Lars Lerin är främst känd som målare, men han har alltid längtat till litteraturen. »Jag var en liten Fröding«, säger han.
En av de kvaliteter som utmärker Lars Lerin som konstnär är hans förmåga att även av det förbisedda – en husgavel, fastfrusna vasstrån, en tät snårskog – göra stor konst. Genom att avmåla skapelsens kanske minst spektakulära representationer pekar han paradoxalt nog på det spektakulära i skapelsen självt. Hur vackert formerar sig inte de där vasstråna om vi bara stannar upp och betraktar dem, hur levande är inte färgskiftningarna i husgavelns grå?
Denna förmåga går igen i Lars Lerins författarskap. I exempelvis hans nya bok, Naturlära, citeras emellanåt torra byråkrattexter från bland annat Jordbruks-verket. Men utryckta ur sitt sammanhang och infogade mellan Lars Lerins egna betraktelser, akvareller och fotografier blir de något annat.
– Det är skönt ibland med texter som inte försöker vara »litteratur«, bara upplyser, informerar. Det kan ju bli lite poesi i sådant också. Det är likadant inom bildkonsten. Anstränger man sig för mycket för att göra konst, blir det gärna platt fall.
Denna eleganta enkelhet går igen även i Lars Lerins egna texter. I boken finns dagboksliknande anteckningar och korta essäer. En vaken nyfiken blick på världen och en stor ödmjukhet inför vår stund på jorden. Och med världen menas i första hand naturen. Återkommande genom Naturlära är naturlyriska dikter av exempelvis Harry Martinson och Verner Aspenström.
Lars Lerin säger sig alltid ha haft en längtan till litteraturen.
– Jag har alltid läst och samlat på böcker och drömt och romantiserat kring detta att själv bli författare. En liten Fröding, alltså. Eller en Ferlin. Jag minns när de hade utrensning på biblioteket i Munkfors, jag var väl i tioårsåldern, och jag släpade hem jättetunga kassar med onödiga band om Gustav V:s tid och sådant. Jag var jättelycklig och staplade upp dem i min bokhylla i pojkrummet, för det såg »fint« ut.
Kan du nämna några favoritförfattare?
– Patrick White. Hans Fallet Twyborn, om en man som var kvinna i olika skeden av livet, var ett upp-vaknande för mig på flera sätt. Jag tror att den kom i början av 1970-talet. Av nutida författare står Torgny Lindgren och Kristina Lugn mitt hjärta närmast. Och Staffan Westerberg. Numer läser jag sällan annat
än facklitteratur, sådant som jag kan använda i mitt eget arbete. Skönlitteratur lyssnar jag oftast på som ljudböcker. Hamsuns samlade verk lyssnar jag på igen
och igen. Det ska »flyta på« för att jag ska orka fortsätta läsa eller lyssna. Som 
när Hamsun driver historien framåt så där underbart som vågor mot en strand. På det viset försöker jag måla också, inte krångla till det utan lita på intui-tionen, göra det enkelt och bara åka med.
Påverkas ditt målande av litteraturen?
– Jag vet inte, omedvetet kanske? Annars så är det för mig parallella spår. Två sidor av samma mynt. Det som inte går att uttrycka i bild kanske man kan
skriva om.
I många av Lars Lerins målningar möts dock dessa parallella spår, när delar av bilden fylls av löpande text han själv skrivit. En dynamisk dubbelhet uppstår – en målning är ju en bild framför betrak-tare, medan en text skapar en bild inuti läsaren.
– Jag brukar ta till det knepet när ytan kanske blivit platt och jag inte har lyckats att måla dit spänningen. Det kan bli en välgörande grafisk kontrast och så kan man ju associera till brev och dagboks-anteckningar. Mina målningar handlar ju mycket om en viss tid, en stund, ett väder, ett ljus och så tycker jag att det kan vara vackert helt enkelt med skrivstil. Min målade bild skapar också nya bilder i betraktaren. Han eller hon kan uppfatta det jag målat helt annorlunda än vad jag har tänkt. På så vis rymmer
ju bilden minst lika många tolknings- och fantasi-möjligheter som en text.
Peter Fröberg Idling
Tidigare publicerad i Vi Läser nr. 3, 2014
