Ny vår för finlandssvenskarna

Svensk litteratur vore tusen resor fattigare utan de finlandssvenska författarna. Men nu drar förändringens vindar genom Helsingfors.

För ett knappt år sedan, halv åtta på morgonen, knackade det på dörren hemma hos Söderströms litterära chef Tapani Ritamäki. Det var hans granne som hade fått ett samtal av Ritamäkis fru. Han skulle omedelbart ringa vd:n på förlaget. Mobilen låg på bordet, men Tapani Ritamäki hade inte hört den. Nu såg han meddelandet: »Ring så fort du kan!« Det var i början av oktober och det fanns fortfarande höstböcker som låg på tryckeriet. Men vad kunde vara så akut? Hade någon författare dött?

Ett år senare är Tapani Ritamäki fortfarande litterär chef, men på ett nytt förlag. Sms:et han fick den där morgonen handlade om att Söderströms och Schildts skulle gå ihop. I den svenskspråkiga delen av Finland var det en enorm nyhet. Föreställ er att Sveriges två största förlag Norstedts och Bonniers plötsligt fusionerades. Så oväntat var det. Bägge förlagens anor gick tillbaka till förra sekelskiftet. Söderströms grundades 1891, Schildts 1913.

Ägarna såg det som ett sätt att rädda två förlag som gick med förlust. De senaste årens dyra satsningar på digitala läromedel hade satt förlagens ekonomi i gungning.

Men reaktionerna lät inte vänta på sig.

Ett massförstörelsevapen som lämnar strukturerna intakta men dödar människorna

»Ett massförstörelsevapen som lämnar strukturerna intakta men dödar människorna«, skrev poeten och före detta kulturministern Claes Andersson i ett debattinlägg i Hufvudstadsbladet.

Mellan raderna kunde man ana en oro för att författarnas relation till redaktörerna skulle hotas av eventuella nedskärningar. Men också en rädsla för monopol – i Svenskfinland hade det alltid funnits två förlag. När Söderströms refuserade Tove Jansson på 1940-talet kunde hon gå till Schildts med sitt manus.

– Irritationen handlade också om hur fusionen genomdrevs. Den sköttes i kabinetterna. Författarna ställdes inför fullbordat faktum utan någon diskussion, säger Claes Andersson i dag.

Förlagsfusionen klubbades igenom i februari. Det nya förlaget fick det något fantasilösa namnet Schildts & Söderströms, och flyttade in till nya lokaler på Bulevarden, den breda kullerstensgatan i Helsingfors som sträcker sig västerut från Svenska teatern till Sandvikskajen. Det är en exklusiv adress, och inte riktigt vad man väntar sig av ett förlag som precis bildats efter en ekonomiskt motiverad fusion.

Jag träffar förlagets vd Barbro Teir (trots samma efternamn är vi inte släkt) i bokhandeln på åttonde våningen. Vi är omgivna av lådor med leveranser av höstens böcker.

– Jag förstår att folk blev upprörda. Författare är utsatta, de skriver med sitt hjärteblod och behöver en trygghet i sitt liv. Vi rubbade den tryggheten på ett ganska brutalt sätt, säger hon.

Barbro Teir var den som skickade sms:et till Tapani Ritamäki den där
oktobermorgonen. Hon var också den som fick ta smällen när författarna gick till attack. Förutom debattartiklar blev det krismöten och arga diskussioner på sociala medier. Författarna var upprörda över att förlagens styrelser stirrade sig blinda på ekonomiska siffror, när den finlandssvenska litteraturen de facto aldrig varit särskilt lönsam.

Det här var det minst dåliga alternativet.

– Hade vi hållit på och funderat i ett år hade det verkligen hindrat människor från att koncentrera sig på sina jobb. Det här var det minst dåliga alternativet. Det är dessutom lite orättvist att tala om ett monopol. Det finns trots allt fortfarande mindre förlag på svenska i Finland, säger Barbro Teir.

Debatten kring förlagsfusionen utvecklades snart till en mer generell diskussion. Många påpekade att den finlandssvenska minoriteten inte skulle existera utan en stark litteratur. För vad är en kultur om inte böcker, konst, teater?

Diskussionen är inte ny. Den har i princip pågått under hela 1900-talet. Hur ska finlandssvenskarna skriva? Kommer de alls att överleva, eller kommer de att förfinskas? Hur ska de förhålla sig rent språkligt till Sverige? Ska de anpassa sig, eller i stället odla sin språkliga särprägel?

– Det finlandssvenska handlar ju inte bara om språk, utan lika mycket om till exempel värderingar, säger Barbro Teir. Ta barnlitteraturen, där det ofta saknas geografiska markörer. I finlandssvensk barnlitteratur kan man läsa in värderingar som kanske skiljer sig från den finska majoritetskulturen. Till exempel har man länge haft ett utvidgat familjebegrepp, kärnfamiljen är inte det viktigaste. Det är det som gör böckerna finlandssvenska. Vi är inte ett bygdeförlag vars uppgift är att manifestera finlandssvenskheten rent språkligt. Så fungerar inte litteratur.

Språkfrågan är laddad i dag, kanske mer så än på många år. När det högerpopulistiska partiet Sannfinländarna fick nästan 20 procent av rösterna i fjolårets riksdagsval betydde det att självklara saker – som den om Finlands status som tvåspråkigt land – dök upp i debatten mer aggressivt än tidigare.

Hittills har sannfinländarnas riksdags-period kantats av retoriska utspel med ganska liten politisk substans. Riksdags-ledamoten James Hirvisaaris assistent Helena Eronen föreslog i ett blogginlägg – enligt henne själv ironiskt – att alla minoriteter i landet borde bära armbindel, inklusive finlandssvenskarna. En annan sannfinländare, Teuvo Hakkarainen, föreslog att alla homosexuella och somalier i Finland borde skickas till Åland, där de kunde bilda ett idealsamhälle tillsammans med Ålands finlandssvenska majoritet.

Den ökade högerpopulismen har ändå inte satt några spår i höstens bokskörd. Däremot är många finlandssvenskar oroliga över att också övriga majoritetspartier går med i den anti-svenska retoriken. Märta Tikkanen är en av dem.

– Socialdemokraterna var inte sena att haka på. Och då har det partiet ändå länge letts av Paavo Lipponen, som var och är en stor vän av finlandssvenskarna. Men det har också kommit motreaktioner, lyckligt-vis. Bland annat har statsminister Jyrki Katainen klart försvarat landets tvåspråkighet. Hela idén om »ett land, ett språk« är ju fånig från början, eftersom man talade fyra språk i Helsingfors ännu när mina föräldrar var unga: tyska, ryska, finska och svenska, säger Tikkanen.

Om den finlandssvenska minoriteten är liten – knappt 300 000 invånare – så är den finlandssvenska kulturvärlden ännu mindre. Man behöver inte vistas i den särskilt länge förrän man känner de flesta på förnamnsbasis. Författaren och professorn Merete Mazzarella lanserade på 1980-talet begreppet »det trånga rummet«. Hon beskrev egentligen en 1900-talslitteratur som gjorde upp med borgerliga ideal, men beskrivningen kan tas mera bokstavligt än så. Vi som lever i den finlandssvenska kulturvärlden kan ibland känna att väggarna tränger på. I mitt eget jobb på Hufvudstadsbladet kan det leda till att det är nästan omöjligt att hitta recensenter till finlandssvensk litteratur – alla i branschen känner varandra.

Ett annat problem är att avståndet till Sverige är oöverkomligt för många författare. Till och med Tove Jansson hade svårt att få svenska förläggare övertygade i början av sin karriär. Författaren och journalisten Göran Schildt gav i en understreckare i Svenska Dagbladet – redan 1959 – en ganska bra sammanfattning av situationen:

»Finlandssvenskarnas böcker blir visserligen i lyckliga fall lästa och uppskattade också i Sverige, men detta ingår inte i grundförutsättningarna för deras tillkomst, det är ett tillskott som man inte räknar med, en glad överraskning, ungefär som om man får sin bok översatt till ett annat språk.«

Jag kör till Ekenäs, där Monika Fagerholm har sitt arbetsrum. Hon hör till den handfull samtida finlandssvenska författare som faktiskt fått ett stort genomslag i Sverige. Fagerholm fick Augustpriset för Den amerikanska flickan år 2005, och i dag säljer hon bättre i Sverige än hon gör på finska i Finland. Hon har också lyckats utveckla ett eget språk – ett slags fagerholmska – där de finlandssvenska elementen fungerar till hennes fördel. I världslitteraturen är det ju inte ovanligt. Franz Kafka skrev på tyska trots att han bodde i Prag, och Herta Müller tillhör den tyska minoriteten i Rumänien.

Ekenäs är en ort som tillhör staden Raseborg. Över åttio procent av invånarna här har svenska som första språk, och Fagerholm beskriver det som ett »mini-Sverige«. Bara uppe i vissa kommuner i Österbotten är svensktätheten större.

Egentligen är ju begreppet finlandssvensk ganska nytt

– Egentligen är ju begreppet finlandssvensk ganska nytt, påminner hon.

Begreppet är besvärligt, eftersom »Svenskfinland« förenar geografiskt spridda områden och samhällsklasser. Bönder i Österbotten eller arbetslösa stålarbetare i Dalsbruk upplever inte nödvändigtvis att de tillhör samma demografiska grupp som akademiker i Helsingfors. Och saken kompliceras ytterligare av att många i dag lever tvåspråkiga liv – man är lika mycket finne som finlandssvensk.

– Det litterära språket har egentligen ingenting att göra med den här finlandssvenska identitetsfrågan. Om man tänker på vissa av modernisterna på 1930-talet – som Edith Södergran och Henry Parland – så valde de ju att skriva på svenska trots att det inte var deras första språk, säger Fagerholm.

Hon menar att det finns en risk att finlandssvenska författare låser sig vid föreställningen att litteraturen är ett identitetsprojekt.

– Att skriva böcker för att »rädda Svenskfinland«, det är en hemsk tanke. När man ser på de finlandssvenska författare som varit betydelsefulla genom historien, som Gunnar Björling, så sysslar de ju med ren galenskap. Jag tror att vi har förlorat synen på vad det konstnärliga språket kan vara. En orsak är nog att det journalistiska berättandet trängt in i litteraturen.

Monika Fagerholm är inte glad över förlagsfusionen, men hon kan leva med den.

– Det fanns ju något slags dynamik med två konkurrerande förlag. Men den egentliga effekten ser man kanske först om fem sex år. De lovar oss att allt ska bli bättre, och sånt kan man ju lova. Men jag tycker att förlagsverksamhet ska handla om att man har en tydlig litterär linje. Att man har människor som kan se på litteratur som annat än produkter. Det är klart att du kan finslipa en produkt, men världen är full av finslipade produkter, och det är inte nödvändigtvis litteratur, säger hon.

Det som Fagerholm framför allt saknar just nu är en finlandssvensk kulturdebatt.

– Där är jag nog lite avundsjuk på det svenska debattklimatet. Sist och slutligen handlar det om frågan: varför gör jag det här? Jag vill att litteraturen ska vara en del av ett större samtal. Det var så när jag började skriva, på åttiotalet, man tyckte att det här vi sysslade med var viktigt. Inte bara för litteraturfolket, utan för samhället. I dag har jag en känsla av att ingen tycker att en åsikt betyder någonting.

Monika Fagerholm förstår också att svenska läsare har svårt att hitta ingångar till den nutida finlandssvenska litteraturen.

– Titta på vad som har hänt i Sverige under de senaste decennierna. I dag är det på riktigt ett mångkulturellt samhälle. Jag förstår mycket väl varför man inte är intresserade av några finlandssvenska anor. Tyvärr är det ofta de stockkonservativa svenskarna som omhuldar det finlandssvenska.

Fagerholm påminner ändå om att det finns finlandssvensk litteratur som är verkligt spännande i dag – och som fler borde upptäcka.

– Stella Parland, Hannele Mikaela Taivassalo, Johanna Holmström, Emma Juslin, Malin Kivelä … alla verkligt bra författarskap! Vi borde odla det där egna uttrycket mera i stället för att försöka göra mainstreamgrejer. Titta på Island. Det är en lika liten befolkningsgrupp, men jag har nog en känsla av att de är mer vilda. Det finns en viss tillknäppthet i Svenskfinland, säger Fagerholm.

en vad säger svenskarna? Är man intresserad av finlandssvensk litteratur? Jag ringer till Ebba Witt-Brattström för att få ett svenskt perspektiv på det hela. Sedan den sista augusti är Witt-Brattström professor i nordisk litteratur i Helsingfors, och är alltså nu själv en del av det så kallade trånga rummet. I ett sommarprogram i finlandssvensk radio pratade hon nyligen om hur hon flyr Sverige för att det saknas en verklig bildningsbas hos svenska studenter, någonting hon hoppas hitta i Helsingfors. Finland är ju berömt för sin goda skola.

Själv har hon en livslång kärleksaffär med finlandssvensk litteratur.

– Jag fick antologier med finlandssvensk litteratur av min pappa. Diktonius, Södergran, Hemmer och alla de där. Min pappa älskade Alma Söderhjelm och gav mig en biografi om henne när jag var tretton år. Och så läste jag Runeberg förstås.

Hon minns speciellt en lärare på franska skolan i Stockholm som var väldigt mån om att eleverna skulle läsa den finländske nationalskalden.

– Vi besökte von Döbelns grav på Johannes kyrkogård och fick gå och ställa oss runt graven medan lärarinnan läste Fänrik Ståls sägner. Hon var en riktigt rejäl bildningslärare. Jag fick allt det där förklarat för mig väldigt tidigt. Sveriges gemensamma historia med Finland och så vidare.

Men Witt-Brattström menar att svenskar i allmänhet vet väldigt lite om Finland och finlandssvenska författare.

– Fast det handlar inte om någon medveten illvilja. Vi vänder ju också ryggen till den norska och danska litteraturen, för att inte tala om den isländska. Det är synd, för till exempel i Norge läser man ju gärna svensk och dansk litteratur. Går du in i en bokhandel i Oslo hittar du fantastiska hyllor med nordisk litteratur.

På 1960- och 1970-talet var Henrik Tikkanen, Jörn Donner och Christer Kihlman ofta återkommande ansikten i svenska litteratursammanhang. Då verkade det som att svenskarna var väldigt nyfikna på finlandssvensk litteratur.

– Det var ett oerhört öppet klimat, finlandssvenska författare reste till Stockholm och svenska författare reste till Finland. En orsak var att kvinnorörelsen öppnade gränserna i hela Norden. Det är märkligt, för det är som en dörr som slagits igen.

Hon tror att det beror på att litteraturen överhuvudtaget blivit mer global.

– I dag skriver ju också svenska författare med tanke på en större marknad. Sara Stridsberg skriver om Valerie Solanas eller gör någon vag koppling till Lolita. Det är bra böcker, men de är gjorda för export. Tidigare har vi haft ett starkt rotsystem som har varit vårt eget, säger hon.

Märta Tikkanen var med när den finlandssvenska litteraturen var som mest mediesexig. Hon säger att mycket handlade om den tidens rådande ideal, man skulle »gräva där man står«.

– Det var hela den här idén inom vänstern om att man skulle till verkstadsgolvet. Det gjorde att man fick väldigt många kontakter i hela Norden, eftersom det var likadant i alla länder, säger hon.

Enligt Tikkanen har det svenska intresset för den finlandssvenska litteraturen alltid varit beroende av entusiastiska redaktörer i Sverige.

– Jag har en bild av att poeter som Bo Carpelan och Solveig von Schoultz hade en mycket nära relation till svenska poeter i samma generation. Alla de här gamla kulturmännen – Per Wästberg, Johannes Edfelt, Olof Lagercrantz – gjorde oerhört mycket för finlandssvensk litteratur, säger hon.

Kanske hade också finlandssvenskarna själva ett bredare intresse för det nordiska. Märta Tikkanen berättar att hon tillsammans med sin make Henrik ett tag hade åtta nordiska morgontidningar, bland annat DN, Svenska Dagbladet, Politiken, norska Dagbladet och Helsingin Sanomat.

– Henrik såg sig som en brobyggare mellan det finska Finland och resten av Norden. Norrmän och danskar förstår ofta oss bättre än de förstår svenskar. Finlandssvenska är ju Nordens esperanto. säger Märta Tikkanen.

Enligt Tikkanen har världen krympt, och därför har den finlandssvenska litteraturen ingen självklar förtur i ett svenskt sammanhang.

– Jag brukar ofta berätta en historia om när jag var på Finlandsinstitutet i Stockholm och Dagens Nyheters dåvarande kulturchef Ingrid Elam fick en fråga om hur DN prioriterar den finlandssvenska litteraturen. Hon svarade att det finns så många litteraturer i dag, och att hon måste tänka på sina läsare. Om hon måste välja mellan att presentera ett spännande afrikanskt författarskap eller ett finlandssvenskt skulle hon utan tvekan välja det afrikanska.

Men den finlandssvenska litteraturen backar inte för det. Bara i höst ger Schildts & Söderströms ut åtta romaner, sex diktsamlingar, åtta barn- och ungdomsböcker och lika många fackböcker.

En av de aktuella författarna är Kaj Korkea-aho, som nu i september gett ut sin andra roman, Gräset är mörkare på andra sidan.

– Det är kanske en hårdare marknad i dag, för alla författare. Det är ju inte som på sextiotalet. Människors läsvanor har förändrats, och alla möjliga medier konkurrerar. Men det finns unga namn, som Johanna Holmström och Sara Jungersten, som det går bra för. Holmström fick Svenska Dagbladets litteraturpris. Jag tycker faktiskt att det finns en bra återväxt. Det dyker hela tiden upp intressanta debutanter. Alla de skönlitterära tävlingarna som ordnas i Svenskfinland brukar också få många bidrag. Vi har alltid varit ett skrivande folk. Men vår publik är liten, så det betyder mycket när man får bekräftelse utifrån.

Illustration: Prince Hat.
Publicerad i nummer 5/2012