Ärevarv

Tre dagar före sin femtonårsdag stannade Alison Pope till högst upp i trappan.
Säg att trappan var av marmor. Säg att hon gick ner och alla huvuden vändes. Var var {den utvalde}? Nu närmade han sig, bugade lätt och utbrast: Hur kan så mycket behag rymmas i ett enda litet paket? Hoppsan. Hade han sagt litet paket? Och bara stått där? Med ett fullständigt menlöst uttryck i det breda prinslika ansiktet? Stackare! Ledsen, inte en chans, där föll han, han var definitivt inte {den utvalde}.

Men vad sägs om den här killen, bakom mr Litet Paket, som stod vid hemmabioanläggningen? Med bred nacke av bondsk integritet men känsliga fylliga läppar, som lade handen mot hennes ryggslut och viskade: Hemskt ledsen att du tvingades utstå den där grejen med det lilla paketet alldeles nyss. Kom så går vi ut på månen. Eller, öh, i månen. I månskenet.

Öh, jag är inte riktigt klädd för att gå ut på månen, som såvitt jag förstår är superkall?

Hade han sagt: Kom så går vi ut på månen? I så fall måste hon typ {ögonbryn upp}. Och, såvida ingen ironisk utsaga följde, säga typ: Öh, jag är inte riktigt klädd för att gå ut på månen, som såvitt jag förstår är superkall?

Kom igen, killar, hon kunde inte fortsätta gå behagfullt i den här marmortrappan i tankarna för evigt! Den där rara gamla vithåriga damen i tiaran började typ känna: Varför låter de här så kallade prinsarna den bedårande flickan marschera på stället till leda? Dessutom hade hon ett framträdande i kväll och måste gå och hämta trikåerna i torktumlaren.
Kors! Här stod man kvar högst upp i trappan.
Gör grejen när du, vänd uppåt, handen på räcket, skuttar nedför trappan ett steg i taget, vilket hade blivit betydligt svårare på sista tiden, beroende på att någons fötter blev längre för varje dag, kändes det som.