I maj stundar ett ödesval i EU. Katrine Kielos går på litterär jakt i unionens hjärta. Var finns »Den stora europeiska romanen«?
I en vindslägenhet inte långt från EU-kvarteren i Bryssel samlas ett tiotal svenska kvinnor. Vin, belgisk ost och redan mörkt ute.
– Vi kör svensk stil, skorna av, förklarar Marlene Deogan, kvällens värdinna, och pekar ursäktande mot skoberget i hallen.
Kvinnorna som står i en ring i det lilla köket arbetar alla på olika håll inom EU-maskineriet. De har åldern (någonstans mellan 20 och 30) och det svenska språket gemensamt.
Samt en bokklubb.
Det har tagit sin beskärda tid att ta sig fram till dem. Trafikstockning i Bryssel är något särskilt. Regnet faller, kvällen närmar sig och bilarna står still. Du har EU-kvarterens stål-palats i öster.
Ingen rör sig. Bil-köer är ett område där både New York, London och Paris måste lägga sig platt för lilla Bryssel. Den som åker bil i den belgiska huvudstaden förlorar mer tid i stillastående trafik än någon annanstans i Europa och Nordamerika.
Sju kilometer tar nästan en timme denna tisdagskväll.
Den lilla bokklubben har varit aktiv nästan varje månad det senaste året. Temat är feminism.
– Tanken har varit att välja texter som alla hinner läsa, det är samtalet som är det viktiga, förklarar tjejerna samtidigt som de slår sig ner i den lilla soffgruppen. Vinglas skickas runt, de små laxsnittarna blir färre, en deltagare som sitter fast i ett möte på jobbet skickar in sina kommentarer per e-post i vad som verkar vara realtid.
– Det kan inte vara ett särskilt intensivt jobbmöte, skämtas det runt soffbordet.
Bokklubben har blivit en struktur för dem att läsa. Diskussionerna är ett sätt att lufta vad som hänt i det egna livet. Gruppen har nyligen tagit sig igenom Facebook-chefen Sheryl Sandbergs Lean in, en amerikansk bästsäljare om de yttre och inre krafter som hindrar kvinnor från att avancera i karriären.
– Vi trodde verkligen inte att vi skulle gilla den. Men sedan visade det sig att alla i princip älskade den, gruppen verkar fortfarande förvånad över faktum.
Det tar inte lång tid innan diskussionen är inne på kulturskillnader. Svensk jämställdhet jämförs med europeisk, med brittisk och med italiensk. Det är inte konstigt. Bryssel är en stad av dubbla, trippla och på alla sätt sammanblandade kulturella identiteter. Det är detta man talar om här. Nästan oavsett ämne.
Det uppskattas att runt 115 000 människor arbetar och bor i Bryssel på grund av EU. Man tillbringar sina arbetsdagar med att kommunicera på ett andra eller tredje språk i byggnader där nästan alla man träffar också talar sitt andra eller tredje språk.
Så, på vilket språk läser man romaner?
– Jag bunkrar upp med svenska pocketböcker när jag är i Sverige, erkänner Karin Finer sittandes i en av de smala röda sofforna i Europaparlamentets bibliotek. Hon är chef för det stora ljusa och just nu lunchtomma biblioteket.
Hon är bibliotekarien från Göteborg som varit i Bryssel sedan 1997. Under sitt arbete på universitetsbiblioteket i Göteborg såg hon en annons. Hon reste till Belgien och blev kvar. Det stående skämtet i Europas inofficiella huvudstad är att den som stannat åtta år fastnar. Men Karin Finer åker fortfarande till Sverige för att köpa pocketböcker. Med tomma resväskor.
– Det enda jag fortfarande använder svenskan till är att läsa skönlitteratur.
Karin Finers tjeckiska kollega Katerina Vavrova, nickar. Hon gör likadant. Detta är ett bibliotek där alla medarbetare kommer från olika länder.
– Vi har alla olika idéer. Olika perspektiv. Men det fungerar, säger Karin Finer.
Deras arbetsdag sker i huvudsak på engelska. Ibland franska. Hela den stora EU-maskinen har emellertid rört sig mot engelskan under senare år. Därmed har Bryssel fått ytterligare ett språk.
Av Belgiens 11 miljoner invånare talar 60 procent flamländska och 40 procent franska. Bryssel är ett mellanting. Under arton- och nittonhundratalet omvand-lades staden från en traditionellt flamländsktalande plats till en urban fransk miljö. Bryssel ligger nu som en fransktalande ö mitt i landets flamländska delar. EU-maskinen flyter som en engelsk-talande bubbla ovanpå. Här rör sig flocken av eurokrater. I det berömda Art Nouveau palatset Beaux-arts eller »Bozar«, som ritades av arkitekten Victor Horta och färdig-ställdes 1928, håller man bokklubb på tre språk. Här i backen mellan de höga och låga delarna av Bryssel träffas man varje månad och läser omväxlande flamländska, franska och engelska böcker. Vem som helst får delta bara man förstår språket som talas.
Bryssels språkliga splittringar märks också bland stadens boklådor. Både de franska och flamländska har stora sortiment på engelska. Nijinski, i stadens trendiga Ixelles-distrikt är inget undantag. Begagnade böcker och jazzmusik, soffor, fåtöljer och krukväxter. Den som stiger in här får snarare känslan av att vara hemma hos en vän än i en bokhandel. En mycket intellektuell vän bör tilläggas. Och det här är inte ditt vanliga stökiga kvartersantikvariat. Nijinski stoltserar med perfekt sorterade avdelningar och tematisk skyltning. Stadens största engelska bokhandel är Sterling Books nära Place de Brouckère, en boklåda med tydligt mer eurokratisk än anglofil profil. Här är engelska mer av ett gemensamt språk, än en gemensam kultur. Den polska författarinnan Grażyna Plebanek var här nyligen och talade om sin Sex, Bryssel och det nya Europa. Hennes nya roman Illegal liaisons är en erotisk historia bland polska eurokrater i Bryssel. Intresset var stort.
Belgiens språkliga och kulturella splittringar får precis som Europas kulturella och språkliga splittringar stora politiska konsekvenser. »Om Belgien inte redan existerade, skulle vi verkligen uppfinna det igen?« frågade sig det brittiska prestige-magasinet The Economist i en ledare 2007. Texten argumenterade för att det vi kallar Belgien hade fyllt sin funktion. De fransktalande vallonerna i söder röstar i hög grad på fransktalande partier. De flamländska grupperna i norr på flamländska partier. Landet får svårt att bilda regering eftersom grupperna har svårt att samarbeta. Debatten om hur och på vilket sätt Belgien ska finnas är ständig. Landet är i denna bemärkelse ett mikrokosmos av EU. Ett politiskt komplicerat stycke märkligt ihopsydd kompromiss ständigt under hot om upplösning. Vilka är vi, och var hör vi hemma?
Identiteter och nationer är i rörelse i Europa detta år. Storbritannien funderar på att lämna hela EU samtidigt som Katalonien och Skottland debatterar om de ska lämna Spanien, respektive Stor-britannien. 2014 är samtidigt ett år av historiska minnesdagar för det krisande Europa. Det är 25 år sedan järnridån föll. 75 år sedan andra världskriget bröt ut. Och 100 år sedan första världskriget.
I maj röstar 28 medlemsstater om 751 platser i Europaparlamentet. På Europaparlamentets tredje våning bygger man för fullt. En öppen tv-studio där journa-lister ska kunna rapportera mot ljusa fonder på sina egna språk om parlamentsvalet 25 maj. Parlamentarikerna springer i korridoren samtidigt som Bryssel hamrar och snickrar på den europeiska identiteten. Precis som Bryssel har gjort i decennier. Gamla hus jämnades med marken för att ge plats åt unionens byggnader. Två motorvägar går mellan kommissionen och parlamentet. Ingen vet riktigt hur man tänkte.
Det stundande valet sker i en kontext inte bara av nationella identitetskriser, utan även av växande främlingsfientlighet.
Främlingsfientliga Front National kan bli största parti från Frankrike. Det EU-kritiska och smårasistiska UKIP kan vinna huvuddelen av de brittiska platserna, det islamofoba PVV kan åstadkomma samma sak i Holland. I Sverige mobili-serar Sverigedemokraterna. Analytikerna oroar sig för att parlamentsvalet kan komma att resultera i en europeisk variant av den amerikanska Tea Party-rörelsen som skulle kunna få kontroll över 25 procent av platserna. Dessa månader kan vara lugnet före den populistiska stormen.
Biblioteket i den 25 000 kvadratmeter stora parlamentsbyggnaden i Bryssel är tänkt att fungera som service åt parlamentariker och anställda. Förutom referens-material för varje medlemsland (hyllan för Sverige består av runt 200 titlar) är det policyrelaterade böcker som köps in på engelska, tyska och franska. Men framför allt är biblioteket en plats dit folk kommer för att läsa dagstidningar.
– Här finner man minst två tidningar från varje medlemsland och här hålls det kulturella evenemang och debatter, förklarar Karin Finer.
Det var också här som Europaparlamentets bokcirkel höll sina möten. På initiativ av den brittiska liberala parlamentarikern Diana Wallis drog man 2011 i gång en skönlitterär bokcirkel i detta bibliotek som nästan helt saknat romaner. Första mötet hölls den 6 oktober 2011 och handlade om Simon Mawers historiska berättelse The glass room.
Utan tvekan var romanen vald för sitt europeiska tema: En judisk företagare bygger hus i Tjeckoslovakien i slutet av 1930-talet och boken är en berättelse om konst, arkitektur, ensamhet, svek, sex, och ja, Europa. Det modernistiska glashuset är för bokens huvudperson en hyllning till innovation och framsteg. En symbol för fred och frihandel. En värld där de enda slag som utkämpas är slag om marknadsandelar. En värld han trodde att han skulle få se.
En katastrofal felbedömning i slutet av 1930-talet.
– Jag hade aldrig hört talas om Simon Mawer, säger Katerina Vavrova. Det blev fruktansvärt intressanta diskussioner. Sedan dess har jag försökt läsa allt han har skrivit.
Mawers roman utspelade sig i hennes hemtrakter i Tjeckien men var skriven av en engelsman och debatterades här i Bryssel. Parlamentets bokklubb fortsatte med Eric-Emmanuel Schmitts Monsieur Ibrahim och Koranens blommor, om en arabisk affärsinnehavare i 1960-talets Paris. Sedan följde Slavenka Drakulićs Som om jag inte vore där, om en bosnisk kvinna i fångläger under Balkankriget 1992.
Bokklubbens möten blev regelbundna och brukade attrahera fyrtio eller femtio personer varje gång. Engagemanget var stort. Europeiska författare var glada att resa hit. Det växte fram idéer om att skapa en sektion på biblioteket med donerad skönlitteratur. I dag är bok-klubben dock insomnad. Diana Wallis lämnade parlamentet och någon ny initiativtagare har inte kommit.
Den som vill ha skönlitteratur får söka sig till kommissionens eller rådets bibliotek. Parlamentet köper bara in romaner om de råkar vara skrivna av parlamentariker. Den typen av försök finns det rätt gott om.
Vänsterpartiets nuvarande ledare Jonas Sjöstedt skrev deckare under sin tid i EU-parlamentet. Miljöpartiets Per Gahrton likaså. Jonas Sjöstedts Sammanflöden handlar om vänsterpartisten Daniel Löf, ledamot i EU-parlamentet. Det är mordhistoria och problematisering av den Europeiska gemenskapen i ett. Per Gahrtons EU-politikerns död: en politisk thriller i EU-miljö är precis vad den heter. Journalisten Vera Hamadi kommer en hemlig gruppering i EU-parlamentet på spåren som vill skapa ett nytt »Germania«. Boken är fylld av mer eller mindre subtil kritik av EU-projektet.
Den politiska udden i våra svenska politikers böcker om EU är alls inte ovanlig. När den Europeiska unionen skildras i fiktionen är det ofta som just korrupt superstat. Rob Grant beskriver ett federalt Europa i Incompetence där dumhet har blivit skyddad rättighet. Adam LeBors The Budapest protocol skildrar ett EU som inte bara har blivit en superstat utan också ett nazistiskt fjärde rike. Stanley Johnson, far till Londons nuvarande borgmästare Boris Johnson, beskriver i The commissioner hur en sparkad brittisk minister skyfflas över till Bryssel bara för att finna korruption och mygel.
Alla dessa böcker har emellertid sitt ursprung i Sverige eller Storbritannien, två länder med identitet av att stå lite utanför. Britterna talar om »Europa« som en landmassa som börjar i Calais. I Sverige har vi uttrycket »nere på kontinenten«.
I flamländaren Koen Peeters roman Grote Europese roman är EU mindre av ett politiskt bygge och mer av en historisk nödvändighet. Huvudpersonen Robin reser genom Europa för att skriva en rapport om Europeisk identitet åt sin arbetsgivare.
I denna berättelse är det Europas döda som håller ihop kontinenten. Europa är Goethe och Vergilius, heter det. Men även Napoleon och Hitler. Och det går inte att skilja det ena från det andra.
Litteraturen från krigen. Krigen från identiteten.
Europa är den kaotiska del av världen där invånarna i århundraden har invaderat och mördat varandra under olika nationella flaggor – mer och värre än någon annanstans. Detta är vad vi är. »Europa« är inget mer och inget mindre än en gemensam förståelse av det tjugonde århundradets fasor. Vi måste minnas namnen på de som dog, för det är de som är Europas essens, heter det i boken.
I förordet till antologin European fiction 2011 undrar författaren Colum McCann varför det inte råder samma hysteri i jakten på »Den stora europeiska romanen«, som efter den amerikanska. Det är svårt att tänka sig någon göra Jonathan Franzens Frihet fast i europeisk tappning. Var är den stora episka berättelsen om vem vi är? Vad skulle den heta? Och var finns de kritiker och läsare som efterlyser den?
Vi har alla blivit tränade till att tänka på litteratur i termer av nation. Amerikanska romaner, franska noveller och svenska deckare. Litteraturen betraktas som något som kan fånga den nationella essensen. Det finns något visst i våra respektive språk som nästintill automatiskt uttrycker sig i en viss typ av berättelse, en berättelse som en nation sedan kan samlas kring.
Det är vad vi är vana att tänka.
Problemet med EU är att ingen vet vad det är. Det är ingen nationalstat, det är ingen superstat, det är inte någon stat alls. Det har institutioner som parlamentet, men detta parlament har inte samma makt som ett nationellt sådant. Det finns en gemensam valuta, men ingen gemensam finanspolitik. En gemensam flagga, men ingen gemensam identitet. Ett gemensamt arv, men ingen gemensam bild av vad vi är.
Sedan 1970-talet och framåt har den Europeiska unionens institutioner funderat om och om igen över det där med europeisk identitet. Vad har EU:s medlemsstater gemensamt förutom sitt unionsmedlemskap? Vad skiljer Europa som en kulturell och historisk region från andra kulturella och historiska regioner? Vilka kulturella, politiska och eventuellt religiösa värderingar kan anses vara typiskt europeiska? Bland Bryssels flerspråkiga bokhandlare och bokcirklar hittar man inte något svar.
Eller så är det just vad man gör.
Enligt de officiella EU-dokument som organiserats och sorterats av unionens bibliotekarier genom decennierna går det gemensamma europeiska arvet att hitta just i Europas kulturella olikheter. En paradox om det någonsin fanns någon. Men ja. Europeisk kulturpolitik ska syfta till att lyfta fram mångfalden i Europas kulturella arv. Det är här vi ska hitta den omtalade europeiska samhörighetskänslan.
I splittringen.
Europa är 40 olika språk. 800 miljoner individuella berättelser. Ingen kan säga vad Europa är, eller hur man skriver »Den stora europeiska romanen«. Kanske är den redan skriven. Den är bara inte översatt. Finns det europeisk litteratur och finns det en europeisk läsare?
Ingen vet.
I Marlene Deogans vindslägenhet fortsätter diskussionerna fram mot midnatt. Bygget av parlamentets nya tv-studio kommer att återupptas i morgon. I biblioteket lever hoppet att någon av de nya parlamentarikerna som kommer att anlända efter valet i maj drar i gång den insomnade bokklubben.
Katrine Kielos är författare och skribent bosatt i London. Artikeln publicerades i Vi Läser #2/2014
