På torsdag kl 18.00 gästar Merethe Lindström, författare till Dagar i tystnadens historia, Stadsbiblioteket i Stockholm för ett samtal med Helena von Zweigbergk. I senaste numret korade vi boken till ”Bäst just nu”. Yukiko Duke skrev:
»Det var jag som släppte in honom. Inkräktaren kallade jag honom senare, men han bröt sig inte in.«
Pang. Redan efter två meningar är läsaren fastnaglad i den norska författaren Merethe Lindstrøms roman Dagar i tystnadens historia. Skickligt bygger hon upp en suggestiv, nästan thrillerartad stämning i sitt verk. Romanen handlar om pensionärsparet Eva och Simon och de hemliga rum vi alla bär inom oss. De rum där vi stänger in den sorg vi inte vill dela med andra.
Eva har i unga år lämnat ifrån sig ett oönskat barn. Hon har stängt ute sin smärta, intalat sig att hon inte är intresserad av var hennes lille pojke blev av. Ändå tycker hon sig hela tiden se honom i vuxen skepnad i sin omgivning.
För Simon, som är av judisk börd – och har mist nästan hela sin släkt i koncentrationslägrens helvete – är Evas synbara ointresse för sin sons öde närmast en hädelse. Själv är han svårt plågad av överlevarens skuldkänsla och lägger ner stor möda på att ta reda på vad har som hänt släktingarna. När han till sist lyckas hitta en av dem i livet, blir han överlycklig.
På det yttre planet händer inte särskilt mycket i Dagar i tystnadens historia. Det är det inre planet som är intressant: de outtalade känslor och tankar som väcks och långsamt växer till murar mellan Eva och Simon. Merethe Lindström är det själsliga landskapets mästerliga kartograf. Varmt och känsligt beskriver hon det gamla paret: Eva som förnekar sin smärta, Simon som förlorar sig i sin och fjärmar sig från världen.
yukiko duke
