Snart är det premiär för filmversionen av Cirkeln. För att komma i stämning publicerar vi Stephan Mendel-Enks intervju med författarna, ursprungligen publicerad i Vi Läser nr 2/2012.
Hon var plugghästen från storstan som spelade rollspel ensam. Han var den bokslukande bögen från bruksorten. När de fann varandra uppstod magi. Men hur ska Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg upprepa succén efter Cirkeln?
Tomma och halvfulla Gott och blandat-påsar ligger runt datorn vid bordets kortsida. I en vecka har Mats Strandberg och Sara Bergmark-Elfgren suttit här i Mats kök, från klockan nio på morgonen till klockan ett på natten. De har turats om att skriva, diktera, ta tupplurar i soffan. Mats har dansat för Sara för att hålla henne vaken och de har tryckt i sig så mycket saltlakrits att de tror sig ha fått fysiska men.
Förlaget ville att de skulle vara färdiga med manuset till Eld – uppföljaren till förra årets megasuccé Cirkeln – senast för tre dagar sedan. Det är inte bara de som är otåliga. I dagens tidning finns en notis som säger att boken redan är klar och på nätet skriver fansen om hur mycket de längtar efter att få läsa fortsättningen i trilogin om tonårshäxor i den fiktiva bruksorten Engelsfors.
En anledning till att Mats och Sara har hamnat i tidspress är deras kärlek för detaljer. Båda älskar att borra ner i sig i saker som kan verka bagatellartade, men bidrar till att göra berättelsen trovärdig. I arbetet med böckerna har de bland annat brottats med frågor som hur kor reagerar på magisk eld och huruvida automatiska varuhusdörrar öppnar sig för en person som är osynlig. Nu börjar de äntligen närma sig botten av den drygt 600 sidor tjocka manusbunten på golvet. Solen har gått ner och skolgården utanför fönstret har för längesedan tömts på elever när Sara kommer på:
– Men vänta, Linnéas ytterdörr. Det är väl en sån som inte låser sig själv, då blir det ju …?
Mats förstår vad hon menar utan att hon behöver fullfölja meningen. Han bläddrar snabbt igenom första boken, klappar ihop händerna när han inser att hon har rätt och tar plats framför datorn för att skriva om stycket.
– På ett sätt var det ändå lättare den här gången, säger Sara när jag några dagar senare träffar henne och Mats på en lunchrestaurang i Stockholm.
– Vi hade redan skapat världen, vi hade hittat språket. Dessutom kände vi varandra. Det fanns en stress under hela arbetet med förra boken som vi nog inte blev medvetna om förrän efteråt. Att vi inte fick bli ovänner, inte fick börja bråka.
Manuset till den nya boken är inlämnat. Precis som Cirkeln handlar Eld om några gymnasietjejer som måste samarbeta för att överleva och rädda världen från ondska. Parallellt med den kampen brottas de med vanliga tonårsbekymmer som relations–problem, utanförskap och oförstående föräldrar.
Mats säger att karaktärerna har fördjupats i den nya boken.
– Den första handlade mycket om deras svårigheter att samarbeta. I den här börjar de bli vänner på allvar. Man kommer också att få reda på mer om magin, händelser i första boken kommer ställas i ett nytt ljus.
Våren 2008 jobbade Sara Bergmark Elfgren som manusredaktör på SF Bio. Hon var på jakt efter nya manusförfattare och en kompis tipsade om Mats Strandberg efter att ha läst de två romaner han dittills givit ut. Vid första mötet märkte de att båda hade ett passionerat förhållande till tonårsskildringar och tv-serier som Buffy – vampyrdödaren, Mitt så kallade liv och Twin Peaks. De planerade att skriva en musikal där sinsemellan mycket olika tjejer skulle tvingas delta i samma uppsättning. Projektet tog ingen fart förrän de träffades för en fika en sommareftermiddag och kom på att tjejerna skulle vara häxor.
– Allt föll på plats, säger Sara. Vi kunde inte sluta prata. Vi var överens om allt, att det skulle vara en småstad, socialrealistiskt, tre tjocka böcker. Vi såg hela världen framför oss.
– Vi var också överens om vad det absolut inte fick vara, tillägger Mats. I många amerikanska ungdomsböcker är tjejkaraktärerna helt passiva, de går bara runt och utsätts för saker, de blir upptäckta, hamnar i fara, räddas av en hjälte. Vi ville skriva om tjejer med driv, som har ambitioner, som inte väntar på någon kille för att få saker att hända.
Bemötandet av Cirkeln tyder på att det även var något folk ville läsa om. Optioner till filmer på alla böckerna i trilogin såldes redan innan Cirkeln var färdigskriven. Boken har även översatts till drygt tjugo språk och nominerats till Augustpriset.
Enligt såväl kritiker som fans är det just personporträtten som är Cirkelns styrka. Genom att göra små avsteg från de schabloner som ofta präglar kvinnoporträtten i den amerikanska ungdomsfantasy som nått miljonpublik de senaste åren, har författarna skapat mer trovärdiga karaktärer. Exempelvis blir inte Vanessa – den mest sexuellt utlevande av tjejerna – den som avlivas först, vilket vore det normala för genren. Mobboffret Anna-Karin får chansen att hämnas på sina plågoandar och tar den utan några större samvetskval.
Att enbart ha tjejer i huvudrollerna och ändå vända sig till läsare av båda könen är även det ett brott mot de sanningar som hittills gällt i branschen. Enligt dem kan tjejer identifiera sig med huvudkaraktärer av annat kön, som Harry Potter, medan killar saknar den förmågan.
– Ett annat medvetet grepp är att vi aldrig nämner något om tjejernas utseende objektivt, säger Sara. Bara inifrån dem själva. Man ska inte veta om Anna-Karin är tjock till exempel, eller om det bara är något hon upplever sig vara.
– För det var en sak jag hatade när jag var yngre. När man läst och känt igen sig i en karaktär och så plötsligt kom den manliga huvudpersonen och lyfte upp henne med ena handen. Själv satt man bara där och kände sig tyngre och klumpigare än någonsin.
Sara beskriver sig själv som tonåring som »extremt lillgammal«. I trilogin finns plugghäst-karaktären Minoo som blir illamående vid tanken på att inte ha läst på tillräckligt inför ett läxförhör i kemi. Sådan var Sara säger hon, fast värre. Hon gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet och tog studenten med VG i fysik B. I alla andra ämnen hade hon MVG. Om hon, likt Minoo, hade blivit förtjust i en lärare och mot alla odds fått intryck av att känslorna var besvarade, skulle hon inte blivit det minsta glad
– Jag skulle bara tänkt: undra vad denne man har för brist som gör att han inte kan relatera till kvinnor ur sin egen åldersgrupp. Varför går han inte i psykoanalys? Jag hade sådan distans till allting. De som var populära och otrevliga kunde jag inte ens hata, i stället analyserade jag deras familjeförhållanden för att förstå vad deras osäkerhet bottnade i.
Hon säger att hon upplevde det som att hon levde i en egen värld, som ingen annan kunde förstå. Hon drömde om att bli författare, läste fantasyböcker och ritade upp kartor över påhittade världar.
– Jag var intresserad av rollspel, men hade ingen att spela med. Det var lite sorgligt. Jag satt själv och spelade ganska mycket.
Sara Bergmark Elfgren är uppvuxen och bor fortfarande i Stockholms innerstad. Hon var ofta i sin mammas hemstad Kiruna som liten, men har inte mycket erfarenhet av de mellansvenska bruksorter som böckernas Engelsfors efterliknar. I början av deras samarbete åkte hon, Mats och böckernas formgivare Pär Åhlander på en bilresa som bland annat gick till Fagersta, där Mats vuxit upp. På vägen tillbaka till Stockholm var det knäpptyst i bilen.
– Jag hade varit tillbaka förut, säger Mats. Men de gångerna hade jag mest varit hemma hos mamma och pappa, i huset där jag växte upp. Nu var jag ute på stan och såg saker jag inte konfronterats med på länge. Trappen på skolgården där jag brukade gömma mig när jag inte hade någon att hänga med. Buskarna i folkparken där jag legat och kräkts.
Han älskade att läsa under uppväxten, var ointresserad av sport och homosexuell. Tre dödssynder för en kille på ett ställe som Fagersta, menar han. Från första klass kände han sig utanför. I sjuan blommade det ut i regelrätt mobbning. Han brukade höra hur andra elever härmade honom när han passerade i korridoren, att klasskamrater utbrast »nej, inte han!«, när han föstes samman med dem för grupparbeten, att han till sist var rädd att öppna munnen i klassrummet. Skolans populäraste tjej tillhörde de som retade honom mest. Efter ett samtal som skolsystern arrangerat blev de vänner, men hennes kompisar fortsatte betrakta honom med skepsis.
– Jag blev besatt av att vara populär. Jag ägnade mycket mer tankeverksamhet åt det än åt skolarbetet. Jag visste precis på vilken nivå alla befann sig på den sociala stegen. Det tog flera år för mig att komma ur det sättet att tänka.
Han säger att det är en av de främsta drivkrafterna med trilogin. Att skildra en småstad utan minsta idylliska inslag.
– Jag brukar reta mig på det i filmer. Även när det ska vara realistiska skildringar tycker jag att de känns för ofarliga, med tokroliga snubbar som åker moppe runt korvkiosken.
Du vill visa det mer som ett helvete?
– Ja, det var ju vad det var. I alla fall om man inte passade in.
Tjejen längst bak i kön är osäker på om hon har rätt att få sin bok signerad. Hon har köpt sitt exemplar i en annan butik och håller det tätt intill sig varje gång någon anställd passerar.
Hon heter Anna Leander och är 16 år. I veckan har hon provspelat för en roll i filmatiseringen av Cirkeln.
– Jag brukar inte gilla böcker om häxor. Men jag kände verkligen igen mig i den här. I alla tjejerna.
Det är andra gången Mats och Sara signerar böcker här på Science fiction-bokhandeln i Gamla stan. Sara har tillbringat en stor del av sin uppväxt i affären som utgör hjärtat i den svenska fantasykulturen. Här finns bland annat en rollspelsavdelning, hyllor fulla av skräck- och mangaböcker och små vita plastkaniner vars kroppar till hälften är täckta av blod. På Mats och Saras bord har butikens signeringsansvarige lagt fem dubbelbitar choklad. Uppenbarligen förväntar hon sig att de kommer få en energikrävande eftermiddag.
Författare av ungdomsböcker får ofta mer hängivna läsare än sådana som riktar sig till andra målgrupper. Även inom sin genre har Mats och Sara snabbt skaffat sig en särställning. En fankultur har börjat spira. Det finns bloggar tillägnade trilogin och flera läsare har börjat rita fan art, det vill säga konstverk baserade på personer eller händelser ur boken. För många av deras läsare är romanens personer så verkliga att känslorna för dem lever kvar långt efter att de läst klart.
De har mycket kontakt med sina läsare, bland annat via Saras blogg, Mats Twitterkonto och trilogins officiella Facebook-sida. De är noga med att poängtera att de aldrig lägger sig i bloggdiskussioner som pågår läsare emellan. Men de svarar på fansens frågor, som ofta handlar om huruvida man tjänar pengar på att skriva böcker, hur det går till när de skriver, hur en av bokens karaktärer kan ha så usel killsmak.
– Det är fantastiskt att läsa bloggar av tonåringar som analyserar boken utifrån sin värld, säger Mats. Sextonåringar som skriver att det är precis så här det är.
– Det är ju väldigt speciellt när man skriver för ungdomar. Om de gillar boken vet man att den kommer följa med dem hela livet. Det blir aldrig riktigt på det sättet igen. Man får inte den där känslan av att »åh, det här handlar om exakt precis bara mig«, så ofta längre.
Han säger det inte själv, men ett problem med den känslan är att den ofta bygger på att man upplever sig någorlunda ensam om att förstå låten eller boken. När hela skolan går runt och läser någonting man betraktat som sin privata egendom riskerar mycket av magin gå förlorad. Ur den aspekten kan trilogins breda genomslag nästan framstå som ett problem.
I de första artiklarna om Cirkeln kallades boken för en svensk Twilight. Mats och Sara var inte enbart nöjda med jämförelsen. Genom att deras bok liknades vid den amerikanska världssuccén insåg de att just de personer de främst ville nå antagligen skulle skrämmas bort från den. Alla som liknade dem själva som tonåringar – nördarna, de insnöade bok-slukarna, de äkta fantasykonnässörerna – skulle automatiskt rygga tillbaka inför något som plötsligt mest framstod som en cyniskt uttänkt produkt. Sara berättar att det dröjde innan hon fullt ut kunde glädja sig åt Cirkelns framgångar. Trots fantastiska försäljningssiffror och hyllningar från en samlad kritikerkår var hon inte nöjd. Anledningen var att Science fiction-bokhandeln inte tog in boken.
– Jag var helt knäckt, säger hon och skrattar. Jag var inne och tittade flera gånger. Herregud, tänkte jag. De har fortfarande inte tagit in den. De hatar oss.
– Det var min största rädsla, fortsätter hon. Att de skulle se på oss som några som bara sett hur bra det gått för Twilight-serien och försökt haka på trenden. Som att vi vill profitera på genren när vi i själva verket genuint älskar den.
Till sist omfamnades de även av fantasy-eliten. När personalen lyft undan signeringsbordet ska Mats och Sara följa med till ett rum på övervåningen för att spela in en videohälsning till affärens hemsida.
– Jag måste bara fråga, säger butiksbiträdet, »Die Unaussprechlichen Kulten« som nämns i boken, visst är det en Lovecraft-referens?
Godispåsarna är bortstädade från bordet i Mats Strandbergs kök. Han har just varit hos sitt postombud och hämtat filmer han beställt. Det är sådana han tittade på när han var yngre och vill se igen av nostalgiska skäl: Fredagen den 13:e, Terror på Elm Street, Exorcisten. Egentligen borde han passa på att träffa kompisar, säger han, men han är fortfarande trött efter slutarbetet. Snart sätter det i gång igen. Pocketversionen av Cirkeln släpptes i februari. Eld kommer i slutet av april och dessutom ska han och Sara hinna med att delta i flera utlandskampanjer innan de börjar skriva på trilogins sista del, Nyckeln.
Förutom den ökade arbetsbördan har framgångarna för Cirkeln inneburit att han inte längre behöver oroa sig för pengar. Fram till för bara drygt ett år sedan var han ofta osäker på om han skulle ha råd att betala nästa hyra.
– Jag hade konstant pengapanik. Vad händer om jag blir sjuk? brukade jag tänka. Då kommer jag inte kunna jobba, då måste jag flytta, då kommer jag bli deppig, alla mina kompisar kommer att tröttna på mig, jag kommer få bo på gatan, börja knarka, prostituera mig …
Han skrattar när han säger det. Tidigare har han berättat för mig att han som liten älskade att ligga i sin säng och fantisera om hur hans liv skulle bli när han lämnat Fagersta. Han tyckte så mycket om sina fantasier att han nöp sig själv i armarna för att inte somna ifrån dem.
Jag frågar om det här var vad han fantiserade om då, att bli en framgångsrik författare.
– Jag har alltid velat bli författare, men mest av allt drömde jag nog om att få en röst. Att kunna göra skillnad på något sätt.
Han lutar sig mot den höga bänk som skiljer köket från vardagsrummet och säger:
– Innan har jag alltid tänkt att när man blivit karikatyr i en korsordstidning, då vet man att man har lyckats. I höstas var Sara och jag en av frågorna i Dagens Nyheters nutidsorientering. Det är nog på samma nivå.
Stephan Mendel-Enk är författare och skribent.
Artikeln publicerades i Vi Läser nr 2/2012
