Senaste nytt från redaktionen

”Därför flydde jag till Italien”

av Jonas Eklöf

Jhumpa Lahiri – aktuell med romanen Sankmark – är inte rädd för de stora livsavgörande valen. Varken i sitt eget liv eller i sitt författarskap.

Jhumpa LahiriHon föddes i London, men växte upp i Rhode Island och hennes föräldrar är från Västbengalen i Indien. I Jhumpa Lahiris Bookerprisnominerade Sankmark växer bröderna Subhash och Udayan upp i Calcuttaförorten Tollygunge på 1960-talet.
Efter barndomen då de är så nära varandra två bröder kan vara, drar de åt olika håll då Udayan blir allt mer radikal och allt mer involverad i den revolutionära naxalitrörelsen. Subhash lämnar Indien för att fortsätta sina studier i lugna, nästan sömniga Rhode Island i USA. Kvar i Calcutta avrättas Udayan inför ögonen på sina föräldrar och sin fru, Gauri, som är gravid.
Subhash gör det han tror är bäst, gifter sig med broderns änka, tar henne med till Rhode Island och barnet, Bela, växer upp i tron att Subhash är hennes pappa. Gauri känner sig utanför när Subhash relation till Bela blir allt starkare. När Subhash och Bela återvänder efter ett besök i Indien, har Gauri bestämt sig för att lämna sin man och dotter. För gott.
– Som mamma känner Gauri att hon är ett misslyckande. De känslorna intresserade mig och hennes val att lämna familjen var ett mindre förutsägbart val än många andra. Jag har förstått att Gauri är en utmanande karaktär för många läsare, säger Jhumpa Lahiri och fortsätter:
– Om rollerna hade varit de omvända, om det hade varit fadern som lämnat sitt barn, då hade det varit en historia bland nio tusen andra. I litteraturens värld och i det verkliga livet. Då skulle ingen reagera med samma ilska och förvåning som en del som läst min bok. En kvinna kan inte göra så, det är inte accepterat, och det är fascinerande. Men alla kan inte bli en underbar och perfekt mamma, det är bara så det är.

Läs också:  Tillbaka på redaktionen

Efter Sankmark, två novellsamlingar och ytterligare en roman, där Jhumpa Lahiri undersökt migration och rotlöshet och där de geografiska platserna varit väldigt viktiga för de historier hon velat berätta, bröt hon tvärt med det temat. Efter en längre tids kärlek till det italienska språket och en nästan lika lång längtan till Italien, flyttade hon och hennes familj till Rom, från New York. Just nu både läser och skriver hon på italienska. Enbart på italienska.
– Jag kände att det saknades en viktig pusselbit i mitt liv. Jag var redo, jag var ivrig att lämna USA. Jag behövde komma iväg från allt för ett tag. Det handlade dels om språket men också om att jag känt mig som en främling i hela mitt liv, men att jag aldrig har varit en språklig främling. Det ville jag verkligen uppleva och åren i Italien har varit de lyckligaste åren i mitt liv. Jag känner att det är ett val jag gjort alldeles själv. Livet i USA handlade mycket om mina föräldrars val att leva där. Fram till nu är det som om allt handlat om att välja sida, skulle jag välja det bengaliska synsättet eller det amerikanska? Det slipper jag nu. Nu känner jag mig fri. Självklart är utmaningarna många ändå, men det är svårigheter som jag själv har valt.

Text: Martin Röshammar  Foto: Martin Stenmark
I nästa nummer av Vi Läser blir det mer om Jhumpa Lahiri.

Du kanske också gillar