Fotocollage: Helena Björck
Varför tycker jag så mycket om Peter Kihlgårds författarskap? Jag tror att det beror på att hans berättelser alltid har en resonansbotten, en underliggande mening. Det spelar ingen roll hur korta eller långa, uppsluppet komiska eller djupt tragiska de är, den där bottnen finns ändå alltid där. Och för mig är det den som gör skillnaden mellan en bra och en dålig författare.
De korta, ofta kortkorta, berättelserna i Serenader två tecknar en kihlgårdsk syn på världen, en alldeles egen syn som ofta går på tvärsen med den gängse. Peter Kihlgård river ner vedertagna föreställningar om mänskliga relationer och samhälle och bygger upp dem igen, fast på ett annat sätt. Som om han ville säga: Det finns andra, alternativa sätt att se verkligheten på.
Egentligen är jag djupt misstänksam mot korta berättelser, eftersom de lätt blir så ytliga och tomma. Men jag kapitulerar fullständigt inför Kihlgårds kortprosa. Han är en djupt allvarsam, men på samma gång eget humoristisk och skamlöst underhållande författare. Jag tycker om hans litterära värld och vistas gärna i den.
Långt efter det att jag har läst ut Serenader två, gör sig gestalterna i berättelserna påminda. Jag fnissar och tänker på ”Peter Kihlgård”, författaren som roar sig med att ge sig själv nya, fantasifulla identiteter när han träffar människor på krogen. Och på fiskaren som skaffar sig den alltför läraktiga, lilla gäddan Sha-la-la som husdjur. Och på den tankspridde pappan som gör det värsta av allt: glömmer bort sin dotters födelsedagskalas. Peter Kihlgård undersöker ofta svåra och svårinringade ämnen, men han gör det med en sådan suverän språklig lätthet och elegans att det är en ren njutning att läsa.
Yukiko Duke
