En vårdnadstvist tog mycket energi. Men Jonas Jonasson, författare till världssuccén Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, mår bra när han får skriva på uppföljaren Analfabeten som kunde räkna. Vi Läsers redaktör Yukiko Duke fick ett exklusivt möte med honom på Gotland.
Skrivkramp? Jonas Jonasson ser först oförstående på mig. Sedan ler han och skakar på huvudet. Nej, det har han aldrig känt av.
– Att skriva är faktiskt bara lustfyllt för mig. Det låter kanske konstigt, men det beror nog på att jag har ett lite speciellt förhållande till skrivandet. Under de mörkaste perioderna i mitt liv har det varit det som har hållit mig uppe.
Vi sitter under ett stort päronträd i familjen Jonassons trädgård. En bit bort far den fyraårige sonen Jonatan runt i trädgården i en yster lek med katten Molle. Sedan två år tillbaka bor och arbetar Jonas Jonasson på den gotländska landsbygden, där han och sambon Maria har köpt en gård.
Hans debutroman, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, kom ut 2009 och lyckades utan massmedial draghjälp nå ut stort till läsarna. På den tiden bodde Jonas Jonasson med sin dåvarande fru och Jonatan i den italienskspråkiga kantonen Ticino i Schweiz och var helt omedveten om ståhejet kring hans bok.
– Jag insåg att boken sålde bra när jag var hemma i Sverige för första gången sedan den hade släppts. Jag gick in i en bokhandel för att få ta och lukta på min bok, men jag hittade den ingenstans . Jag frågade en expedit, som sa att den var slutsåld – igen!
Romanen klättrade raskt upp på bästsäljarlistorna i Sverige och fortsatte sitt segertåg ut i Europa. Men samtidigt skilde sig författaren från sin hustru och en uppslitande vårdnadstvist om den lille sonen tog sin början. Trots att såväl schweizisk domstol som svensk har tilldömt författaren enskild vårdnad, fortsätter den smärtsamma konflikten.
– Jag är lycklig över att människor tycker om min berättelse. Men den här vårdnadstvisten har dränerat mig på energi. Den har gjort det omöjligt för mig att riktigt glädja mig åt Hundraåringens framgångar.
Hur har succén påverkat dig annars?
– Jag tänker att det inte har påverkat mig alls, hittills. Men nu är det på väg att bli rätt mycket Jonas Jonasson i både radio och tv och jag funderar på hur det kan bli om folk börjar känna igen mig. Kändis? Hu, så hemskt!
När vårdnadstvisten var som mest plågsam, tröstade sig Jonas Jonasson på samma sätt som under en tidigare livskris. Han satte sig ner och började skissa på en berättelse.
– På sätt och vis flydde jag nog in i en ny roman. När du känner dig maktlös och inte får tillvaron att gå ihop, då är det skönt att enväldigt få styra över en värld. Att kunna bestämma hur alla skeenden och karaktärer ska utvecklas.
Arbetsnamnet på den nya boken är Analfabeten som kunde räkna. Den här gången är huvudpersonen en ung, svart sydafrikanska. Hon är först ett offer för apartheidsystemet på 1960- och 70-talet och hamnar sedan i Sverige som politisk flykting. I likhet med Hundraåringen är den nya romanen en skröna.
– Kraven på en skröna är lite speciella. De måste innehålla element av trovärdighet. Skrönor ska vara otroliga, men möjliga. När man sitter med en berättelse som är mer otrolig än möjlig, då har man tagit i för mycket! Men apartheidsystemet är så absurt att dess lagar och förordningar framstår som helt osannolika. Nu är jag nästan rädd för att läsarna kommer att avfärda historien som alltför otrolig.
Går det verkligen att skämta om apartheid? Var går gränsen för dig?
– Är man bara tillräckligt skicklig kan man nog skämta om allt. Men själv tror jag inte att jag skulle kunna skämta om Förintelsen. Den innebar ett sådant monumentalt mänskligt lidande.
Du har en enorm succé bakom dig och publiken förväntar sig en ny humorpärla. Hur har det inverkat på själva skrivandet?
– Inte alls. Jag skriver för min egen skull, för att jag mår bra när jag gör det. Jag skulle ha väldigt svårt att anpassa mitt skrivande för att passa andra. Skrönorna lever sitt eget liv inom mig. De växer fram långsamt och pockar på att bli nedskrivna när de är klara.
– Svårigheten den här gången har fram-för allt varit tidsbrist, säger han med en suck.
Jonas Jonasson berättar att författarkollegan och goda vännen Liza Marklund har sagt till honom på skarpen att han måste ge sig själv åtminstone fem månaders helt ostörd tid för att kunna skriva färdigt sin nästa roman. Men nu när Hundraåringen har översatts till andra språk och säljer bra utomlands, förväntar sig de utländska förlagen att han deltar i bokmässor, håller föredrag och signerar böcker. Skrivtiden har krympt dramatiskt under våren och sommaren.
Det sägs ofta att recensenter är mildare i sina omdömen om debuter, men hårdare efter den andra boken. Oroar det dig?
– Jag tror jag fick en försmak av det där fenomenet i somras när jag var sommarpratare, då en recensent gick ganska hårt fram. Men är jag orolig? Nej … Eller, jo, det är jag nog. Äh, jag vet faktiskt inte hur jag kommer att reagera om nästa bok blir sågad.
Redan i tonåren hade Jonas Jonasson siktet inställt på att bli författare. Han skulle bara gå ut skolan först. Fast sedan följde fler »jag-ska-bara«-projekt. Han studerade språk, blev journalist, internationell mediekonsult och startade det framgångsrika medieföretaget OTW.
– Vi började i en ombyggd tvättstuga, men bara något år senare hade vi hundra anställda. Hjulen började snurra fort, alldeles för fort, suckar han.
Men när arbetsbördan växte sig omänskligt stor och pressen ökade på Jonas Jonasson, fann han tröst i att stjäla till sig lite skrivtid då och då. I dag är han helt övertygad om att skrivstunderna räddade livet på honom.
– Det märkliga är att jag skrev lejonparten av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann när allt var som mest kaotiskt på jobbet. Ju sämre jag mådde, desto sorglösare och gladare blev min huvudperson, hundraåringen Allan.
2003 gick det inte längre. Jonas Jonasson drabbades av ångest och diagnosticerades som utbränd.
– När allt brast, satte det i gång en process inom mig. Jag började fråga mig själv en massa saker. Vem är jag? Vad håller jag på med? Varför gör jag inte det jag mest av allt vill göra här i världen – skriva?
2007 sålde han och de andra delägarna OTW och blev mångmiljonärer. Han sålde även allt han ägde, och flyttade till Schweiz med sin dåvarande fru och nyfödde son. Han sammanställde sitt manus, sände det till olika förlag och fick det slutligen antaget av Piratförlaget. Han jublade, men mest av existentiella skäl.
– När jag inte längre hade något arbete, kände jag mig identitetslös. Det kändes som om jag inte längre visste vem jag var. Därför var det viktigaste för mig att boken kom ut, att jag fick en ny identitet som författare. Allt annat – recensioner, publikmottagande – var bara att betrakta som bonus. Och så är det faktiskt än i dag för mig. Jag skriver, alltså är jag.
Text: Yukiko Duke (publicerad i Vi Läser 5/2011)
