Samtidigt som Knausgård, Norén och några till ältade sitt själsliv och förlagen satsade sina slantar på fler verklighetsbaserade berättelser, växte en annan trend fram i det tysta. En trend med kvinnorna i huvudrollen.
Jag slår igen den 590 sidor tjocka romanen, men hjärnan har svårt att lämna trakterna i Ångermanland. I en veckas tid har jag levt i häxprocessernas Sverige under 1600-talet. Jag har våndats med Malin, kvinnan som av grannpojken Olof blir utpekad som häxa. Jag har levt mig in i deras fattigdom, rädslor och föreställningsvärldar. Jag har, precis som kvinnan Veronica i romanens nutidsdelar, försökt att med dagens perspektiv förstå hur något sådant kunde hända. Historia och nutid blandas samman, får mig att tänka i nya banor. Och dessutom, ovanpå allt annat: det glupska, oemotståndliga slukandet som vissa romaner kan framkalla.
Jag har läst Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget, och allting om häxprocesserna har hänt. Men just den här berättelsen är ren fiktion.
Den påhittade romanen har inte haft särskilt hög prioritet de senaste åren. I alla fall inte om man ser till vad som uppmärksammats i media. Det kan inte ha undgått någon litteraturintresserad att en sanningsvåg dragit genom den svenska skönlitteraturen. Dagböcker, pappauppgörelser, historier om självupplevda trauman har trängts på bokhandelsdiskar och kultursidor. Dokumentärromaner, autofiktion och bloggromaner.
I branschen har man pratat om »suget efter den sanna berättelsen«, och förlagen har gjort sitt yttersta för att tillgodose det där »suget«. Ibland har de självbiografiska böckerna lite halvhjärtat kallats för »romaner«, fast det egentligen rör sig om något annat.
Vad händer med den rena fiktionen i detta dokumentärdominerade litteraturklimat? Tänk om framtidens läsare helt enkelt inte orkar engagera sig i en påhittad berättelse, om det inte är en deckare eller en vampyrhistoria?
Men just som många i bokvärlden på allvar började oroa sig för fiktionens död, hände det något.
På senare tid har en våg av yngre prosaister med berättandet i fokus kommit fram i det svenska litteraturlandskapet. De skriver en episk prosa av traditionellt snitt, deras romaner är bladvändare utan ett enda självbiografiskt eller autofiktivt drag i sikte, och de söker sig ofta tillbaka i tiden.
– Jag håller med om att det skrivs längre episk prosa i dag, både av vår generation och av den lite äldre. Jag vill helst både omfamna den ibland lågt värderade prosan och samtidigt få vara så fri som möjligt språkligt och berättartekniskt.
Det säger Kristina Sandberg, en av de författare som på senare tid har gett ut episka historiska verk. Andra namn i den nya berättarvågen är Elin Boardy, Therése Söderlind, Susanne Axmacher, Ellen Matsson och Jessica Kolterjahn.
I deras böcker får vi besöka tider och platser som ligger nära oss, men ändå till stora delar i det förflutna. Och gemensamt för dem är att deras romaner ofta handlar om kvinnor som på ett eller annat sätt faller offer för sin tids värderingar.
Det kan till exempel handla om det stillsamt dramatiska livet för en vanlig småbarnsmor i norra Sverige under en stor del av 1900-talet.
Kristina Sandbergs trilogi om Maj (Att föda ett barn och Sörja för de sina, den tredje boken beräknas komma 2014), tecknar inte bara bilden av ett människoliv: det är ett stycke Sverigehistoria. En tid berättad utifrån en husmors perspektiv. Historia som skrivs genom städning, matlagning och småbarnsskötsel. Och genom relationer och värderingar.
– När jag var gravid med min äldsta dotter började en massa röster surra i mitt huvud, olika motstridiga teorier jag hade hört och läst om vad det innebär att vara mamma. Jag pratade med min mormor om det och råkade säga »du kan inte ha varit gift när mamma föddes?« och möttes av hennes helt stumma ansikte. Jag förstod plötsligt att hon måste ha burit på den här skammen i ett helt liv. Vi pratade inte mer om det.
Men i Kristina Sandbergs huvud såddes ett frö om att skriva om en kvinna som blir kvar i hemmet. Att ge henne en egen berättelse, att ge alla de glömda vardagssysslorna betydelse.
– Jag ville att hon skulle få ta plats. Jag ville skildra samhället utifrån henne. Och jag ville skriva om allt det där som bara försvinner. Det finns inga spår kvar av allt det arbete de där kvinnorna gjorde: all maten, all städningen. Kraven var så starka, det var så viktigt att det var perfekt. De där mammorna utförde en bragd.
Alla läsare har inte haft det lätt med Maj. Hennes klassresa gör henne extra mån om att göra rätt i alla lägen. Hon väcker irritation hos många, säger Kristina Sandberg. Inte minst hennes distanserade inställning till sina barn kan vara svårt att förstå i dag. Men det är viktigt att sätta in Maj i sin tid, betonar hon.
– Det verkar som om hon väcker upp någonting utanför fiktionen och avkrävs ett större ansvar än att bara vara en litterär karaktär. Maj gör bara det förväntade och önskvärda i sin tid, även om vi kan tycka att det är överdrivet eller galet idag. Men romanerna har sin främsta lojalitet med Maj och hennes värld.
Millie Bachmann, huvudperson i Susanne Axmachers senaste roman, Nymfens tid, lever också på 1930- och 40-talen, och även hon blir gravid med fel man, men där slutar de yttre likheterna. Millie är född i en borgerlig Stockholmsfamilj. Hon hänger på restaurang Tennstopet i gruppen kring journalisten Carl som hon är förälskad i, och hans bohemiska vänner. Liksom Maj »hamnar hon i olycka«, och skammen delar de. Men medan fadern till Majs barn tar konsekvenserna av graviditeten försvinner Carl som korrespondent till Helsingfors, och Millie förs ut på landet för att i hemlighet föda och adoptera bort sitt barn. Hennes frihetslängtan och framtidsdrömmar får stå tillbaka. Och i Europa rustas för krig med alla de oroliga stämningar och det undantagstillstånd som följer.
Susanne Axmacher har i sitt andra yrkesliv jobbat mycket med genusfrågor och mänskliga rättigheter på internationell nivå, bland annat för EU, FN och försvarsmakten. Tanken på kvinnors situation under ett krigshot har aldrig varit långt borta. Hennes egen familj är delvis från Finland, så berättelser om Finland och Sverige under kriget ligger henne också nära.
– Jag hade många olika infallsvinklar, personerna kom först sedan. Bland annat ville jag berätta en historia om hur det kunde vara att som kvinna inte ha alla de rättigheter vi faktiskt har i dag. Jag ville också skildra hur krig kan påverka människors liv. När vi pratar om krig i Sverige i dag är det så distanserat, men det är ju inte så länge sedan vi hade krigshotet nära inpå oss. Jag är också fascinerad av hur väldigt små felsteg kan få stora konsekvenser. Så romanen handlar mycket om individers liv i de stora politiska strömningarna, och om svårigheten att göra det som är rätt.
Susanne Axmacher har arbetat mycket med stämningar och miljöer. Researcharbetet har varit omfattande; alla miljöer skulle skildras så verklighetsnära som möjligt.
– Men jag ville inte att det skulle kännas gammalt och dammigt – det fick inte vara sepiatonat. Det var viktigt för mig att man skulle kunna identifiera sig med personerna och reflektera över hur konflikt kan påverka människor i dag.
Kristina Sandbergs Maj och Susanne Axmachers Millie är båda offer för sin tids konventioner och kvinnans historiska underordning. Men Malin, 1600-talskvinnan som utpekas som häxa i Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget får betala ett ännu högre pris, både för sin tids kvinnosyn, för kyrkans vacklande ställning och för tidens vidskepelse.
Det var när Therése Söderlind och hennes mamma gick en häxvandring för turister i trakterna runt Nyland, Hammar och Torsåker i Ångermanland som idén att skriva om häxprocesserna föddes.
– Torsåker är den plats i Sverige där man avrättat flest människor vid samma tillfälle i civil tid. I den där häxvandringen besöker man Torsåkers kyrka och sen går man upp till Bålberget. När vi satt i kyrkan, som i dag är en moderniserad kyrka med perfekt målade bänkar, och guiden pratade om de där händelserna blev det plötsligt så fruktansvärt obehagligt. Jag satt och frös i bänken, trots högsommarvärmen.Det är ju faktiskt inte så länge sedan. Jag har vänner som är släkt med de inblandade. Det var då jag kände att det här måste jag skriva om.
Hon insåg snart att det var ett jätteprojekt hon gett sig in på.
– Från att tidigare ha varit måttligt intresserad av historia blev jag nu besatt av att gå igenom alla gamla protokoll från den här tiden. Och det var också viktigt att få med det nutida perspektivet, hur vi förhåller oss till de här händelserna i dag. Det angår oss fortfarande.
Därför varvas romanen episodiskt mellan 1600-tal och 1900-tal. Genom de sammanfogade berättelserna vill Therése Söderlind belysa medlöperiets mekanismer. Hon jämför med Europa på 1930-talet.
– Det är mänsklighetens förbannelse att vi inte har huvudet med oss – att vi är så benägna att följa med en stark ledare.
Även Emma, huvudperson i Elin Boardys debutroman Allt som återstår lever ett hårt liv på gränsen till svält, fast detta utspelar sig några hundra år senare. Emma får sex barn med drängen Emil och lever ett strävsamt vardagsliv som så småningom leder till ett sammanbrott. I sin senaste roman Mot ljuset skriver Elin Boardy om en kvinna som skiljer sig diametralt från bondehustrun Emma: Elly Lund är en ung radikal kartriterska. Det är tiden strax efter andra världskriget, och Elly följer med sin syster och hennes danske man till det koloniserade Malaya (numera Västmalaysia) där maken ska jobba som läkare. Medan västerlänningarna dricker drinkar på verandan kokar det i samhället utanför, och kolonin är på väg mot sin upplösning. I Ellys liv handlar det mer och mer om frihet kontra begränsning, om att slippa anpassa sig till de rådande kraven på hur man skall vara som kvinna.
– Skrivandet av den började väldigt slumpartat. Jag hittade ett fotoalbum på en loppis på Bornholm som fascinerade och lockade mig. »Malaya 1946–48« stod det utanpå, och bilderna var på en grupp människor, danskar antar jag, som reste runt i nuvarande Malaysia.
Elin Boardy köpte albumet och började fundera över vilka de där människorna kunde ha varit. Hon tänkte att hon kunde »skriva lite om dem« medan hon väntade på idén till roman nummer två.
– Men det visade sig vara omöjligt att skriva »bara lite«, för där fanns för mycket som intresserade mig. Tiden, platsen, efterkrigstiden, det koloniala som höll på att brytas sönder i det postkoloniala, att vara ung kvinna ute i världen, att förhålla sig till den manliga världen, att vara vit på andra sidan jorden… Ju mer jag läste, desto mer fanns där att gräva i.
Att berätta om kvinnor ur ett historiskt perspektiv har varit en mer eller mindre uttlad drivkraft hos alla fyra författarna.
– Kanske är kvinnors väldigt många varianter av liv fortfarande mindre utforskat litterärt, funderar Kristina Sandberg.
– Therése Söderlind, Ellen Mattsson, Anna Jörgensdotter med flera i min generation, och Anita Salomonsson, Aino Trosell och Elsie Johansson i den lite äldre generationen synliggör ofta kvinnors dolda historia. Kanske kan vissa skeenden och livsöden berättas först nu, tiden är mogen, säger hon.
Kultursidorna i dag har mycket fokus på politik och samtidsdebatt – traditionellt skrivna romaner med historiskt tema hamnar lätt i skymundan när så mycket utrymme ges åt debattböcker och andra verk med konkret samtidsanknytning. Men de missar att det kan finnas mycket att lära om samtiden även av att läsa en roman med historiskt tema. I Kristina Sandbergs böcker om Maj finns en samtidskoppling som sällan har uppmärksammats, säger hon.
– Jag ser mina romaner som både historiska och i högsta grad samtida. Men det är inte ofta romanerna har diskuterats i ett större perspektiv eller kopplats ihop med andra författare eller pågående litterära strömningar. När Maj var ung på 1930-talet fanns ett fokus på kvinnan som konsument – hon skulle vara en del av det moderna projektet och använda sig rationellt av nya köksredskap och tidsbesparande maskiner. Det är också ett stort fokus på den sunda kroppen, utseende, mode, föränderlighet men också den förvärvsarbetande kvinnan. Jag ser likheter med dagens krav på det individuella projektet.
Elin Boardy berättar att en recensent skrev om Mot ljuset att han hoppades att hon i nästa bok skulle »våga ta sig an samtiden«.
– Jag kan inte komma förbi det riktigt. Det är kombinationen där med ordet »vågar« som retar mig, som om det var mindre modigt att skriva historiskt. Det förstår jag inte riktigt. Jag ser ju mina romaner som politiska, absolut, men på ett annat sätt än det tydligt samtidskommenterande. Sigrid Combüchen sa det bra härom året: »måste en samtidsroman utspela sig i nutiden?«
Det där har jag tänkt mycket på. Kan man kalla också historiska romaner för samtidsromaner, om det de skildrar har koppling till vår tid?
Susanne Axmacher säger att även det historiska hon skriver är präglat av samtiden.
– Det är klart att det jag skriver är ett resultat av vad jag ser hända nu. Jag ser inte mig själv som en författare som skriver historiska böcker. Jag skriver en berättelse som reflekterar frågor som jag reagerar på i samhället på olika sätt. Sedan är det berättelsen som får välja format, stil och tidsepok. Poängen med att förlägga en roman i historisk tid är ju att sätta det som händer i dag i ett större perspektiv.
Men det är inte bara kultursidornas ökade politiska inriktning som hotar den traditionella romanen. De senaste årens deckarexplosion har försäljningsmässigt sett slagit hårt mot de bredare romanerna, bokklubbarnas försvinnande likaså. Många av de läsare som tidigare plockat upp en »riktig« roman väljer nu i stället en kriminalroman.
Susanne Axmacher tycker att det är synd att deckarna i dag får så mycket exponering på bekostnad av kvalitetsromaner. Publicitet, för alla författare, har stor betydelse för försäljningssiffrorna. Och författare måste dra in pengar för att kunna skriva.
– De flesta har ändå fortfarande ett dagjobb. Det är en fråga om hur mycket tid man kan köpa sig för att fortsätta skriva. Jag kan bli lite nedslagen när deckare som ändå säljer så bra får så mycket utrymme.
Det finns en utbredd rädsla för att tala om kvalitet i dagens kulturklimat, menar hon.
– Vad som är en god bok är väldigt subjektivt och individuellt, och vi behöver alla olika sorters böcker i vårt samhälle. Det handlar om att olika typer av romaner ger läsaren olika typer av upplevelser.
Ändå är ingen av dem särskilt orolig för den goda berättelsens död. De tycker sig alla ha sett en sorts renässans för den, och det är en renässans de är glada att vara en del av.
Men varför en renässans just nu? Är det en tillfällighet eller handlar det om en motreaktion?
– Man skriver i en samtid där tendenser och texter uppstår för att tiden är redo skulle jag tro, säger Kristina Sandberg. Många sitter kanske med en känsla av att något saknas, eller att det finns något som inte är tillräckligt litterärt utforskat. Möjligen kan det »tryggare« episka berättandet blomstra just nu för att det är svårt att fånga vår samtid skönlitterärt – skönlitteraturen är ju ett så långsamt konstnärligt uttryck och samtiden är snabbare än någonsin! säger hon och tillägger:
– Det finns många som längtar efter att bejaka berättandet igen.
– Jag håller med om att det har hänt något på sistone, säger Therése Söderlind. Jag när ju något slags inneboende förhoppning om att människor behöver den här typen av berättelser. Ibland tycker jag att det är märkligt att tänka sig att folk i vår tid kan läsa skönlitteratur. Nu när man ska ha fakta och statistik till allting kan jag vara förundrad och glad över att skönlitteraturen fortfarande finns. Men jag tror att det handlar om att vi fortsätter att vara intresserade av hur människan är funtad.
Text: Annina Rabe
Foto: Helén Karlsson
Tidigare publicerad i Vi Läser nr. 5, 2013
