Nya numret

”En ventil i tvåsamheten”

av Jonas Eklöf

 

noterat_Korrat.inddHej Daniel Sjölin, vilket är ditt favoritord?
– Det indefinita pronominet man – som blev öppningen till skrivandet. Jag försökte skriva min debutroman om ett mycket litet barn. Jag ville berätta inifrån denna tvååring, och då kändes han för distanserat och könsbestämt. Och jag kändes alldeles för konturerat. Ett litet barn har inte den sortens jaguppfattning eller identitet. Ett litet barn är omnipotent, det står i världens centrum, det skiljer inte alltid på sig själv och allt omkring – och det är möjligt tack vara bristen på ett jag. Jag hade så mycket att berätta och träda in i, men kom inte en millimeter på boken. Då prövade jag ordet man istället – detta helt identitetslösa hyperlömska pronomen som är som ett slags Higgs-fält. Man kan i ena stunden syfta på jag – men det också vara du eller vi eller de. Ett universalpronomen som är omnipotent, kan omfattar alla, kan skifta som en kameleont och saknar identitet! Då öppnades luckorna och jag kom in i tvååringens värld – boken blev och jag fick bli författare. Sedan dess är det ett favoritord.

Vad får du för associationer av det?
– Man är också en klassmarkör. Arbetare och överklass använder det ofta, för att sudda ut sig själva. Jag tycker det är sympatiskt. Jag brukar tänka på den där vitsen om två a-lagare på en bänk. ”Nä – hon e ju kär i en annan” (En är ju mans kusin.)

Känner du till ordets ursprung?
– Nej – det torde sitta ganska när den indo-europeiska roten, eller?

Läs också:  Sofi Oksanen: "Xenophobia is a bad enemy and literature is a good tool against it"

Hur tycker du att ordet låter?
– Snällt och respektfullt. Man hänger t.ex. inte ut någon när man talar om att ”man har bränt bilar ute på stan” – det fokuserar då på kollektivet istället, vilket är mer samhällsanalytiskt korrekt. Man tar heller inte så stor plats i meningarna om sig själv. Man avsäger sig identitet, kanske också ansvar. Man gör ju bara så gått man kan.

Skulle du säga att det är kontroversiellt i dag?
–Det har från början använts om personer oavsett kön. När vi nu letar könsneutrala pronomina, är jag rädd att man glömmer att ordet inte behöver ha ett dugg med män att göra. Så jo, man är väl litet orolig att man ska utsättas för en komplott baserad på ett missförstånd.

Använder du det ofta? I vilka sammanhang?
– Man är ju en ventil hemma i tvåsamheten. Jämför ”Här har jag städat, dammsugit, lagat mat och hämtat ungar” med ”Här har man städat, dammsugit, lagat mat och hämtat ungar” – det sker en liten men ofta avgörande förmildring av martyrskapet och offerkofteriet och skuldanklagelsen, när man gör sig till totalt livegen och identitetslös med ett indefinit pronomen. Man förser vardagskäbblet med en viss humor.

Vet du någon annan författare som gillar att använda sig att det lite extra?
– Författare tycks använda ordet i mindre utsträckning än man gör i dagligt tal. Tyvärr – jag vet jag fler böcker som hade blivit bättre om detta pronomen hade haft högre status.

Vad skulle du säga att ordet spelar för roll i dagens Sverige?
– Som motstånd mot jaghysterin är man ett föredöme med sin låga profil.

Läs också:  Flash fiction – ännu en anekdot

Vilket ord skulle du säga är ordets absoluta motpol?
– Jag. Jag. Jag. Jag.

Vem borde använda ordet lite oftare?
– Romanförfattare i allmänhet, självbiografiker i synnerhet.

Av Jonas Eklöf. Illustration Annelie Carlström. Publicerad i Vi Läser nr 6 2013

Du kanske också gillar