Han var en sträng och korrekt klädd universitetslärare som led av mardrömmar, malaria och skuldkänslor. Nu lyfts John Williams Stoner (övers. Rose-Marie Nielsen) fram ur glömskan och hyllas som en av 1900-talets största romanstunder.
Text: Therese Eriksson / Illustration: Pia Koskela
Världen står i brand. En ung, rastlös man med honungslen radioröst har nyss gift sig för första gången när han hastigt bestämmer sig för att gå med i flygvapnet. Året är 1942 och John Williams skeppas till Indien, där han tjänstgör som radio dispatcher (radio-operatör) för riskfyllda flygtransporter över Himalayas bergstoppar till trupperna i Burmas djupa djungel. I nästan två och ett halvt år vistas Williams i Indien, Burma och Kina, men efter återkomsten till USA talar han aldrig om kriget. Femton år senare lider han fortfarande av mardrömmar, malaria och den överlevandes skuldkänslor – kriget lämnade honom aldrig.
Man kan därför se det som barmhärtighet från författarens sida, gentemot en karaktär han tycks både avundas och ömma för, att John Williams låter sin William Stoner fatta beslutet att inte ta värvning i första världskriget när hans studiekamrater gör det. Men William Stoner är en man som aldrig lidit av den rastlöshet som präglat hans upphovsman; han är den sortens människa som fogar sig när ödet drar honom i en särskild riktning. Han har funnit sitt kall – litteraturen. Och i en sällsam blandning av plikt, passion och handlingsförlamning är det åt den han viger sitt liv.
Stoner kom ut 1965. Vid det laget hade John Williams på de tjugo år som gått sedan kriget hunnit avverka tre äktenskap och inlett det fjärde, gett ut två romaner och lika många diktsamlingar, samt gjort akademisk karriär som professor i engelska vid universitetet i Denver. Som lärare var Williams känd för att vara sträng och passionerad och för att otvunget socialisera med sina studenter under blöta tillställningar. Med sin propra klädsel – den obligatoriska vita skjortan och den mörka blazern, kombinerades inte sällan med både kravatt och maggördel – gjorde han ett prydligt och seriöst intryck. Och visst tog Williams litteraturen på blodigt allvar, men han var minst lika hängiven sitt drickande och kedjerökande. En livsstil som så småningom slet honom från det egna skrivandet, och som till slut kostade honom hans liv.
När man läser Stoner i dag, en roman skriven med en sådant elegant lätthet i språket att den verkar ha tillkommit helt utan ansträngning, är det svårt att förstå att det gick trögt med skrivandet för Williams. Men det gjorde det. Hans romaner blev refuserade gång efter annan. Men när Stoner väl kom ut fick den, liksom den föregående Butcher’s Crossing (1960), ett fint mot-tagande av kritikerna, och Williams fjärde och sista roman Augustus (1972) belönades med National Book Award. Hans böcker hölls högt bland kritiker och läsare, men det riktigt stora genombrottet uteblev.
Tills nu. För 2013, knappt 50 år efter att romanen kom ut, blev Stoner hajp i Europa. Förstummade förläggare i länder som Frankrike, Italien och inte minst Nederländerna, där Stoner i flera månader toppat säljlistorna, har fått se romanen skörda stora framgångar. Den mun till mun-metod som alltid varit en mer eller mindre avgörande faktor för spridningen av Williams böcker, bar äntligen frukt. Stoner blev en bästsäljare till sist – på en annan kontinent, i en annan tid.
John Williams föddes 1922 i Clarksville, Texas, och växte upp i Wichita Falls med sin mor och styvfar (hans biologiska far blev mördad av en liftare när John var ett spädbarn). Kommen ur en bonde-släkt hade familjen inget litterärt arv att förvalta, men redan på högstadiet var han en hängiven läsare med författardrömmar. Be-röringspunkterna mellan John Williams eget liv och William Stoners finns där; i den enkla bakgrunden, i valet att gå litteraturens väg.
Stoner är berättelsen om det enda barnet i en bondefamilj, som skickas i väg för att plugga jordbruk men i stället förälskar sig i den engelska litteraturen. William Stoner anländer till universitetet i Missouri 1910, och där blir han kvar till sin död 1956. Hängiven sitt ämne blir han efter en något svajig inledning snart en respekterad och omtyckt lärare som tillbringar största delen av sin vakna tid på campus. Men motgångarna i hans liv är många: han gifter sig med fel kvinna och det livslånga äktenskapet är mer nedbrytande än livgivande redan från start. Den samhörighet han utvecklar med deras enda dotter upphör när modern ser till att vända barnet ifrån honom. Den passionerade förälskelse han upplever tillsammans med en före detta student tvingas till sitt slut när en fientlig kollega till Stoner hotar att omintetgöra hennes karriärmöjligheter. Som kronan på verket tar cancern hans liv i förtid, när han precis uppnått pensionsåldern.
Motgångarna som kantar William Stoners liv kan få det att se sorgligt, futtigt och beklagligt ut. Han är bara strax över 40 när han konstaterar att han inget har att se fram emot, och inget riktigt väsentligt att minnas. Tomheten och meningslösheten löper som ett grundackord i romanen, vilket förstärks av hur John Williams målar berättelsen i Roy Anderssonska färger; grått, beige, blekgrönt. Williams är noga med detaljerna, med ansiktsuttryck, färger och former, men redogör för de stora skeendena i mer svepande ordalag. Kronologiskt skriver han fram en berättelse som till sin form liknar den klassiska utvecklings-romanen, men där själva utvecklingen är en helt annan än den förväntade. William Stoner är inte en man som efter motgångar vinner frihet och styrka – han är en man som finner sig i sitt öde.
I en individualistisk tid som vår där det egna självförverkligandet är av högsta prioritet, blir William Stoner en anomali. Han bryter sig inte loss – han uthärdar. Själv såg John Williams inte sin huvudperson som beklagansvärd, tvärtom. Stoner var något av ett ideal för honom; en riktig hjälte, som sysslade med det han ville göra och som hade en hedervärd känsla för sitt arbete. I det avseendet liknar de varandra, John Williams och hans William Stoner. När Williams i slutet av 1970-talet diagnostiserats med emfysem, dök han upp i klassrummet med en syrgastub på ryggen. Ett bloss på ciggen, en puff syre och sedan kunde lektionen dra i gång. Konsekvensen i en sådan livsföring tar till sist ut sin rätt. Den tredje mars 1994 hade sjukdomen slutgiltigt brutit ned honom; andningssvikt tog John Williams liv vid 72 års ålder. Men tjugo år senare får hans mästerverk Stoner oväntat nytt, friskt syre – på god väg att tas upp bland de odödliga.
Therese Eriksson är kulturskribent och litteraturkritiker. Hon läser just nu arg, manlig arbetarklasslitteratur, men ser mycket fram emot Elsie Johanssons nya roman.
Artikeln är publicerad i Vi Läser #2/2014
