Anna-Clara Tidholm hoppas att hennes nya bok får oss att våga prata politik med våra barn. Idén fick hon efter nazistkravallerna i Kärrtorp.
»Jag växte upp i en otroligt skyddad miljö. För mig blev allt som kom utifrån läskigt, men det var som att jag lät det projiceras på mig. Jag valde att tänka på hemska saker för att jag bar en oro som inte fick fäste någonstans i min trygga värld. Så gör kanske barn om de blir för skyddade. Jag minns att jag läste Barnen i 67:an av Lisa Tetzner, en hel bokserie om barn som flydde från Berlin under andra världskriget. Det blev en bra ingång i ämnet för mig och jag förstod på ett personligt plan vad det var som hade hänt. I skolan fick vi ju lära oss genom läroböcker men det blir något annat, något som kommer långt bort från en själv.
Kanske är det idiotiskt att berätta om Förintelsen för barn, men vad ska man säga när de ser hakkorsklotter?
Kanske är det idiotiskt att berätta om Förintelsen för barn, men vad ska man säga när de ser hakkorsklotter? För att förklara hakkors måste man förklara Förintelsen. Jag har en känsla av att det här inte är något som föräldrar pratar om med sina barn, utan överlåter till skolan. Jag såg en uppgift i detta och började tänka på hur det är för barnen när de blir inblandade i något politisk skeende. Med Min brorsa heter Noa ville jag se om det gick att berätta om politik. Thomas och jag har ju gjort böcker som handlar om döden och andra svåra grejer. Politik är inte farligare än döden. Man ska kunna ta upp allting så länge man gestaltar det på rätt sätt. Men det finns en mytbildning kring att man skulle tvinga på någon sina politiska värderingar.
Det är svårt för barn att formulera sina rädslor eftersom de vet vad de vuxna kommer att säga. ›Var inte orolig. Det kommer inte hända här.‹ Vuxna vill ta bort all oro, men barn behöver kanske det som en del i sin utveckling. Föräldrar måste kunna möta detta, inte bara avleda dem och hålla dem sysselsatta, för då finns det ingen plats för tomrum kvar.«
foto Martin Stenmark
Publicerad i Vi Läser 1/2015