– Jag är inte rädd för att dö, säger Birgitta Stenberg den tredje och sista gången vi sätter oss ner för att tala – varje gång har hon vilat emellan.
– Hur många väsen kan det ha levat här på jorden innan oss, tror ni? Några miljarder måste ju funnits? Om några miljarder människor före oss har vågat dö så ska väl varenda kotte som man känner också våga det? Men det är lite pyrt för jag kommer inte att kunna skriva om det. Men sådana risker får man ta. Det blir väl den största upplevelsen i mitt liv som jag inte kommer att kunna skriva om. Så är det väl. Nej, det finns några andra också. Det är nog ett tjugotal saker som jag inte kan skriva om.
Hur föreställer du dig döden?
– Jag tror att det är så enkelt som att man svischar iväg. Kommer hem. Och är man på ett främmande ställe får man hjälp att komma hem. Det tror jag. Det är ju en jäkla massa varelser som ska komma hem. Jag har gjort mitt. Det lustiga är att jag fick en dag till. En tid till.
– Du har lovat att spöka för mig i alla fall, säger Kerstin.
– Det kan du tro! svarar Birgitta och tittar länge på henne med ett leende.
Men hon vill inte hemsöka någon. Det finns ingen hon känner en sådan stark vrede mot. Ingen alls. Hon har gjort det hon velat göra. Älskat dem hon velat älska.
– Varför skulle man ställa till det nu? Först få ett härligt, vackert slut på sitt liv och sedan gå och småhämnas på folk på det viset? Nej, för farao. Åh, nej. Så här ska livet vara. Så här kan livet också få sluta.
(Ur den sista intervjun med Birgitta Stenberg, skriven av Stefan Ingvarsson och publicerad i senaste numret av Vi Läser.)
Foto: Patricia Reyes
