Anne Swärd har länge haft en särskild relation till den gröna ön. Nu ger hon sig ut på en litterär upptäcksresa med en Irlandsvurmande amerikan som resesällskap.
Där …
Min författarkollega Richard Ford pekar ut genom bilfönstret medan han med vänstran skickligt och dödsföraktande rattar hyrbilen på »fel« sida längs den slingriga vägen. Vi passerar ännu en plats med litterär atmosfär.
– Den där festen, du vet, säger han.
Det 136 år gamla fotografiet blev en stor sensation när det hittades.
Just det – kändisbilden vi såg i The Irish Times i morse, från en tillställning för 136 år sedan med en ännu okänd Oscar Wilde bland gästerna. En storvuxen 23-åring i missklädsamt plommonstop, osexiga knäbyxor och högblankade skor, stående på trappan till vackra Ashford Castle som vi just kör förbi. Ett irländskt Downton Abbey, gömt i grönska.
Detta nyfunna, tidigare opublicerade, fotografi auktioneras i dagarna ut för stora pengar. Förmodligen taget under Wildes sista besök i den trakt där han sedan barnsben tillbringat så många somrar. Snart skulle han flytta till London och komma att bli den mest framstående dramatikern under den viktorianska eran. Trots att han bara är en yngling på det sepiatonade fotot är han redan försedd med sitt fascinerande tunga sjöko-ansikte. Just det där karakteristiska ansiktet blev en del av hans odödlighet, liksom skandalerna – naturligtvis – relationerna (då kriminella) med andra män, domarna han drog på sig för »gross indecency« med år av straffarbete som följd. Innan han så småningom flydde vidare till Paris där han ligger begravd på Père Lachaise, precis som Samuel Beckett. Två av många författare som kom att ingå i den stora irländska diasporan, vars gravar man nu får leta efter någon annanstans än i hemlandet.
Oscar Wilde måste vara en av de mest fotograferade och citerade författarna i historien, men verkar mest leva kvar som ikon, som den gränsöverskridande dandyn, Irlands milda enfant terrible. Ingen verkar riktigt läsa honom längre, knappt ens litteraturstudenterna på Trinity i Dublin, enligt Richard Ford, som då och då gästföreläser där. Men ett Oscar Wilde Center hittar den specialintresserade i alla fall där, och det klassiskt vackra, labyrintiska gamla universitetsområdet är en sofistikerad och lättillgänglig oas mitt i huvudstadens larm.
Vi kör vidare. Det aristokratiska Irland med rävjakter och mäktiga råkalla slott är inte riktigt vårt Irland. I stället tar vi sikte på den vilda västliga Atlantkusten med de tolv höga bergen, The Twelve Bens, ett radband av pur skönhet. Så hänförande att jag helt tappar bort mig på kartan, mitt enda ansvar.
– Dazzling …
Richard Ford har gjort sig hemmastadd i Clifden.
Richard Ford, vän och kollega sedan flera år, har varit här en längre tid men är ändå inte oberörd inför bergspanoramat – det blir man sannolikt aldrig.
– Det var här era vikingar landsteg, påminner han, som för att ta ner oss båda på jorden under det att vi glider förbi de andlöst vackra vikarna.
– Skövlade, brände och våldtog.
Jo, jag vet – vårt stolta nordiska avtryck i det här landet … tur att arvsynden är avskaffad, konstaterar vi.
Det här är kontrasternas ö, ständigt pendlande mellan pastoral skönhet och förtryckande våld. Smaragdön med sin intensiva året-om-grönska, en ö som sjuder av kultur, gästfrihet och joie de vivre … och samtidigt bär sin historia av potatissvält, massiv utvandring, brittiskt förtryck, ett segdraget inbördeskrig i norr som under sina explosiva våldstoppar skördat många liv – särskilt unga mäns. Därtill kyrkans pedofilskandaler, bigotteri och den kvinnoförtryckande sexualmoralen långt in i modern tid. Det som bland annat radikala Edna O’Brien har skildrat i sitt författarskap. Redan med sin debut The Country Girls från 1960 råkade hon ut för bokbränning och bannlysning efter att ha trotsat tabun kring sexuella och sociala frågor, och flydde till London.
Möjligen är det ändå just kontrasterna som har gynnat en så rik litterär tradition här. Eller kanske snarare den fruktbara friktion som dessa kontraster kan generera. Liksom dramatiken i landskapet och i historien …
Jämte Island verkar Irland vara det land i Europa som är allra stoltast över sina författare (här ännu skattebefriade, sägs det) trots att så många av dem övergett sitt hemland i en självpåtagen exil. Poeten Yeats är bara ett exempel, hans grav hittar man nu i County Sligo vid den Nordirländska gränsen. Stenen med den sorglustiga inskriptionen:
Cast a cold Eye
On Life, on Death.
Horseman, pass by!
Tio år tog det innan hans kvarlevor äntligen hittade hem. Liksom Wilde och Beckett dog och begravdes han i fransk exil, men medan de andra fick ligga kvar förflyttades Yeats slutligen hit. Hans poesi gav honom Nobelpriset i litteratur 1925, sämre tur hade han i kärlek. Dikt blev det åtminstone av det – om de smärtsamma tillkortakommandena med kvinnor, som den revolutionära Maude Gonne som gav honom korgen. En förnedring som upprepades när Yeats gjorde det ännu sämre draget att fria till dottern.
Dublinfödde Colum McCann är en av få irländska författare från min egen generation som finns översatt till svenska. På Charlie Byrne’s Bookshop i Galway köper jag hans senaste TransAtlantic. Vi har mötts ett par gånger i New York på internationella PEN-festivalen. Ett nutida exempel på den litterära irländska diasporan.
En litterär irlandsresa handlar nog mer om att insupa atmosfären under samma storslagna (i städerna sottunga) himmel som Yeats och Joyce, Beckett och Wilde, mindre om att pricka av speciella utflyktsmål. Det här landet är faktiskt ganska mycket ett tillstånd, åtminstone för mig. Jag har en historia på denna ö – en ö av lång historia och framför allt en myckenhet av historier.
I tjugoårsåldern bodde jag här ett halvår som utbytesstudent. Hade min fasta punkt på ett spöklikt nedlagt mentalsjukhus i Limerick. Frös och svalt för konsten i en utkyld ateljé där vi kokade vårt eget kaninskinnsklister att grunda dukarna med. Liftade runt ön och bodde hos olika främlingar varje natt för att komma billigt undan (det gick lätt på den tiden, jag var oskuldsfullt ung och ön kändes oskuldsfullt gammal). Lärde mig att älska den här platsen, till och med regnen, ljumma och konstanta. Den otalade gästfriheten, chosefriheten, »the good spirit«. Men blev varnad för att passera gränsen in i Nordirland. Folk jag mötte, på väg bort från det Belfast som jag var på väg mot, sa: »Don’t go there sweetie – too violent now …«
När jag nu ett helt liv senare fick frågan om jag ville komma till Irland tackade jag genast ja. Att få återse en av mina favoritplatser tillsammans med någon som är mer förtrogen och framför allt mer uppdaterad på denna trakt än jag kunde inte motstås. Långa turer längs de serpentinslingrande vägarna utmed Atlantkusten, men innan dess några flitiga morgontimmar av arbete, med ljudet av snabba tangentfingrar studsande mellan stenväggarna i det stora huset magiskt beläget med tåspetsarna i Atlanten, bokstavligen vid vägs absoluta ände och i behaglig radioskugga.
I närbelägna Clifden hålls den årliga kulturfestivalen för 37:e året i rad. »Veeery Irish«, på ont och gott – men mest gott ändå – bara tanken på en kulturfestival så här långt från allfarvägar är klart uppfriskande, med havet, vindarna, morkullorna och de fritt strövande halvvilda vita hästarna som drömlik fond.
Av en slump hamnar vi under vår långa bilresa i vad jag tänker måste vara litteraturens självaste vagga.
I en liten oansenlig by, Leenaun, längs vägsträckan Connemara Loop, spektakulärt belägen längst in i Killaryfjorden, där gravarna som klänger sig fast på klippavsatsen alla vänts mot havet så att själen har fritt blås, har vi stannat för att ta ett glas.
Den skumma bybaren är tom sånär som på två inventarier vid var sin ände av bardisken. Vi klämmer in oss mitt emellan dem och inser genast att vi hamnat i korselden för ett berättande, traderande, filosoferande, battlande, associerande, halvsjungande … Det är två åldrade bröder, anar vi efter en stund. Så tolkar i alla fall Richard deras relation, själv fattar jag knappt ett ord av vad de säger, bara att de friskt flörtar med oss båda. Brodern bredvid mig har svår gomspalt men hans pratglade storebror i andra änden är minst lika omöjlig att förstå. Richard käftar med. Jag sitter mest och njuter, och tänker att så just här måste litteraturen ha tagit form i begynnelsen, kring lägerelden. Där allt mänskligt, högt och lågt, avhandlas på en och samma gång.
Artikeln är publicerad i nummer i 1/2015.
Charlie Byrne’s Bookshop i Galway. Mixen av begagnat och nytt är vanlig i irländska boklådor. Ett aldrig sinande lystmäte av fantastiska karaktärer likaså – medan man sitter nedsjunken i en inbjudande fåtölj och låtsas läsa. Bokhandeln förhåller sig till Dublin lite som Bergen förhåller sig till Oslo, eller Berlin till Bonn. 
