Nobelprisdiskussionerna är i full gång. En het kandidat är den kenyanske mästarberättaren Ngugi wa Thiong’o, som här dryftar ett släktproblem.
Kenyas store berättare Ngugi wa Thiong’o har fyllt sjuttiofem år och vänder blicken bakåt i sin senaste bok Drömmar i krigets skugga. Bakåt mot sin uppväxt i Limuru utanför Nairobi, mot sin längtan efter utbildning och frihet, men också mot ett Kenya som präglas först av de båda världskrigen, sedan av kolonialismen.
– Jag har nio barn och ännu flera barnbarn, säger Ngugi wa Thiong’o. Och det är inte som förr. I den gamla världen skulle de ha kommit till mig i min hydda och bett mig berätta mina historier, men de är spridda över hela världen. Det går inte. I dag får man skriva böcker i stället.
Men den är också tänkt för några fler läsare än din familj?
– Ja, och för dem vill jag berätta hur det kändes att leva under den här perioden. Hur min far lyckades undslippa att bli soldat i första världskriget, hur min bror stred i det andra, hur Mau Mau-gerillans kamp mot kolonialismen berörde mig. På något vis lyckas Europa hela tiden sudda bort afrikanerna ur sin historia. Vilket slagfält du än pratar om under andra världskriget så var afrikanska soldater med och slogs. Men när historien skrivs – då är de borta.
Det Kenya Thiong’o skriver om är ett sargat land. Inför årets val höll hela världen andan. Efter förra valet 2007 dödades över tusen personer och en halv miljon drevs på flykt. Årets valvinnare, Uhuru Kenyatta, står åtalad för krigsbrott för sin inblandning i förföljelserna efter valet 2007.
Vad tänker du om Kenya i dag?
– Kenya är främst sargat av över tjugo års diktatur. Det senaste valresultatet uppfattar jag som Mois (diktatorns) sista skratt. Moi tillsattes av Kenyattas far och Uhuru Kenyatta har varit hans givna tronföljare. Men efter Moi finns ingen bas för demokrati, inga politiska organisationer som inte bara är valkampanjer för en person. De har alla varit förbjudna sedan början av åttiotalet.
I din bok skriver du om hur du valde Bibelns kung David, »krigarpoeten« till din förebild. Tycker du fortfarande att det var ett bra val?
– Nja, när det gäller krigaren så kan han gå och dö faktiskt. Men poeten står jag för. Som en del av den profetiska traditionen kan han förkroppsliga drömmen om en annan värld. Även om det sker i en bok och inte vid elden, framför de församlade byborna.
Text: Annika Persson / Foto: Christian Ljung Intervjun publicerades i Vi Läser #5/2013
