensk. Arbetsrummet där han skriver finns en trappa ner. Vi har precis upptäckt att vi båda spelar schack och Vladimir Sorokin har utmanat mig i denna ryska nationalsport. Jag räknar fel i en kombination och förlorar det första partiet. Efter ytter-ligare två partier, en vinst och en förlust, skjuter Vladimir Sorokin schackbrädet åt sidan.
Han är precis hemkommen från en internationell konferens i Danmark. I två dagar har slavister från olika länder hållit föredrag om hans verk. Mest fokus har forskarna ägnat åt hans språk. Seminarierna hade rubriker som »Sorokins meta-språkliga utopi« och »Tomma ord – obscent språk i Vladimir Sorokins Blått fett.«
– En konferens om ens författarskap är förstås en gåva för vilken författare som helst, säger han eftertänksamt.
Språket är en viktig del i Sorokins författarskap. Han är erkänt skicklig på att imitera olika ryska litterära röster i sina romaner, som Tjechov eller Dostojevskij. Men utanför den akademiska världen är hans författarskap mer känt för dess provokationer och politiska kritik. Hans senaste roman på svenska, I det heliga Rysslands tjänst (övers. Ben Hellman) kan läsas som en kritik av hur Ryssland utvecklats under Vladimir Putins tolv år vid makten. Inför det ryska presidentvalet i mars skrev flera Rysslandskännare att den som vill förstå vad som pågår i Putins Ryssland ska läsa I det heliga Rysslands tjänst. Här skildras ett allt mer auktoritärt land som isolerar sig allt mer från omvärlden. Och även allt fler ryska medborgare tycks den här våren gjort samma insikt.
Inför presidentvalet hölls stora demonstrationer och i Moskva var över hundratusen människor ute på gatorna och protesterade mot valfusk, korruption och maktfullkomlighet. Det rörde sig om ett folkligt missnöje som man inte sett i Ryssland sedan 1990-talet.
Men Vladimir Sorokins roman I det heliga Rysslands tjänst utspelar sig faktiskt i en nära framtid, år 2028. På ryska är titeln »En opritjniks dag«. Opritjnina var Ivan den förskräckliges hemliga polis, känd för att hänsynslöst mörda dem de ansåg vara tsarens fiender. Romanen skildrar ett land där staten och den ortodoxa kyrkan smält samman. Ryssland är en totalitär teokrati som isolerat sig genom bygga en mur längs gränsen. Ungdomsorganisationer bränner sina pass på Röda torget för att visa att de inte behöver utlandet. Boken följer en dag i en opritjniks liv, titeln är förstås lätt att associera till Aleksandr Solzjenitsyns debutroman En dag i Ivan Denisovitjs liv. Opritjniken mördar, våldtar och plundrar, allt i statens tjänst.
Opritjniken i din roman tror på allt makten säger. Men tror dagens ryska politiska elit på Kremls ideologi?
– När man talar om Ivan den förskräckliges -opritjniki, så trodde de på tsaren och de var religiöst troende, fast de gjorde hemska saker som att mörda. Dagens opritjniki är bara cyniska människor.
Den som vill hitta likheter mellan I det heliga Rysslands tjänst och dagens Ryssland kan peka på det faktum att det i dag finns en rysk elit som står över lagen. Men i romanen verkar opritjniken tro på den nationalistiska och ortodoxa ideologin. Han faller i gråt när han tänker på Rysslands storhet eller hör ryska sånger. När det gäller dagens Ryssland menar många att de symboler Kreml använder (sovjetiska, ryska eller ortodoxa) bara är något som råkar passa för tillfället. De som har makten kör Mercedes, skickar sina barn till skolor utomlands och köper hus i väst, samtidigt som de använder nationalistisk retorik och talar om utländska fiender.
Vilka är opritjniki i dagens Ryssland?
– Siloviki, säger Vladimir Sorokin utan att tveka.
Siloviki är en rysk benämning på människor med bakgrund i säkerhetstjänsten, som jobbar högt upp i statsapparaten.
– De är cyniska. Jag är övertygad om att de inte längre tror på Putin. De har förstått att redan om ett halvår kan något ha förändrats. Deras högsta mål är att skydda staten, som den är i dag, och sig själva. Några andra mål har de inte.
Kyrkan spelar en stor roll i din roman. Har kyrkan stärkt sin ställning i Ryssland?
– Det är klart att den inte spelar lika stor roll som på 1500-talet. Men att döma av den senaste tidens händelser, som Pussy riot, har dess inflytande ökat.
Pussy riot är en feministisk konstgrupp/punkband som består av ett tiotal tjejer. Iförda färg-glada tights och stickade rånarluvor spelar de musik och gör performancekonst. Strax innan presidentvalet genomförde de en aktion i Moskvas näst mest kända kyrka, Kristus Frälsarens katedral: En »punkbön« mot Putin. Pussy riot dansande, bad och spelade en kort stund innan vakter ingrep. Kyrkan och staten har reagerat oerhört kraftfullt mot vad som för en utomstående mest liknar ett bus. När detta skrivs har två unga medlemmar suttit häktade i över en månad. Åklagaren yrkar på sju års fängelse.
– All den här retoriken om att Pussy riot är samhällets och det ortodoxas fiender … vad ska man säga … kyrkan kommer allt närmare staten. För Putins regim finns ett problem. Den har ingen ideologi. Dess enda idé är försvarandet av staten och oljan och gasen. Det är pipelinens ideologi! Det enda viktiga är att oljan kommer fram, för då kommer pengarna. Allt snack om imperiet är i praktiken tom retorik. Det är därför regimen samarbetar med kyrkan. De behöver en ideologi, säger han och drar luggen åt sidan.
I förordet till romanen Blått fett beskriver översättaren Kristina Rotkirch författaren – han var förvisso 15 år yngre då – som »slående vacker«. I nästan varje västerländsk intervju nämns hur fantastiskt Sorokins hår är. Båda påståendena är riktiga, men när jag träffar honom lägger jag framför allt märke till hans sätt att tala, långsamt men utan att tappa fokus.
Det uppstår en paus i samtalet och jag ser mig omkring. Bredvid schackbrädet ligger Eduard Limonovs senaste roman V Syrach. Limonov är rysk kultförfattare som numera är ledare för det förbjudna partiet Nationalbolsjevikerna. För mig och många andra är det svårt av avgöra om det är ett konstprojekt eller ett politiskt parti, men hur det än är med den saken hamnar Limonov då och då i fängelse, något han nu skrivit en roman om.
Medan politiska kommentatorer har läst I det heliga Rysslands tjänst som en satir över dagens Ryssland, finns det slavister som menar att du parodierar nationalistiska rörelsers idéer och språk.
– När I det heliga Rysslands tjänst publicerades recenserades den på en sajt för unga ortodoxa patrioter: »Äntligen en bra bok om framtidens Ryssland som berättar vad som måste göras. Vi ska bygga en mur runt landet!«
Sorokin skrattar åt minnet. Jag får intrycket att han gillar att retas. Ändå har hans böcker stött på ordentligt motstånd. När Blått fett publicerades i Ryssland 1999 åtalades han för att ha spridit pornografi. En nationalistisk ungdomsorganisation protesterade genom att kasta exemplar av romanen i en toalett. En av de många saker i Blått fett som upprörde var en sexscen mellan Josef Stalin och Nikita Chrusjtjov. Sorokins problem med myndigheterna började dock långt tidigare.
Hans första roman Kön från 1983 förbjöds i Sovjetunionen och publicerades i stället i Frankrike. Den består av enbart dialog och utspelar sig i en kö. Visserligen skildrar den Sovjetunionens varubrist, men när man läser den i dag slås man av att för att vara en förbjuden bok så är den väldigt oskyldig.
Vladimir Sorokin blev kritisk mot makten i tjugoårsåldern. Han jobbade som bokgrafiker och började röra sig i Moskvas undergroundkretsar. Där umgicks Sorokin med framtida ryska stor-heter som konstnären Ilja Kabakov och författaren Dmitrij Prigov.
– Det var där och då min personlighet skapades. Innan dess var jag en väldigt sovjetisk människa. Plötsligt umgicks jag med konstnärer som målade tavlor som inte var möjliga att ställa ut och för–fattare som skrev texter som inte var möjliga att publicera här, utan bara i väst.
– Jag målade också, men efter att ha blivit en del av den här kretsen förstod jag att litteratur passade mig bäst. Jag fortsatte att jobba som grafiker och gjorde olika officiella böcker för att få pengar. Litteratur skrev jag sedan på min fritid.
Du är också utbildad ingenjör.
– Ja, men jag har aldrig jobbat med det. Som grafiker behövde jag inte gå till jobbet varje dag. Om jag jobbat som ingenjör hade jag varit tvungen att vara på arbetet varje dag och se det sovjetiska kollektivet. Att vara grafiker var ett sätt att vara fri.
Vladimir sorokin kallas ofta för en post-modern författare. Han tillhör samma generation som och delar mycket med Tatiana Tolstaja och Viktor Pelevin. Precis som västerländska post-modernister blandar han stilar och genrer (han har skrivit både pjäser och filmmanus). Men medan många postmodernister i väst hämtar material från populär-kulturen, använder Sorokin hellre material från den ryska litteraturhistorien. Den klassiska ryska litteraturen är hela tiden när-varande i hans böcker. I Blått fett klonas de stora ryska författarna och i I det heliga Rysslands tjänst finns en kvinna som bränner böcker – och de är de ryska klassikerna som brinner bäst.
Den ryska litteraturhistorien är så imponerande. Är det särskilt svårt att vara en rysk författare med tanke på arvet?
– Nej. Men i vårt land är man väldigt beroende av ordet. Litteraturen har sedan lång tid tillbaka varit central för rysk kultur. Det går tillbaka till slutet av 1800-talet, då staten och kyrkan befann sig i en kris. I stället fick litteraturen en central plats i folks medvetande. Författaren blev profet. Tolstoj och Dostojevskij var gudar. Det var till dem man vände sig för att få svar på hur man skulle leva sitt liv.
– Stalin utnyttjade detta och gjorde författarna till statens tjänstemän. Men fortfarande tror folk på litteraturen. Om du går till en bokhandel kan du se att det alltid är mycket folk. Särskilt nu. Under de senaste tio åren har tv blivit politiserad. Många har slutat att titta. Nyheter får de via internet och så läser de böcker. Upplagorna för seriös prosa har ökat. Varje person vet varför han går till bokaffären.
Många författare, som Boris Akunin, Ljudmila Ulitskaja och Dmitrij Bykov, var ledande i vårens protester. Är det ett uttryck för samma tradition?
– Ja, de är ju inte de bästa författarna förstås. Men själva det faktum att ledarna är författare har att göra med litteraturens starka ställning här.
Du har själv fått en roll som profet.
– Om vi talar om I det heliga Rysslands tjänst väntade jag mig inte en sådan reaktion. Den publicerades i Ryssland 2006 och diskuteras fortfarande!
Vladimir Sorokin reser sig och går och öppnar ett fönster. Han tittar ut och tänder sedan en -cigarett. Utanför syns några höga granar.
Vad tyckte du om demonstrationerna?
– På det stora hela är de bra. Alla är trötta på den här regimens primitiva retorik. För många har livet blivit materiellt bättre sedan 1990-talet. Folk är mätta nu. Men när folk är mätta vill de inte bara ha bröd och vodka, utan något mer. De stänger av tv:n och ser en stat som inte respekterar dem och som inte har någon nationell politik. Jag ser ingen ideologi hos staten, men inte heller någon hos -oppositionen. Sådan är situationen.
– Efter segern i presidentvalet gick Putin ut på Manegetorget där folk samlats. En av de saker han sa var »bry er inte om väst«. Vilken framtid har det här landet när ledarna talar om isolering?
I det heliga Rysslands tjänst utspelar sig 2028. Filmen Misjen, som du skrivit manus till och som precis visats på ryska biografer, utspelar sig år 2020. Varför är du så intresserad av framtiden?
– Det är en bra fråga. Mängden dystopiska skildringar i rysk litteratur och film ökar. Just nu visas många historiska serier på tv. Det är jämt och ständigt någon som utspelas på Stalins tid. Det är ett symptom så klart. Om man inte förstår sin samtid och inte ser någon framtid, så fantiserar man.
– Redan på sovjettiden satt folk i köken och mindes det förflutna och drömde om framtiden. Nu pratar alla om vad som kommer hända efter Putin, man orkar inte längre lyssna på det. Verkligheten existerar inte här. Det finns inte en enda intressant roman som beskriver dagens verklighet.
Och du vill inte skriva den?
– Nej, jag har inget intresse av det.
Innan vi skiljs åt spelar vi två sista partier schack. Sorokin flyttar en bonde och säger:
– Ryssland befinner sig fortfarande i en post-sovjetisk period. Landet heter visserligen Ryssland och de som bor här kallas ryssar, men de är -fort-farande präglade av sitt sovjetiska arv.
Sedan promenerar jag ned till stationen. Utanför stationshuset finns en Leninstaty.
Tiden före valet med de stora demonstrationerna var mycket speciell. En enorm energi frigjordes. Men efter att Putin blivit återvald tystnade rörelsen. Sedan dess råder förvirring. Kommer Putin vara kvar i tolv år till eller kommer något, som Sorokin antydde, förändrats snart? Det finns ett stort behov av uttolkare av samtiden och på så sätt går åtminstone ryska författare mot goda tider.
David Isaksson är frilansjournalist bosatt i Moskva. Om du bara ska läsa en rysk klassiker tycker han att du ska läsa Michail Lermontovs Vår tids hjälte. Igor Moukhin är fotograf. Artikeln publicerades i Vi Läser 3/2012.
Vi väljer: Sorokins guldkorn
♦ I det heliga Rysslands tjänst. Sorokins senaste roman på svenska är mycket kritiskt till utvecklingen i Ryssland. Den utspelar sig 2028 då Ryssland blivit en religiös diktatur. För att isolera sig från omvärlden har en mur byggts kring landet. Romanen följer en opitjnik, en medlem av den hemliga polisen, under en dag på jobbet.
♦ Blått fett. Skandalroman som Sorokin åtalades för. I ett laboratorium i Sibirien klonas stora ryska författare som Pasternak och Dostojevskij. När de skriver kan man utvinna materialet blått fett. Romanen driver med den vördnadsfulla attityd som traditionellt funnits till de stora författarna i Ryssland.
♦ Is. Första delen av Is-trilogin som är Sorkins mest postmoderna projekt. Det är en science fiction-liknande berättelse full av konspirationsteorier och märkliga händelser. Kina har tagit över östra Ryssland, i Moskva går en mördare lös och allt är kopplat till en explosion i Sibirien.
♦ Kön (ej på svenska, engelsk titel The Queue). Sorokins första roman från 1983 består av enbart dialog och utspelar sig i en kö. Den förbjöds i Sovjetunionen. I dag är den intressant främst för sin humoristiska skildring av sovjetiskt vardagsliv.
♦ En betydande del av Vladimir Sorokins produktion utgörs av pjäser och filmmanus. Hans mest lyckade film är Fyra. Här blandas groteskerier och människokloner med en slags hatkärlek till rysk landsbygd. I filmmanusen finns inte den politiska kritik man hittar i Sorokins romaner, i stället har de en mer absurd ton.
