Birgitta Stenberg: ”Så här kan livet också få sluta”

Hon hade fått sin dödsdom och de sjukas smörjelse. Men författaren och frihetskämpen Birgitta Stenberg fick mirakulöst nog en dag till. Och så en till. Räcker det för att avsluta sista romanen?
Av Stefan Ingvarsson / Foto: Patricia Reyes

I en lång rad romaner lever en Birgitta Stenberg som är ständigt nyfiken och ung. Redo att störta ut. Pröva allt, träffa alla och dra med oss i ett liv utan kompromisser. Hon har haft förmågan att tala till nya generationer av unga som vill bort, till tjejer som tröttnat på att hållas tillbaka, de som längtar efter mer kärlek och berusning. Kan den personen åldras? »Att bli gammal är inte alls så illa, inte så länge man fungerar«, skrev hon i epilogen till den självbiografiska romanen Alla vilda för tio år sedan. »Bara tiden räcker till innan det blir för sent och alla bokstäver löser upp sig och orden flagnar bort. Det kommer att hända en dag, det oundvikliga händer alltid.« Efter det har hon fortsatt att skriva, uppleva och resa och verkar ha kunnat trotsa åldrandet. Fram till i höstas då kroppen höll på att ge upp. Den cancer hon hade drabbats av lät sig inte botas.

Vi kör genom den täta skogen över järnvägsspår som inte längre trafikeras av persontrafik. Birgittas hustru Kerstin har hämtat mig i Hallsberg och berättar om Birgittas sjukdom på väg ner mot Tiveden. Innan jul hade läkarna ställt in behandlingen eftersom biverkningarna hade blivit för plågsamma. Hon är saklig, rak och berättar om hur hon har gått ner i arbetstid för att klara av det praktiska. – Vi var ju väldigt tveksamma till var Birgitta skulle vårdas någonstans. Hon är ju skriven på Åstol. Men jag jobbar ju här och då hade hon behövt tittas till av någon annan när jag var borta och så är det en konstig trappa där. Hon hade blivit tvungen att bo i bastun och besökas av hemtjänsten där. Allt sådant slipper vi nu. De var inställda på det värsta – då det vände. I början på året blev blodvärdena plötsligt bättre och Birgitta fick en ny energi. En nådetid. Nu tar de en dag i taget. Det är också därför de har bestämt sig för den här intervjun. Tiveden är mytomspunnen och litterär mark. Här sökte Heidenstam spöket av »den tid som före män-niskan fanns« och de ogenomträngliga gräns-skogarna har gått till legenderna som tillhåll för rövare och fredlösa. Det var så jag tänkte mig det hela i min fantasi: Birgitta den eviga outsidern i klassisk utmark. I stället kör vi upp till en vit trävilla med fruktträd, mansardtak och veranda. Skogen syns på håll, liksom sjön Unden, men närmast är det åker- och ängsmark. Huset är fullt av böcker och tavlor, många är Birgittas egna och hon och Kerstin har ställt fram några akvareller som ska visas i Undenäs och Göteborg under West Pride. Katterna ser jag ingen skymt av, men jag ser att tv:n och andra föremål skyddas från att vältas av dem med hjälp av silvertejp. – Birgitta älskar den, säger Kerstin med lite ironi i rösten och pekar på remsorna. Hon har till och med tejpat ihop sin kappa. När de kommer ut på verandan bägge två drar sig Birgitta menande i håret: – Det är synd att det har vuxit ut så här. Jag är arg på det. När det ändå gjorde om sig kunde jag ha fått tillbaka min röda färg. Ånej, grått ska det vara. Grå tottar.

Hon är påtagligt trött och betydligt magrare än då jag såg henne sist, men på bra humör. Sen hon blev bättre i vintras har hon och Kerstin suttit och skrivit och redigerat en stund varje dag. Nu har de fyrtiofem sidor kvar att gå igenom av en ny roman. Den bygger på en del outnyttjat manus och två delar nyskrivet och nu sitter de och väver ihop allt. Kerstin sitter vid datorn och Birgitta sitter på stolen intill. – Hon är djävulskt duktig, berättar Birgitta, och jag tycker hemskt synd om alla som inte får hjälp av henne. I höstas sammanställde de en antologi uppdelad i artiklar, noveller och dikter som just antagits på förlaget. Katterna Franciskus och Assisi stör så mycket de kan. Orden har inte flagnat, men minnet är bedrägligt. Minnet som är ett så viktigt verktyg i Birgittas skrivande. Under vårt samtal tappar hon gång på gång ord och namn. Kerstin får flika in, påminna om vad vi pratade om. Birgitta själv hävdar att det mest är jobbigt för andra. Hon själv bryr sig inte längre om att hänga med. Att tänka på vad hon minns och inte längre minns, men jag märker att hon blir frustrerad när hon inte kan komma på ett ord. – För man blir ju arg när man ska tänka färgen blå och så blir den grön. Helt fel. Men boken de arbetar på, den glömmer hon aldrig. Mer än så säger hon inte – det vore som att släppa in ljus i kameran. Det var Ivar Lo-Johansson som hade uttryckt det så i ett samtal med henne. Man ska aldrig tala om vad man ska skriva, det är som att släppa in ljus i kameran. – Det tycker jag är snyggt. Citera honom gärna för det där är bra. Hon tystnar och stoppar händerna i munkjackans fickor. På senare år har Birgitta hyllats av en yngre generation skapande feminister. Hon var en av femton kvinnliga förebilder i Moa Gammels uppmärksammade podcast Genier och huvudpersonen i en dokumentärfilm av Lisa Belfrage och Marianne Gustavsson. – Det är roligt för jag känner igen mig bättre i dem, i de tjejerna, än jag känner igen mig själv, säger hon, sträcker på sig i verandasoffan. Hon orkar inte läsa lika mycket, ögonen klarar inte av det, men hon gillar till exempel författaren och skribenten Lawen Mohtadi starkt. Birgitta är en pionjär i kampen för en ny, jämställd historieskrivning. Hon lämnade Norstedts med buller och bång i mitten av 80-talet, efter utgivningen av en nyskriven svensk litteraturhistoria som knappt nämnde några kvinnor. En viktig debatt följde och i den andra upplagan hade förlaget förmått den ansvariga författaren att lägga till några sidor om kvinnliga författare, däribland Birgitta Stenberg. Men han passade även på att skriva att den ökande närvaron av kvinnor i litteraturen hade förändrat synen på kvalitet genom en uppvärdering av de populäraste formerna »som ofta föredras av kvinnliga läsare«. Har något blivit bättre för kvinnor? – Att vi börjar bli starkt medvetna. Det är det viktiga. Det är också bra att vi har fått lite motstånd på kvinnorörelsen också. För det har visat hur korkat man kan reagera på de här frågorna.

Som nittonåring hade Birgitta Stenberg bestämt sig för att ta reda på hur kvinnor levde; för att resa, uppleva och skriva. Kriget var över och plötsligt gick det att komma ut i världen. Isoleringen hade varit förfärlig: världen hade tagit slut i Simrishamn, allt var låst, allt var tråkigt. Så fort det gick hade hon störtat ner till Paris. – Och det fanns drivor av oss där nere! Precis lika fattiga som jag själv. Likgiltiga inför om vi fick vin eller mat. Bara vi fick jobba. Skapa. Vi talade om Skapandet. Upplevelserna har hon beskrivit i Kärlek i Europa, som förblivit en av hennes mest lästa och omtyckta böcker. – I Dagens Nyheter skrev man att jag hade könet som checkkonto, säger hon med ett skratt. Men det var struntprat. Jag hade mitt strålande leende som valuta.

I den skapande kretsen av unga svenskar ingick poeten Paul Andersson, som Birgittas böcker varit med om att mytologisera. Det var Palle som lär ha gett henne rådet »varna läsarna och kalla boken ›Förbjuden kärlek i Europa‹«, och på så sätt gav upphov till en numera klassisk romantitel. Hon kom hem till Sverige igen eftersom han hade snott deras gemensamma pengar. Hon hittade honom genom hans mammas adress och stod där utanför dörren och tänkte: om jag ringer på nu och skäller ut honom för stölden blir jag tvungen att gå sedan, för det går inte att be om en kopp kaffe när man precis beskyllt någon för stöld. Så jag beslöt mig för att bli hans vän i stället. Många böcker blir inte skrivna för att någon oroar sig för en mammas blick. Släktingar behöver inte ens vara vid liv för att man ska känna de där ögonen på sig. Det vet Birgitta som tolkat sin mormors kärleksliv rätt fritt i Eldar och is. Men den där spänningen har alltid funnits i hennes skrivande. – Jag förbjöd min mamma att läsa Rapport och då var hon ju tvungen att lova att inte göra det. Men hon gjorde det förstås ändå. Men det betydde att vi inte kunde diskutera boken och det var väldigt skönt. Var ni bra på att spela med båda två? – Det kan man säga. Jo. Birgitta väntade sedan med att publicera Kärlek i Europa tills mamman hade gått bort. – Från första stund bestämde jag mig för att skriva som det var, och om jag inte kan skriva som det var, då skriver jag ändå. Och så får jag väl rätta om det behövs. Och så där har jag hållit på. – Att det blir så får man räkna med när man lever med Birgitta, inflikar Kerstin. Det jag gör och det jag säger kan passa ihop med någon av karaktärerna i de böcker hon arbetar på. Det har jag förstått från själva början. Det är något jag har fått acceptera. Och hon gör det trots att hon inte gillar offentligheten. Vi går en promenad till brevlådan. Birgitta tar på sig täckkappan som är lagad med silvertejp och Kerstin och jag hjälps åt att stötta henne. – Där borta brukar tranorna vara, säger hon och pekar på skogsbrynet. Längre bort skymtar sjön som Birgitta inte har orkat ta sig ner till på ett tag. På vägen tillbaka från brevlådan lär mig Birgitta att andas ut ordentligt. – Man fyller lungorna så mycket som man kan och då känner man att man har en klump av gammal luft, dålig luft liggande här nere. Den trycker man upp och sedan drar man ner frisk luft. Det gör en sådan skillnad. Gör det två gånger om du inte känner någon skillnad. Det är så jädra bra att det puttar upp den gamla döa luften. Och det här har jag hittat på.

Birgittas närmaste vänkrets består sedan en tid tillbaka av författarna Märta Tikkanen och Åsa Moberg. De fanns till hands när Birgittas man Håkan gick bort. – De var själva änkor då, så de visste vilken stötta som behövdes. Jag hade aldrig klarat sorgeperioden utan dem. Vänner är oerhört viktigt i livet. Med hjälp av Augustin och Brita Mannerheim lyckades jag sluta knarka. De låste helt enkelt in mig på Grensholm, ett slott vid Roxen i Östergötland. Jag hade inte levt länge utan deras stöd. Märta Tikkanen berättar om deras vänskap i ett mejl. Hon skriver uppskattande om Kerstins ovärderliga hjälp, hur sorgligt allt är, men att Birgitta samtidigt – åtminstone i det hon visar utåt – tar sjukdomen med jämnmod:»På något sätt ska vi alla härifrån«, som hon säger.»Jag drömmer om henne, ständigt rädd när telefonen ringer eller det kommer e-post från Kerstin«, berättar Märta. »Vi har en så gammal och så central vänskap att det drabbar mig väldigt tungt. Vi träffades 1978 på Kvinnoförfattarseminariet på Biskops-Arnö – detta legendariska – sen har det varit ett ständigt utbyte av brev, fax och e-post. Kopior av mina brev till Birgitta är min ständiga källa när jag vill veta vad jag tänkte, gjorde, kände och skrev från 1981 framåt. Vi har varit hemma hos varandra och hörts ständigt, först medan våra män levde, sen dog de, först Henrik, så Tor-Ivan och sist Håkan, också det har vi delat. Och skrivandets tvivel och jubel.« Genom Märta blev Birgitta också vän med Åsa Moberg och sedan dess har de varit en trio. Det var Åsa och hennes man Bror som var med när Birgitta friade till Kerstin ute vid rökeriet på Åstol och de som erbjöd sig att anordna bröllopsfesten. Birgitta och Kerstin gifte sig 2012 med en handfull vänner omkring sig. Med Håkan var det också Birgitta som friade. Det hade nog inte kunnat vara annorlunda, oavsett om det var en kvinna eller man. Vi talar om tro, det har vi gjort även tidigare. Om den katolska kyrka som jag växte upp med, men lämnade, och som både Birgitta och Kerstin  valt och stannat kvar i. Birgitta har alltid haft ett egensinnigt och personligt förhåll-ande till alla sammanhang, så även kyrkan. – Tänk om jag har rätt, säger Birgitta och tittar på mig. Att den här osynliga gubben som männen har hittat på för att hålla ordning på fruntimmer. Tänk om den gubben inte finns. Aldrig funnits. Utan att det är en oändlig makt bara, en väldig makt som man inte kan kalla en gestalt. En gubbe är bara löjlig. Som att jämföra en myra med något enormt.

De bättre blodvärdena kom efter att Birgitta hade fått de sjukas smörjelse. Hon är fast förvissad om sambandet. Även hennes hembrygda mjöd på honung, skvattram och pors har spelat en avgörande roll. Den får en svag alkoholhalt och är väldigt näringsrik och samverkar med sakramentet. Birgitta kom i kontakt med den katolska tron på Mallorca, men har nästan aldrig skrivit om det. – Det viktiga var friheten, att det inte kom in några föräldrar och sa vad man skulle göra. Hon tillhör en generation svenska intellektuella för vilka katolska kyrkan stod för öppen-heten, världen, konsthistorien. Något större än inskränktheten på hemmaplan. Sedan åkte hon hem och läste för dominikanen Jean Paillard vid Marie Bebådelse katolska kyrka i Stockholm. Hon bråkade med honom i två års tid – och konverterade. En särskild relation har hon till den heliga Teresa av Ávila – en spansk mystiker från 1500-talet. Innerligheten i den relationen fick hennes man Håkan erfara efter att de bestämt sig för att bli yrkesfiskare på Åstol. – Håkan var ju arg kommunist och trodde inte på sådant. Men när han på tredje dagen inte hade fått någon fisk så stod han med ryggen halvt emot mig och tittade ut över havet: »Du, det där fruntimret Teresa, kan du inte fråga henne om jag kan få lite fisk?« Först sa Birgitta nej, inte kan man störa henne med en sådan enkel sak. Sedan ändrade hon sig och bad i smyg. – Efter det fick han gå hem tre gånger och hämta resten av näten för att det var så fullt av fisk! Jag tror det var den enda gången i hans liv som han nämnde henne. Tiden med Håkan var lycklig. De gick upp tidigt på natten beroende på vilken fisk de skulle fånga. Makrillen gick upp till ytan för att hämta luft vid midnatt. Under resor och kurser träffade hon kvinnor, men de var inte Håkan svartsjuk på. Han trodde inte riktigt att tjejer kunde bli kära i andra tjejer. Birgitta var inte heller svartsjuk på honom. – Ingen behöver vara svartsjuk, men det förgyller kanske livet för de som vill vara det. Att följa sin egen väg är en sorts otro, men inte nödvändigtvis en omoral. Och Birgitta har aldrig riktigt passat in i någon mall. När Håkan gick bort 1991 var hon förkrossad. Känslorna har hon beskrivit i dikt-boken Mannen i havet. – Jag är inte rädd för att dö, säger Birgitta den tredje och sista gången vi sätter oss ner för att tala – varje gång har hon vilat emellan. – Hur många väsen kan det ha levat här på jorden innan oss? Några miljarder måste ju ha funnits. Om någramiljarder människor före oss har vågat dö så ska väl varenda kotte som man känner också våga det? Men det är lite pyrt för jag kommer inte att kunna skriva om det. Men sådana risker får man ta. Det blir väl den största upplevelsen i mitt liv som jag inte kommer att kunna skriva om. Så är det väl. Nej, det finns några andra också. Det är nog ett tjugotal saker som jag inte kan skriva om. Hur föreställer du dig döden? – Jag tror att det är så enkelt som att man svischar i väg. Kommer hem. Och är man på ett främmande ställe fårman hjälp att komma hem. Det tror jag. Det är ju en jäkla massa varelser som ska komma hem. Jag har gjort mitt. Det lustiga är att jag fick en dag till. En tid till. – Du har lovat att spöka för mig, säger Kerstin. – Det kan du tro! svarar Birgitta och tittar länge på henne med ett leende. Men hon vill inte hemsöka någon. Det finns ingen hon känner en sådan stark vrede mot. Ingen alls. Hon har gjort det hon velat göra. Älskat dem hon velat älska. – Varför skulle man ställa till det nu? Först få ett härligt, vackert slut på sitt liv och sedan gå och småhämnas på folk på det viset? Nej, för farao. Ånej. Så här ska livet vara. Så här kan livet också få sluta. 

Artikeln publiceras i Vi Läser nr 4 / 2014 och blev den sista intervjun med Birgitta Stenberg. Hon avled den 23 augusti.